Sitter med mannen och minsta storasyster på verandan med falukorvsmiddag. Sonen är lycklig. Bästisen och tillika granntjejen vill leka i dag. Vi låter dem göra det. Man vet aldrig för hur länge eller när nästa tillfälle bjuds. Tv-spel kan vara roligare nästa gång än en skitunge på snart 5…
Falukorven går ju alltid att värma på igen.
Vi kommer in på detta med barnuppfostran.
Ella Bella Bus sitter i mitt knä och äter potatis och sås med god aptit. Mjölk i riktigt glas därtill är kul och gott!
-Ja, det är ju tur att den ena ungen har god aptit, buttrar pappan. Henne får vi inte ge en massa O’boy mellan målen…
-Men med första barnet, mitt första, är det ju alltid lite speciellt. Novis och lite för snäll, som jag är. Har själv en likadan uppväxt, kontrar jag, ursäktande.
Då bryter lillastorasyster in i fejden; Jag tycker du är en jättebra mamma!
Åååh, vad det värmde. Har gått hela kvällen och sugit på dessa ord. Smakar godare än choklad, och jag är så lycklig.
Tack underbara unge! Klart man tvivlar emellanåt. Att vara mamma är faktiskt skitsvårt. Men jag låter hjärtat och magkänslan styra. Bra i bland och kanske sämre…
Du kloka barn var 6 år när jag kom in i ditt och dina syskons liv. Jag var 27 och hade noll koll på det här med barn. På något vis känns det ändå som det gått vägen… om än lite krokigt och trevande.
Tack och kram till er alla tre!
Jodå, sonen kom in till slut. Även grannflickan. Det blev lite film och falukorv. Sedan mer bus ute i de väldigt olika trädgårdarna…
Bus trivs och frodas både på kort och långt gräs…
Lämna ett svar