År: 2013

Inte så mycket julkänsla, men skönt, soligt och enkelt. Vagnen rullar på i leriga spår nere vid Backasjön. Här möter vi många joggare. Alla i färgglada springskor. Årets trend?
Ella tycker att solen är stark, vilket hon kommenterar under den första delen av promenaden och håller sina små vantbeklädda händer för ögonen. Sedan blir det tyst och huvudet vaggar från sida till sida i vagnen. Nu sover litet knytt och mamman drar ett djupt andetag. Vi behöver denna stund så väl båda två.

Lite senare drar jag iväg med fullastad bil till återvinningsstationen. Här är det nästan lika folkligt och fullsatt som i julhandeln. Här står vi alla tillsammans och trycker ner tomma chokladkartonger och leksaksemballage i överfulla containnrar. Säkert med samma dåliga samvete malandes i våra huvuden. Vi skulle ju inte köpa så mycket i år, bara något litet, i alla fall till barnen…och mat blir det ju alltid så mycket över…
Klart det känns knasigt. Väck med skiten så kavlar vi upp ärmarna och börjar om från scratch. Feng Shui! Och på med de färggranna och dra ett par repor i spåret, så syns inte synderna på vågen heller.
Mannen och jag har i alla fall försökt att återskapa nytt av julens goda. I går bakade vi en pizza på den rökta fårfiolen. I dag blev det en pastasås på rökt och gravad lax. Den gifte sig bra med fänkål, vitt vin och grädde.
Frukostarna har bestått av den hemmagjorda rödbetssalladen och köttbullar på den. I botten: mannens hembakta bröd.
Skinkan har suttit bra i Tv-soffan med senap, bröd och ett glas öl med kärleken.
Men sillen och de olika strömmingarna, ja det blir värre… Tar tacksamt emot tips!

Sonen bygger lego lekande lätt fast klockan är strax före midnatt.
Vi får väl skylla oss själva som sa att han inte fick bygga hos farmor.
-Då kommer det bara bort en massa bitar…

Alldeles stilla i pappans trygga famn framför film på tv:n.

Julen klev så in i huset med generösa steg, favoriserade barnen en smula och gödde oss stora barn. Allt var så gott, mysigt, festligt, bra och klokt. Synd bara att tiden rusar, samtalen aldrig riktigt blir färdiga, och att det alltid blir så mycket mat över…
Dagen efter dopparedagen var det vår tur att sätta oss vid dukat bord hos farmor. Det var kocken väl värd! Som han stått vid vår spis dagarna i ända och levererat det ena godare än det andra.
Farmors julbord var förstås en höjdare även det!
I dag på annandagen följde vi med grannfamiljen till lekparken. Ella tyckte det var jätteskoj att få leka med både fina Elin och storebrorsan samtidigt. Dessutom i en en lekpark! Även papporna var med, det var förstås extra kul. Men vilket trist väder… Blött, grått och huttrigt. Kullarna där vi för ett par veckor sedan åkte pulka var återigen gräsbeklädda. Ella pekade och sa pucka. Hon kom tydligen ihåg, trots att hon inte verkade tycka det var speciellt kul med snö och fart i ansiktet.
I dag var det allra roligast att själv få åka i den stora rutchkanan.
När det är fukt i luften blir det inte bästa glidet, men alldeles lagom för en liten 2-åring!
Jag har lärt henne, precis som med Norton, att det är bra att åka på magen nerför, med fötterna först. Då är det rätt ”safe”.
Sedan tog mamman en promenad innan mörkrets intåg. Det blev en vända hem till mormor och morfar med en bukett röda tulpaner.
-Kom får du se, sa mamma och visade mig in till köket. Där på julfint köksbord stod redan en dito bukett. Vi tänker så lika!
Hemma njöt vi ytterligare av julens goda. Kanske sista vändan. I morgon är den ju faktiskt slut.
Plånboken lite tunnare, magen något rundare. God fortsättning, så ses vi.
Nu får vi vänta några dagar, sedan blir det mer kalas. Lite stramare, lite snyggare, inte så runt, rött och sött. Mer svart sammet, mörklila satin med inslag av vitt och rött guld. Och på himlen exploderar året som gått och för oss sprakande, nyfiket vidare och in det nya.

