År: 2011

Slet nyss upp de inplastade champagneglasen. Det blev ras och knas över hela golvet i det lilla skötrummet.
Dessa var av sådan sort som man sätter ihop själv. Själva foten  klickas i glaset…

Minns du, min älskade man, den där tokblå sommardagen, 2005, hur vi fick lätt panik minuterna innan bröllopet, när vi upptäckte att glasen var byggsats. Vi hade c a 100 st. att meka ihop och hör du, nu spelar mitt ex. själva inmarschen till oss, för oss, för kärleken, till varandra på elguran. Jävlar!
Tårarna rann av kärlek och skratt i en husvagn med orange heltäckningsmatta, nu fylld av billiga plastbitar.
Hur gick det egentligen? Jag var så nervös att jag inte hörde gitarrens ylande. Minns bara att jag klev av på ”fel sida” av hojjen och brände mig på piporna. Sedan stod vi plötsligt hand i hand och sa ja och ja och puss, kyss och skål – i knasiga plastglas av byggsatsmodell. Vi hade inte kunnat gjort det bättre!
Tack för att du vill vara min man.
Jag älskar dig, knasboll,  yes, I do!

Ligger på sängen med Ella på mitt bröst. Utanför smattrar smällare och raketer. Årets sista dag är här.
Det har varit en tuff dag. Magen har krånglat på Sparvel.
Det enda som har varit o.k är närhet med mamman. Lite amning emellanåt + en del sondmatning när liten är trött.
Nu har Ella nästan kommit till ro i sin säng, mamman passar på att skriva lite.
Det gnyr dock från sängen, hon är inte helt nöjd.
-Släpp på bajset, Ella. Det är inget att spara på!

Mannen är med sonen hos mycket goda kamrater. För en gångs skull var det han som blev bjuden på mat, tre-rätters. Hummern till förrätt hade varit mycket spännande, tyckte sonen. Han åt dessutom av den med mycket god aptit. (Väldigt ovanligt.)
Nyårsafton på sjukhus är sjukt trist för en 4-årig vilding, så det var jag som ”körde iväg” dem.
Jag vill ju gärna tro att vi snart är hemma. Då kan vi köra repris på hummern.

Nu är klockan 23.00. Det är en timme kvar av ett omvälvande år.
Jag har laddat sjukhuskylen med bubbel, köpt champagneglas i plast. Tänker bjuda änglarna som jobbar i natt. Så klart ska det nya året skålas in, dock lite annorlunda denna gång.
Gott nytt år och kram alla fantastiska, knasiga och underbara vänner! Hoppas att vi alla får ett mycket kärleksfullt och kul 2012!
Ses snart!

Morgonens vikt: 1710. Alltså oförändrad.
Vi har kämpat, men inte nått riktigt fram.
Men inte bak heller. ..
Så nu fortsätter vi med lite sondmatning och mycket amning och försöker hitta en bra nivå.
Ska nu försöka att inte fundera så mycket. Kanske ett nyårslöfte!?
Ta en dag i taget. Som vi alla borde göra och må så mycket bättre av.
Och säkert kommer jag att rätt som det är upptäcka hur Sparvel orkar tutta på bröstet lite längre en dag.
Klart jag är otålig. Men det vet ju alla föräldrar att barn får man vänta på.

På fredagar är det den stora mätardagen.
Ellas huvudomfång: 29 cm
Längd: 42 cm

Ett stort plus i dag, ett steg framåt! är att den fina sjuksystern plockade bort Ellas värmesäng. Sparvel håller sin temperatur bra nu på egen hand. Värmen har dragits ner med en halv grad i taget, och fyller inte någon funktion längre.
Men då krävs det ju lite hull på kroppen… Här ska vi alltså inte snåla på maten. Att dieta är faktiskt skittrist! Vad vore livet utan choklad, goda viner, hembakt till kaffet, Kockens fantastiska middagar och så mjölk förstås…! Eller hur Ella- tjejen!

