I pappas snabba silverspringare dånar oftast Guns n’ Roses. Tyvärr en Best Of (Gud förbjude..) men jag är ju rätt så novis ännu i musiksvängen.  Hörde mamma prata om den gula och den blå plattan… jag får ta tag i dessa lite senare. Jag gillar verkligen Guns. Behöver inte skrika och vråla själv då, Axl gör det ju så bra.
Bäst är fortfarande Welcome to the Jungle. Då njuter jag helt tyst. Ligger bara och tar in det stora, mäktiga.
Så ni förstår väl att jag blev överlycklig häromdan när jag fick ärva en svart Guns-tröja, ja, o.k. då Body… av en grabbarna som har det finfina växthuset. Det där bohemiska med en uppstoppad räv i och en egengrävd ölkyl. Kul att mamma och pappa har knasiga och kreativa kompisar med god musiksmak. Det bådar mycket gott inför framtiden.

Kram från Ella

Hörde att mamma pratade med dig i dag när jag blev badad. Du var visst kryare nu och skulle få komma nästan hem. Hem till Katrineholm i alla fall. Vad kul!
Träffade du på den lilla Talgoxen? Han var här och skvallrade lite utanför pappas fina glasveranda när vi satt och åt kvällsmat.
Han hade bara fina ord med sig i sin lilla näbb. Det är ju klart, för du är en väldigt fin farfar!
Ses snart, sköt om dig!

Kram från Ella.

Så jäkla mycket skräp i den färdiga gröten vi föräldrar förväntas köpa till våra barn.
Jag gjorde egen till sonen. Nu är det Ellas tur.
I dag blev det havregrynsgröt. Jag mortlade en matsked gryn till ett fint havremjöl. Sedan kokade jag ihop detta tillsammans med lite olivolja till en slät gröt.
Äppelmos och mjölk i glas därtill.
Och ja, det smakade.
Skönt med rent mjöl i påsen!

Varför måste det vara palmolja i färdig-gröten? Likaså i vällingen?
Palmolja är skit för miljön och dessutom ett dåligt, härdat fett som inte är bra för kroppen. Inget man vill ge en ny, rosig, oskyldig liten bekantskap. Inte jag i alla fall.
Köper Hirsmannagryn på hälsokosten. Ett supernyttigt sädesslag med hög proteinhalt och många nyttiga mineraler och vitaminer. Det funkar att göra både gröt och välling på.
Gott för stora och små magar.

Tack fina dagiset för en trevlig och mycket välsmakande midsommarfest.
Solen sken från blå himmel. Kanske för att det i almanackan inte var midsommarafton…
Man kunde lätt ha linne och kjol utan att frysa.
Ella var söt som hårt socker i jeansklänning. Liten arm med söt grop tittade fram ur den ärmlösa överdelen.
Sonen hade valt varsitt nästan likadant halsband till sig och mamman. Trädda med tålamod av ivrig vänsterhand på dagis. Finaste diamanterna.
Dans till liten, lövad stång på invandrartät bakgård. Stora,mörka ögon betraktade frågande  de små grodorna…
Och kanske allra mest av att vi hade fest tillsammans ute, med sång, mat och musik!
Maten var knytis. Jag hade gräddat plättar på havremjölk och både vete- och grahamsmjöl.
Det fanns sill och potatis, paj, foccacia-bröd, olika sallader, snittar, pizzabullar, generöst fruktfat med jordgubbar i centrum. Köttbullar, prinskorv, piroger, apfelstrudel, rabarberpaj… ja, det fanns nog ingen som saknade något på detta härliga buffébord.
Prat, blöjbyten, tomma fat och massor med spring i små ben. Vi hade en härlig eftermiddag på fina dagiset. Repris nästa år!? Kanske rent av något höstmys innan?
Lycka till alla ni stora som till hösten börjar på 6-års. Klart det blir bra. Ni är så kloka och kluriga. Vi kommer att sakna er! Tur att Katrineholm är litet. Vi ses ju garanterat nå’n dag.