 

 

 

 

 

 

 

Klockan har passerat 01.00. Det är alltså julafton. Jag har nyss gjort klar sillen. Två burkar inväntar nu det stora kalaset på glasverandan, (snacka om stort kylskåp!) Funderar på om det är fler än jag som är sena i köket. Varvade sill, morötter, rödlök, pepparkorn och lagerblad i fin glasburk med lag och många tankar. Att köksa är så meditativt! Så blev det även en mer modern variant: Vasabisill. Kul med kontraster.
Mannen och jag har karvat som sig bör av julskinkan. Vi la den på det hembakta knäckebrödet. Makalöst! Till detta en kall med jultoner. Pelle Morbergs julkokbok är farlig… han är ju så jäkla styv på allt. Så mannen i vårt hus bakade även det mjuka brödet…
Frestelsen blev också kalasgod. Vi norpade ett provhörn ikväll. Krämig, fyllig och generöst av anjovisen.
I morgon blir det till att jaga några dammråttor och hämta ner trasmattor från vinden till det kalla verandagolvet.
Mannen får stöka klart det sista i köket.
God Jul på er alla nattsuddare. Vi bara är sådana liksom… och det verkar vara fantastiskt svårt att ändra på…
…Och tänk så trevligt vi hade här i går kväll med Kullmanfamiljen. Godfika, rött i glasen därefter, julklappsbyten, film till barnen och massor med kloka ordbyten vid köksbordet.

 

 

 

Efter över en vecka med envis magbacill välkomnar vi nu vattenkoppor!!
Stackars litet gryn! Men hon är stark och seg. Vattenkopporna är stora och många, men verkar inte störa henne.
I köket har det börjat julstökas. Pappan har nyss stekt små fina julköttbullar. Både vegetariska och på blandfärs. Sedan har vi karvat på fårfiolen. Visade sonen att det minsann fanns ett Hedenhös-ben på julbordet, och det lockade. Han vågade konstigt nog prova en skiva, och sken strax därefter upp och sa: Åååh, det är sånt här jag älskar!! Märkliga barn. Han som petar i allt. Inte ens godsaker lockar. Men ett stycke köttben avskräckte tydligen inte… tack Svt, ni är bäst!
Ja, apropå julkalendern, visst är den fantastiskt bra i år!? Vi sitter alla bänkade framför tv:n klockan 18.45. Till och med Ella verkar gilla och förstå. Barnen är så duktiga skådisar, ja särskilt Stella. Här får vi vuxna många igenkännanden och skämsigheter serverade av kloktänkande barn. Heja! Mer Hedenhöskramar och familjeråd framöver alltså.

En julklapp är inhandlad till sonen. Det är inte mycket som lockar bland butikshyllorna. Tänk att Lego fortfarande är så överlägsna och bäst. Ella är mest nöjd över att få hänga med brorsan och hans saker.
Vi har nyss tagit över hans Max-böcker. Åååh, vad hon gillar Max, ja mamman också! Det är ju teckningarna som är så jäkla bra! Tänk att kunna uttrycka så mycket barn och känslor med några enkla blyertsstreck. Vi har flera stycken små historier. De är våra bästa kompisar just nu. Bäst trivs vi på stora sängen. Det händer att även sonen kommer och vill vara med när mamman läser högt ur den vardagliga sagan. Ja, då har man lyckats att göra en bra barnbok!
Någon gång i livet hoppas jag att det är min tur. Men det finns ju så otroligt mycket bra och helt fantastiska barnböcker redan. Men jag brukar tänka på tjejen som bara satte sig ner en dag och började skriva om en pojke som hette Harry. Det har ju gått riktigt bra för henne…  Pojken heter förresten Potter i efternamn…

 

 

Frukost om Envis själv får välja!

Ella vaknade och kom utsläntrande till mig i köket. Måndagsmorgon. Jag hade nyss landat vid köksbordet med morgontidningen och en kopp Zoegas. Pojken hade åkt med grannfamiljen till skolan, eftersom knytt sov…
Så gick hon fram till frysen, mantrandes; gass, gass.
Hur säger man nej till en mycket bestämd 2-åring som aldrig viker en tum?
Tar tacksamt emot tips här!
Och jag ville helst av allt bara få i mig kaffet medan det fortfarande var varmt och ögna igenom tidningen, innan den gulnat.
Så gass fick det bli.
Sedan satt vi tysta på varsin stol i köket och njöt av måndagsmorgonen.
Tänk så bra det blev med lyxfrukost!

Dagen fortsatte med mera smask. Sonen beställde våfflor till mellis. Inte så pjåkigt ändå när man gör egen smet. Smält smör, ägg, vetemjöl och graham, mjölk, en nypa sött, en nypa salt och så lite nymalen vitpeppar.
Den Envisa rörde mycket effektivt i skålen. Sedan gräddade vi flera laggar på ett rejält klar-rött järn från 50-talet. Attans att den matchande brödrosten la av för en tid sedan. De utgjorde ett mycket stiligt, strävsamt par i vårt lilla kök!
Två hjärtan värmer mammans lite mer än allt annat.
…och så lite kaffe till.
Tack älskade för att ni gör min dag!