Går förbi sal 4. På ”Ellas” plats sitter en ung pappa på en stol och vakar utanför en kuvös. Inte helt bekväm.
Med säkert tusen tankar i huvudet och gnagande oro av ovisshet.
Jag har lust att gå fram, ge honom en kram och tala om att vi nyss lämnat hans stol. Kuvösen, c-pap, syrgas, provtagningar, skinn och ben. Att allt går bra.
För det gör det. Sakta förstås.
Prövningar.
Men framåt. Det är så tydligt nu när jag ser pappan.

Inne på rum nr 10 ligger Ella. Hon är trött i dag. Redan kl. 07.00 i morse kom två sjuksystrar in och gav Sparvel ögondroppar. Hon skulle få ögonen undersökta av en doktor kl. 08.00. Dropparna gör att ögonen domnar och pupillerna vidgar sig. Då kan doktorn titta med sin starka lampa på alla fina kärl inne i ögat. Skulle det vara något som ser misstänkt ut, är det ganska lätt att med en operation åtgärda detta, så kanske Ella slipper glasögon.
Ella stretar, doktorn kämpar, sjuksystern håller fast Ellas huvud, jag händerna. Stackars Sparvel. Pulsmätaren larmar. Ella skriker.
-Oj, ett riktigt storbarnsskrik, säger doktorn förvånat! Jag vill inte plåga henne mer, fortsätter hon. Allt ser bra ut, men jag vill ändå göra en sista koll nu på måndag. För säkerhets skull.
Ella är helt slut efter all envishet. Jag kryper upp i sängen med liten fröken och ammar henne som tröst. Jo då, det smakar. Säkert både gott och tryggt.

Dagen passerar. Ella-fröken är inte riktigt i form. Men det är helt normalt, säger en rar sjuksyster.
Ammar, slumrar på mammans bröst, vilar i egen säng.
Pappan kommer. Vilar i pappans tryggstora  famn.
Ammar.
I dag är det bara amning som gäller. Det blir nervöst att lägga Ella på vågen i morgon. Svart på vitt, liksom. + är förstås bra. 0 är okej, men – är underkänt.

Dagens vikt är 1.710 g. Ella är i vecka 35… om hon hade varit kvar i magen.
Det var länge sedan hon låg i kuvösen, men ändå känslan av ganska nyss.
Pappan ligger och myser med litet barn på bröstet. Nummer fem i ordningen.
Känslan är bekant, men ändå annorlunda.

Är en tänkare, fnulare, grubblare och funderare.
Men om.
Kanske att.
Ifall.
Tänk.
Ja, det är så det snurrar likt en tvättmaskin i huvudet.
Målet är ju solklart. Att få byken ren och färdig.
Grubbleriet de senaste dagarna har handlat om amning/sondmatning. Mat som mat och dessutom av samma sort. Bara olika uppläggningar. Bygga snygga torn på höjden, eller inte, liksom.
Tänker:
om jag ammar när Ella vill är det hennes egen hunger och instinkt som styr. Hon är duktig och får i sig en hygglig portion varje gång. Det har jag märkt.
Sedan skall jag enl. plan, mata henne med 4 timmars mellanrum via sonden.
Då stör jag hennes instinkter.
Tror jag…
Tänker vidare:
om Sparvel inte får mat via sonden var 4:de timme, borde hon bli riktigt ordentligt hungrig av sig själv, och kanske amma bättre/längre. Instinkt!
Insikt?
Framförde mina tänkor till en helskärpt, superbra sjuksyster med varmt, vackert och öppet ansikte.
Hon sa: Prova att bara amma i morgon, så får vi se på Ellas vikt.
Vad skönt…och lite nervöst. Tänk om jag tänkt fel. Tänkt för mycket. Grubblat. Om. I fall…
Ja, men då har vi ju i alla fall prövat. Ett steg fram och kanske två steg till, fram!