Var på BVC i dag med Ella-tjejen. Nu är det 14 dagar sedan vi vägde henne. Vågen pekade på 5.070 g.
-5 kg spärren är sprängd, härligt tjejen, skrattade rara BVC-Jenny.
Förra 14- dagars perioden hade Ella bara ökat 45 gram…
Men nu käkar hon ju gärna potatis, sås, banan, yoghurt, mjölk, glass! (farligt gott…) och annat  som passar tandlös mun.

Sonen på dagis i dag. Jag fick äntligen upp gardiner i köksfönstret som jag putsade för några veckor sedan…
Jag vill inte att han ska vara hemma och ”hjälpa till” när jag tvättar fönster, för det är högt, farligt och läskigt. Vi mammor är sådana…faktiskt vildingens pappa med. I alla fall den nu äldre varianten. Han är nästan harigare än jag emellanåt.

När sonen kom hem så utbrast han direkt:
Ååh, nua gardinej, mamma, va’ fina!
Uppmärksam på allt, in i minsta detalj.
Min mamma har berättat att jag var likadan som barn. Hade stenkoll på hemmets föränderlighet. (Pappa muttrar fortfarande och undrar varför det aldrig blir klart…)
Men när blir man någonsin klar med något? Kanske det faktiskt skulle vara rätt så trist. Typ sen då?
Mamma säger ofta: Ser du? La du märke till? Du kanske såg att?
Klart jag gjorde. Men det försvann lika fort. Något kom emellan. Ååh vad det vore skönt att stanna upp ibland och bara ”ta in”. Jag skall försöka nästa gång jag spontanfikar hos dem. För något har garanterat skett, om så bara en knopp på en av alla fantastiska växter som frodas i det kärleksfulla hemmet. För det är inte bara de gröna fingrarna som är hemligheten….

Kvällen avslutades med nostalgimotorträff nere vid Djulö. Bilar, hojar, grabbar, gubbar, sol, snack, minnen och muller. Den allvarsamma leken.
Pappan och sonen tog silverhingsten ner. Mamman och Ella valde apostlahästarna. Liten somnade i vagnen nästan direkt. Kanske det får bli en kvällspromenad för att få henne att vilja somna. Hon har nämligen ingen lust alls till detta. Pappan sitter i gungstolen varje kväll med fröken i famnen och gungar och zappar på TV tillsammans. Det är bara hos pappan detta funkar. När jag försöker vara det minsta stilla med damen, så knorras det och knölas runt. Myror i brallan på en gång.
Så morgontidningen och kaffet därtill får njutas på stående fot.

Apropå myror i brallan. När största storasyster frågade 4-åringen om han hade myror i brallan, fick han panik. Detta uttryck var för honom helt okänt. Han skrek och undrade frågande med nacken vriden ett halvt varv om detta möjligen var sant.

En talong i ett kuvert från postgirot. Adresserat till mig.
-Men ska du inte öppna då, det kan ju vara pengar, säger mannen.
Vaddå? För vad, från vem, varför?
Jo, faktiskt. 800:- från Mälarsjukhuset för bröstmjölk. Ersättning för många timmar och några litrar, var fjärde timme i ett mellanläge i livet. Alldeles nyss, men ändå så långt tillbaka.
Blir påmind om den sköra tiden och ryser till. Men jäklar vad bra kulorna kom till pass just nu, med 30 pix kvar på kontot och en vecka kvar till föräldrapengen.
Hittade dessutom en femtiolapp på gatan i förrgår.
Tack för hjälpen och uppmärksamheten! Bugar, bockar och undrar lite ändå…
vem vet så mycket?

Sitter med mannen och minsta storasyster på verandan med falukorvsmiddag. Sonen är lycklig. Bästisen och tillika granntjejen vill leka i dag. Vi låter dem göra det. Man vet aldrig för hur länge eller när nästa tillfälle bjuds. Tv-spel kan vara roligare nästa gång än en skitunge på snart 5…
Falukorven går ju alltid att värma på igen.