Storasyster Klaras hund, sprang sedan runt runt med barnen, så att dammråttorna flydde i ren förskräckelse.
Jodå, vi ser efter honom och ser till att han inte får en lugn stund så här på ålderns höst.
Men nu ser han rätt trött ut…

 

 

Kökshäng. Hängivnaste fanset är med på noterna.

Först en sötbit, sedan julbord på Statt med jobbarkompisarna.

Nu sover liten sötbit på soffan. Mamman njuter ett glas vitt och tittar på ett musikprogram på tv:n. I bakgrunden hörs djupa andetag från pojkens rum.
Mamman sluter ögonen kort och drar in ”här och nu” genom näsan. Önskar sig inget annat än just bara detta. Vad mer att begära av livet än kärlek, tak över huvudet samt mat på bordet, dessutom mycket vällagad av mannen. Tack och respekt!

Fick detta alster serverat till eftermiddagskaffet i fredags. Imponerande!
Mannens redan utflygna ugglor är också mycket konstnärliga på olika plan. Kul att se att denna pappagen även vandrat över till minsta sonen.
Kan man uttrycka sig konstnärligt kan man nå långt, ja faktiskt så långt man vill!

 

 

 

Tänk, då har man varit på det första luciafirandet i skolans värld. Klart jag grät. För att barnen var så fina, så duktiga, tuffa, modiga, spröda, vackra, starka, upprymda och allvarliga, ja för att de är barn, och dessutom; ett av dessa, en långhårig, tunn är ”min”. Sedan grät jag en skvätt för allt arbete som fröknarna lagt på detta arrangemang. Sedan en liten skvätt för alla småsyskon som var så rara i publiken. Tomtenissar pepparkaksgubbar och några alldeles vanliga små skära. Tur att det var alldeles mörkt i rummet. Varför är det nästan inga andra som gråter vid sådana här tillfällen?

Efter nästan en halvtimme med massor av härliga julvisor tågade de 30 barnen ut. Nu var nästan all luft slut i rummet. Många anhöriga till varje barn blir ett gäng vuxna!
Men strax var tåget tillbaka igen, med röda brickor fulla av skolbakade pepparkaksfigurer. Brända stjärnor, bleka granar, platta grisar och bulliga hjärtan. Klart det smakade.
Tack för att vi fick komma och bli gladledsna en stund. Nu känns det inte lika decembermörkt och tungt längre. Jag nästan skred hemåt över skolgården. Vid sidan av mig galopperade en vild häst med lång man och de allra vackraste ögon jag mött.
Älskade unge, kära lilla krumelur, vänta länge med att bliva stur…!

 

Bästa hjälpredan i köket. Och envisaste. Men det är ju inte lätt att sätta en kock på plats…

Det blev italienska köttbullar. Parmesan, persilja, vitlök. Vi kokade en mustig tomatsås till och sedan pasta. Välkommen hem från jobbet pappan! I dag slapp du laga maten.

Frusna vintertår gillar mysiga tofflor. Norton försöker envist visa Ella hur hon skall ha benen, så att tofflorna blir fina på bild.

Finaste sittplatsen i staden. På Drottninggatan, alldeles utanför Maistro-grillen. Vågar du?

Mäktigaste trappan.Har ni sett den? På åsen! Undrar vilka som la alla dessa stenar och när? Trappen fortsätter sedan på andra sidan, ner mot Furuliden.

Det är just här, mellan Furuliden och Skogskyrkogården som kommunpamparna vill bygga några få, men feta villor. Vad säger man?
Bilden tog jag för ett par veckor sedan. Tänk vad fort det blev riktig vinter!

När brorsan stuckit över till granntjejen, är det mysigt att krypa upp i en trygg och lugn pappafamn. Här kollar de på massor med bilder i telefonen. Ett väldigt levande fotoalbum, som ständigt förnyar sig.

-Pappa, säger Ella plötsligt och kommenterar en av bilderna.
Mannen visar mig, det är en bild på Porsche-loggan. Den som bl a sitter på ratten. Snacka om att barn är uppmärksamma!

Alfons är en kul kompis. Ella vill gärna vara med och klättrar upp på skrivbordet. Svårt att veta vilka skärmar man ska dra och peka på och vilka som man inte får röra.

Go’ natt!
Tänk att någon så liten kan ta så mycket plats. Men det är klart, kattfan ligger ju och trängs emellanåt i hennes säng. Det kanske är bättre att sova på tvären. Ja lite i linje med humöret.