Ella vaknar till. Vi byter en blöja. Ger henne magmassage. Hon är pigg. Tittar sig omkring i det lilla skötrummet. Lyssnar. Det är kul när hon är nyfiken och på.
Jag beställer in ett bad till rum nr.10. Till pigga Sparvel.

Droppar i både barnet och lite olja.
Först fötterna. Hon blir alldeles stilla. Sedan sänker jag ner henne, sakta, bit för bit.
En liten kropp, inte större än en docka.
Stjärten, magen, bröstet, ryggen. Nu ligger Sparvel  i badet. Det är bara det lilla nyfikna ansiktet som är kvar ovanför vattenytan. Hon verkar gilla att spa-a. Jag öser lite vatten försiktigt över hennes huvud.
Så verkar det som hon är nöjd. Underbart är kort!
Jag sveper in henne i en handduk. Plockar fram ett av alla de mycket små plagg hon fått av snälla kamrater. En röd och rosa-randig sak med hela ben och armar. Det blir skönt efter badet. Och så ett par stora, fluffiga strumpor.
Vi avslutar med varm mjölk, uppkrupna i sängen.
Ute härjar fortfarande Dagmar. Sliter och drar i de stora fönstren. Plåtfasaden skramlar i hennes framfart.
Vi kurar skymning. Ella somnar nöjd med mjölkmustasch och flurigt hår.

Vaknade i morse och skötte Ella. Varje morgon kl. 08.00 tar vi nakenvikt av lilla fröken. Dagens höjdpunkt! Hittills har hon ökat i vikt varje dag. I morse stod vågen på 1.650 g.
Nu när jag ammar henne så ofta hon vill, är denna morgonrutin extra spännande, men förstås även nervös. Bättre amning = mindre mat i sonden! Mindre mat i sonden betyder också att det är Ellas egen hunger som styr när hon vill käka, inte ett klockslag.

-Nu när Ella visat sig så duktig på att amma, så kan vi ta bort sondmatningen klockan 04.00 på prov, sa nattsjuksköterskan när hon kom in till oss för ett hej- det är jag som jobbar i natt-besök.
Vad skönt! Då blir det bara tutten till Ella, när hennes mage skriker. Så mycket enklare!
Och gärna får hon somna på mitt bröst efteråt. Jag bullar upp med kuddar på varje sida av landstingets ”dubbelsäng” och lägger mig själv på rygg i mitten. Sparvel har jag innanför mitt linne som i en känguruficka.

-Nu har du en fot här och den andra nästan hemma, fortsatte sjuksköterskan.
-Hörde de Ella? Du regerar och imponerar. Keep up the good work!

Har sagt hej då till mannen och fyraåringen. Med tårar, kramar, kör försiktigt, ses snart och nerverna utanpå. Hej och hej då är skitjobbigt. Ovisshet, nakenhet.
Vardagsmönster och scheman flippar ur när jag inte själv styr över dagen. Rutiner håller människor i schack. Det kan jag förstå nu. Annars rasar det.
Önskar att jag bara kunde ge mig hän och njuta av att allt blir upp och ner en stund, men jag blir störd, irriterad och stressad  emellanåt. Förlåt!
Vill ju bara packa min väska och följa med tillbaka. Till det vanliga.

En ung, rar undersköterska kommer in på julaftons morgon med ett egethandknåpat julkort i form av en tomteluva till Ella med hälsningar från hela personalen. Hon fäster den på Sparvels säng.
Det behövs inte mer än så för att jag ska känna att julen blir bra här på sjukhuset, mitt i alla frågetecken.
Jag viskar god jul Ella, mamma älskar dig, i det lilla perfekt formade örat. De sista timmarna, någonstans mellan mörker och ljus har jag sovit (slumrat) med Sparvel på mitt bröst. Hon är orolig emellanåt i sin lilla plastlåda och blir alldeles lugn av att få vara nära.