Vi kommer in på detta med barnuppfostran.
Ella Bella Bus sitter i mitt knä och äter potatis och sås med god aptit. Mjölk i riktigt glas därtill är kul och gott!
-Ja, det är ju tur att den ena ungen har god aptit, buttrar pappan. Henne får vi inte ge en massa O’boy mellan målen…
-Men med första barnet, mitt första, är det ju alltid lite speciellt. Novis och lite för snäll, som jag är. Har själv en likadan uppväxt, kontrar jag, ursäktande.
Då bryter lillastorasyster in i fejden; Jag tycker du är en jättebra mamma!
Åååh, vad det värmde. Har gått hela kvällen och sugit på dessa ord. Smakar godare än choklad, och jag är så lycklig.
Tack underbara unge!  Klart man tvivlar emellanåt. Att vara mamma är faktiskt skitsvårt. Men jag låter hjärtat och magkänslan styra. Bra i bland och kanske sämre…
Du kloka barn var 6 år när jag kom in i ditt och dina syskons liv. Jag var 27 och hade noll koll på det här med barn. På något vis känns det ändå som det gått vägen… om än lite krokigt och trevande.
Tack och kram till er alla tre!

Jodå, sonen kom in till slut. Även grannflickan. Det blev lite film och falukorv. Sedan mer bus ute i de väldigt olika trädgårdarna…
Bus trivs och frodas både på kort och långt gräs…

-Får vi komma över med en nygjord rabarberpaj? …Och kolla in bebisen också, förstås!
Oj, vad kul och gott, självklart. Tack! Ska bara ut och rasta en myror-i-brallan-snart-5-åring först. Kom om ett par timmar så har vi rusat av oss.
Det är världens snällaste storebror, (morbror till barnen) som ringer. Fast själva baket står hans Maria för.

Vi tar en tur med barnvagnen och den fortfarande stödhjulsförsedda cykeln nedför Djulö Allé. Här går det undan. Mamman får springa fort för att ändå inte hinna med. Ella slumrar helt oberörd i vagnen. Ju fortare och galnare, ju bättre. Pappagener?!
Sonen vänder och cyklar tillbaka, strålar ikapp med solen. Det har regnat hela dagen, så plötsligt, en spricka i det gråa, och solen pressar sig igenom. Då är det bäst att skynda ut innan det mulnar på igen. Vilken knassommar. Den startar liksom aldrig. Vill inte komma till skott.
Nere vid herrgården köper vi glass och njuter på bryggan alldeles vid sjön. En andpappa simmar nära och kollar vad vi snaskar på. Glass? Jaha… var är kexen då? Jag väntar en stund ifall att, trycks han tänka.
Sedan tar vi allén hem igen. På en höjd svänger vägen… men inte sonen. Jag skriker, neeej! Sedan ser jag hur cykeln brakar utför. Jag rusar fram och ser sonen på benen nere i diket. Blöt och skitig med tårar och gråt.
-Det var inte jag, snyftar han. (Det är alltid så nuförtiden…!)
Mamman kanar nerför och kollar hur hel han är. Jodå, allt verkar vara på plats. Får upp cykeln och skitig pojke på vägen igen. Ella sover fortfarande.
Lite försiktigt tar vi oss hemåt. Pojken sitter tyst på cykeln, som mamman får dra med ena armen. (Vagnen med den andra.) Tur att stödhjulen fortfarande är på.
Jag berättar hur knasigt blommor kan heta; Kärringtand, Hundkex, Humleblomster, Smörblomma…
Sonen skrattar lite.
Vi ser en klarblå fjäril.
-Den e ju som en bomma näj vingajna äj hejt ute, konstaterar han.

