Slet nyss upp de inplastade champagneglasen. Det blev ras och knas över hela golvet i det lilla skötrummet.
Dessa var av sådan sort som man sätter ihop själv. Själva foten klickas i glaset…
Minns du, min älskade man, den där tokblå sommardagen, 2005, hur vi fick lätt panik minuterna innan bröllopet, när vi upptäckte att glasen var byggsats. Vi hade c a 100 st. att meka ihop och hör du, nu spelar mitt ex. själva inmarschen till oss, för oss, för kärleken, till varandra på elguran. Jävlar!
Tårarna rann av kärlek och skratt i en husvagn med orange heltäckningsmatta, nu fylld av billiga plastbitar.
Hur gick det egentligen? Jag var så nervös att jag inte hörde gitarrens ylande. Minns bara att jag klev av på ”fel sida” av hojjen och brände mig på piporna. Sedan stod vi plötsligt hand i hand och sa ja och ja och puss, kyss och skål – i knasiga plastglas av byggsatsmodell. Vi hade inte kunnat gjort det bättre!
Tack för att du vill vara min man.
Jag älskar dig, knasboll, yes, I do!
Lämna ett svar