Sedan räcker en sjuksköterska över paket till Ella, mig och 4-åringen.
-Tomten har nyss varit på barnavdelningen, berättar hon. Din son kommer väl i eftermiddag?
Personalen är så jäkla bra här. Lyhörda i alla lägen.
Två manliga städare sveper denna morgon runt i tomteluvor och bidrar även de till den varma, stilla och nästan lite vördnadsfulla stämningen i luften inför denna helg.

Jag ber om barnvakt och tar en morgonpromenad.
Det är alldeles för varmt ute. Den magra mängd snö som kom för en tid sedan, har lämnat en brunskitig sörja efter sig överallt. Jag känner mig klumpigt klädd i grova kängor och ullduffel, men har inget annat här i ”garderoben”
Dessa promenader laddar mina batterier till någonstans mellan plus och minus. Det är tuffa nätter, med löjligt lite sömn som regerar. Jag skulle inte fixa dessa eller situationen överhuvudtaget tror jag om jag inte fick lämna rum nr 10 en stund och bara ”ta in” livets larm.

Det blir eftermiddag, jag kurar skymning med Sparvel på bröstet, slumrar till lite emellanåt och hör plötsligt  en liten röst utanför dörren. Sonen och pappan är tillbaka och skall fira julafton här med Ella och mig.
Det blir julmat i dag igen, härligt! (Sonen är dock av annan uppfattning) Till dessert: julklappsutdelning.
Flera av änglarna här kommer in under kvällen och frågar hur vi har det.
Med mätta magar, presenter från nära och kära och den lilla familjen samlad kan vi svara att det är bra!

Nu sover pappan, sonen och dottern. Snön har smält till vatten på taken, endast mamman är vaken.

Så hörs en liten stämma i rummet:
-Pappa?
Sonen drömmer. Jag blir rörd. Det är pappan och pojken som kämpar med vardagen där hemma. Det är dem som ligger nära i natten. De får jag så väl bekräftat nu.
Jag blir varm i hela kroppen. Vad bra att ni lär känna varandra på grabbars vis nu. Var det därför ni skrattade åt mamman när hon inte visste var spoilern skulle sitta på formel 1 legobilen…

I dag tog kocken med sig alla sina barn och ett makalöst julbord till lilla lyan. Revbensspjäll, skinka, Jansson, skaldjursomelett, ägghalvor, sill, rostbiff, prinskorvar, gravad och rökt lax, handtrillade köttbullar av minsta storasyster…. ja, det blev så fullt bland faten att fönsterbrädan fick agera gåbord.
Och mitt bland detta trevliga stim en liten sovande Ella. Klurigaste julgåvan av alla. Eller en alien som största brorsan kommenterade.
Fast nog kände hon av att det var fest. Hon gjorde sin lilla, gälla stämma hörd emellanåt och fick snart lön för mödan, då en storasyster paxade första hållningen. Två systrar intog sedan ryggläge på sängen och njöt kärleksstint av varandra
.
Lilla storebror ville mata och hålla och klappa och snusa och känna överallt på Sparvel.
-Kanske hon vill vakna nu, undrade han, hoppfullt.
Ja, säkert, om hon visste vilken omtänksam och mycket snäll bror som otåligt väntar på att lära känna sin nya syster!

Vi hann med kaffe på maten och ett sällskapsspel som 4-åringen fick lite i förskott av den gamle mannen i rött.
Gemenskap, mat och massor med kärlek. Kan det finnas något mer att begära av livet.
Ja, kanske då något starkt i glasen. Men det har vi ju gjort så gräsligt många gånger förut, med skiftande resultat…

God Jul, lite i förskott, så här dan före dan till alla förbannat trevliga, sköna och unika vänner.
STOR Kram och tack också till goda förstklassiga päron.
Längtar efter er alla!

P.S. Mannens julklapp till mig i år är en digital fotoram med en mängd omsorgsfullt utvalda bilder från våra 12 år tillsammans… fast bara på honom själv!  Den står nu här på mitt sängbord och bläddrar bland knasigheterna.
En av anledningarna till att det är just honom jag valt att dela mitt liv med…
Don´t worry, be happy-filosfin personifierad.