Hemma väntar vänner, sol och nygjord rabarberpaj.
Verandan är nästan färdig… men här finns hjärterum. Lite ny färg på flagig, några skruvar i 60-tals stolarna, lite rens på ogräs som vill vara med… men det tar vi en annan dag. Nu njuter vi av nu. Skitiga, glada, rusiga och med god aptit på allt och livet…  Ibland svänger vägen när man trodde att man hade koll.
Har suttit på skitfinare uteplatser och inte haft hälften så trevligt….

Ella får suga på en skiva vattenmelon i olika, kärvänliga famnar. Hon trivs i centrum. Sonen skruvar lite på sig.
-Får jag hoppa på studsmattan , mamma?
Ja, håll dig på mitten bara. Var försiktig!
-De e ja ju, mamma!

Tack för titten! Välkommen åter, gärna snart! Vin nästa gång? Vår tur att bjuda.

På fredagar går inte storebror på dagis. Jag är ju ändå hemma med Ella, så vi har dragit ner till 15-timmars vecka. Tisdagar, onsdagar och torsdagar mellan 09.00-14.00 är det som gäller nu. Nästa höst är det redan dags för 6-års verksamheten!  Det känns bra i hjärtat att få några dagar hemma tillsammans, fast kompisar är jättekul och viktiga i den här åldern… Vet ej egentligen vad som är bäst. Klart det är skönt när han är på dagis några timmar. Får man tycka så som mamma?! Men just nu är han mycket trotsig och testar gränser hela tiden. Det är också nytt, stort och säkert svårt att plötsligt bli storebror. Vi tar en dag i taget och försöker göra något bra av den.

I dag var det mulet och lite kyligt. Sonen och mamman packade varsin rygga med matsäck och andra livsnödvändigheter. Typ förstoringsglas och en glad-marackas! I fall man blir ledsen i skogen, samt en jordgubbe i en mycket liten plastask till Ella, bestämde storebror.
Ella fick hänga med i sitt sele.
Skogen har vi fantastiskt nära. Åsen, med generös natur. Stigar, klippor, blåbärsris, kottar, nedfallna grenar, krokiga pinnar… och en härlig vy! En skog som luktar skogigt.
Sonen valde ut den högsta stenen som fikaplats. Här smakade kaffet jäkla gott och russin ur liten ask sötare än vanligt.
Ella var mest gnälla och inte så värst sugen på rast. Nej, det ska hända något, hela tiden, faktiskt. Otåligt barn. Det ligger tyvärr i gener från två håll…
Vi stigade vidare och avslutade med att upptäcka en liten fin lekpark inbäddad i blåbärsris och susiga träd. Inte ett barn i sikte…som vanligt.
Fridagar är som balsam för själen. Allra skönast om man lämnar hemma.

Glad-marackasen fick vi ingen användning av. Tur! Sonen hade glad mun, bus i blick och spring i rusig kropp hela tiden.
I förstoringsglaset såg vi en stor, blåsvart skalbagge. Lite väl stor, kanske…

Pappan och Ella tränar.
-Sitt, och stå, och sitt och stå.
Ella sitter näsa mot näsa i pappans trygga knä. Små envisa händer möter stora. Knubbiga sammetsfötter tar spjärn mot skitiga arbetsknän.
Varje gång pappan säger stå, så reser hon sig upp. Vid kommandot sitt, sätter hon sig. Om och om igen. Märkliga unge!
7 månader från födelsen, 4 månader om hon legat kvar i magen.

Hon är mycket intresserad av det vi äter. Vill så gärna ha av allt, men det är ju svårt utan tänder… I går kväll käkade vi hemmafixade burgare och pommes. Pappan stack till en pommes till Ella-tjejen som hon genast greppade och tog sikte mot munnen.
I dag fick hon käka av storebrors Smoothie. Frysta bär, bananer och vaniljyoghurt som sedan mixas ihop till lagom konsistens. Funkar som frukost eller mellis till stor och liten.
Fast fortfarande är det tutten som vinner, vilket jag är så lycklig över.
Rätt som det är sitter hon nog där framför Bolibompa och tuggar på en Skogaholmare
och mamman har nya kråksparkar och undrar nyvaket vart bebisen tog vägen…