 

 

 

 

I dag var det avslutning på Nortons simskola. Kul, skönt och härligt förstås, men samtidigt lite sorgligt. Så är det ju alltid när något man gillar tar slut. Efter ett gäng onsdagar har vi lärt känna varandra ganska så väl, föräldrar som barn. Mammor och pappor med upprullade byxben och nakna fötter, kaffe och prat vid bassängkanten. Några av oss har motionssimmat bredvid nybörjarna. Njutit bastu efteråt.
Det har tagits simmärken, hoppats från trampolinens olika höjder, åkts i ”gröna röret”. Klart vi har haft kul.
Efter glass och pratstund tackade fröknarna för sig.
En liten pojke dröjde sig kvar och såg fundersam ut.
-Det vore kul att ses igen nå’n gång, sa han till en av fröknarna.
Ja, så känns det ju förstås även när man är 6 år.
Norton och jag avslutade vid hopptornet. Rätt som det var klättrade han upp till trean.
-Jag ska kolla lite. Så satte han sig ner och innan jag hann blinka var han nere i vattnet.
-Det där var kul! Jag måste göra det igen.
Undrar om han ska bli lika orädd som pappan…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Liten Ella är på rara Lyckebodagiset när jag jobbar. Det blir inte varje dag, inte meningen, inte något jag vill. Men några dagar i veckan, en dag ibland… Dagis är bra, i rätt dos förstås. Jag har ju möjligheten att kunna vara både hemmamamma och jobbarmamma. Ella får båda världarna. Det måste ju vara det klart bästa.
-I morgon ska vi till dagis, kan jag säga på kvällen. Då skuttar hon ut till hallen som en liten häst, sötare än en ponny, och börjar trä på sig skorna. Det är väl ett gott tecken. Tack rara Lyckebo för att ni trivs så mycket och bra med barnen! Ella gillar er skarpt!

Sonen är på 6-års till klockan ett om dagarna. Ellas dagis är till två. Den där timmen mellan hämtningar känns bara stressande. Vi hinner liksom inte göra något vettigt av den. Inte en fika, inte stresshandla kvällsmaten, inte göra bibblan, kanske en snutt i närliggande lekpark, men det är ju inte alltid skönt ute. Så jag bestämde mig för att låta sonen vara på fritids den timmen och själv jobba en stund längre dessa dagar. Visst, han knorrade redan innan vi provat. Men barn är ju rutiniga av sig. Vill ju att allt ska vara som vanligt. Mamman ska se ut som hon brukar, frukostmackan av samma sort, typ.
Efter första dagen frågade jag hur det varit.
-Jag vill att du hämtar mig klockan ett, svarade han bestämt.
Fritids är i samma lokal som 6-års. Fröknarna de samma, barnen nästan de samma. Några tillkommer, någon går hem. Klockan två går alla till matsalen och käkar mellis, sedan fri lek till tre ute på gården. Inte så stor skillnad alltså.
Den andra dagen trulade sonen igen. Men kunde inte riktigt säga varför.
Så i dag, skyndade jag mig och hann hämta honom en kvart före två, innan mellisen. Jag sprang in på skolgården med Ellas hämtningstid pulserande i kroppen. Sonen var i skogen och lekte kurragömma med ett gäng grabbar. De hade kul förstås. Men han blev samtidigt glad när jag kom. Rusade mot mig med öppna armar i en förberedande kram.
-Mamma, ropade han och hoppade upp i min famn. Vi snurrade runt, nära och håren trasslade in sig i varandra.
-Men i dag ville jag ju stanna kvar, sa han.
-Kom så ska jag visa hur bra mina klätterskor är. Jag kan komma upp på Valen hur lätt som helst, sa han och rusade yvigt in i skogen. Ja, det är verkligen en riktig skog barnen har på sin fantastiskt fina skolgård. Men valen är inte strandad, mer än kvarleva från istiden, jämte ”Grodan” och ”Hästen”.
Namnen på de stora klipporna har faktiskt levt kvar sedan en av ungarnas mormor gick på skolan fick jag veta nyligen. Snacka om hugget i sten.
Ja, vi hann hämta Ella innan två. Sonens skor var ruskigt snabba uppför ”Valen”. Och så ett skutt ut i fritids.
Det här blir bra. Som alltid. Det hör väl bara till att det skall knorras lite innan bara. Som att skippa stödhjulen på cykeln, börja simskola, aldrig vilja sätta på ett plåster, inte smaka på något som man inte känner till…. ja listan kan göras lång. Jag borde ju ha lärt mig nu…