År: 2015

Utanför smattrar fyrverkerier lite sporadiskt. Klockan är runt 20.00 och 2015 har bara en mycket kort tid kvar… i alla fall här hos oss. Våra vänner har dragit till Nya Zeeland. Fick tidigare ikväll en Instagrambild därifrån med fyrverkerier och Gott Nytt år-hälsningar. De ligger ju lite före oss i tid…

Jimmy jag och barnen firar hemma i år. Det är faktiskt skönt att strosa runt i hemmet och bara vara, medan timmarna passerar och 2016 närmar sig. Jag har väl aldrig hängt en tvätt förut mellan förrätt och varmrätt… ; )
Anledningen är att jag jobbar i morgon. Kör tidig frulle för fullt hotell och antagligen bakishungriga gäster.

Barnen är upprymda här hemma. De väntar på att få se lite mer av fyrverkerierna. Funderar på hur de ska orka hålla ut till tolvslaget… och även jag…! Klockan skräller ju strax efter 05.00 i morgon…

Fnular förstås över vad jag ska ta med mig in i 2016. Vad som varit riktigt bra och vad som kännts totalt onödigt och jobbigt att fortsätta älta med.
Mannen har ett nyårslöfte. Han ska lära sig en ”kickflipp”. (Skateboardtrick)
Så enkelt och skönt!
Jag funderar mycket på vad jag ska bli när jag blir stor. Ja, om man sållar bort de riktigt stora drömmarna… inser att jag har faktiskt 20 år kvar (minst!) att jobba. Känner att det vore min tur nu att få ha en riktig semester då när folk brukar ha den och slippa jobba helgdagar som tillexempel nyårshelg!
En syssla som känns åtminstone lite viktig, nyttig och intressant vore stimulerande och kul!

Och samtidigt… ju fler år som läggs i ryggsäcken ju mindre viktigt blir ändå jobbet. För det är ju här hemma med familjen som livet levs bäst.
Ett tillstånd och läge som garanterat känns mycket viktigt, nyttigt, intressant, stimulerande och oftast kul! Faktiskt också med en tvätt mellan förrätt och varmrätt…!

Gott nytt år på er! Skål och kram!
Ses 2016! Jag börjar året med tom tvättkorg… det är vardagslycka i litet format. ; )

Utanför stallet på jobbet. Det är så oerhört vackert ute nu så att det inte går att misslyckas med bilderna.

Det är ju tur att vi har flera flyglar på herrgården att bädda om i. Vykortsvyerna är många här och när solen öser från blå himmel längtar man ju alltid ut.

I dag var min kollega sugen på att grilla korv.
-De är ju så härligt att göra det vid sådant här väder, strålade hon.
Och visst blev det både mysigt, storslaget i det lilla enkla och gott!
Jag blev dagens grillmästare som lyckades med att grilla ”gyllensvart” som en nära vän kallar det…
Men det blev ju bara en extra krydda till de annars så ganska ordinära storkökskorvarna!

Hemma möttes jag av älskade Ella-flickan som hade målat hela familjen!
-Pappa är längst ut, här! strålade hon.
Jag funderar lite på vem som är den femte medlemmen…

Julaftonskvällen avslutades som många andra festkvällar hos oss på glasverandan. Det blev skönt jam med stora och små barn! Pappan var förstås glädjerusig och så där skönt lyckligmätt över att få ha nästan alla samlade runt julbord med tillhörande afton. Vi saknade dig, Klara…
Tack för att ni sällskapade och trivdes! God fortsättning på er!

-Jag vill inte gå och lägga mig…!

I leksaksaffären dan före dan… Klart det blev en Star Wars-byggsats till pappan i julklapp… jag menar till Norton… ; ) Dock inte detta väldiga bygge.

Dessa tidiga jobbmorgnar när världen tycks stå stilla. Då är det som allra vackrast.

Ganska så ofta när jag springer mellan herrgårdens byggnader tittar solen fram och gör mig sällskap. Kort och intensivt. Det är mycket trevligt och värmer soltörstande hjärta.

Vattnet kluckar mot strandkanten. Gräsmattan ovanför är tokgrön. Har fortfarande inte börjat med strumpor i mina skor…
På vägen hem från jobbet möter jag en motorcykel som lite lojt njuter asfalt och sköna kurvor vid skogskyrkogården.
Kanske var det jultomten som dissat sina renar denna något hittills märkliga vinter…!
Kan inte riktigt bestämma mig om jag gillar detta eller inte. Men rätt skönt ändå är det… fast skrämmande.

God jul på er! Njut nu riktigt mycket av varandra, stanna upp och ta in ”här och nu”.

Tack storasyster för en helg full av kärlek! Vi älskar dej, från månen och tillbaka 101 gånger!!

Nu har lucia skridit in över sandiga skolgolv och vidare ut på svart asfalt i mörk decemberkväl. För snön vill inte riktigt komma. Termometern dansar en sakta vals fram och tillbaka mellan positiva och negativa streck och frågan vi ställer är om och när eller; tänk om inte alls?
På Nortons skola firade vi lucia redan förra vecka. Ella fick förstås vara med i de stora barnens luciatåg. Hon höll Freja i handen hela tiden och sjöng med i flera av julsångerna. Norton var tomte och Ella söt pepparkaka.
Efter deras luciatåg bjöds det in till disco. Frejas mamma hade ordnat med riktig discobelysning och musik. Till detta: snacks, saft och många rusiga, danssprattliga barn. Ella blev genast uppbjuden av en tre-årig kavaljer som absolut visste hur man dansade styrdans.
På dagiset sjöng barnen ute och bjussade på de allra vackraste pepparkakor med glögg, saft och kaffe till. Jag åt en robot och Ella en stor fjäril. Sedan fick hon rida på min rygg hela vägen hem. Ja, den allra sista biten, den in på vår gata sprang hon snabbt med ryggsäcken guppandes på ryggen. Då hade mammans armar nästan domnat. Tänk att liten myra börjar bli tung att bära!

Älskar Nortons spontanitet och kulklokiga idéer: Legominimalism!

Kreativiteten är lika stor på fritids!
-Mamma, ta en bild! Det är en sparbössehund.

Ett av alla frukostens ägg på jobbet. Tror inte att någon gäst vill sätta tänderna i en Alien så här tidigt på morgonen. Synd… vi  alla borde faktiskt skratta mer på morgnarna.

Unnade mig ett par nya springskor för senaste löningen… Fula, men vilken skillnad mot de gamla badsvamparna jag snålade runt på tidigare…!
Sol i Djulö allé i dag, vilken kombo!

 Fredagsmyset startade på jobbet långt innan många ens vaknat till denna efterlängtade veckodag. En levande eld är så vild, vacker och helt otämjbar. Det är med vördnad och respekt jag njuter av knäppet, värmen och de dansande lågorna. Hej fredag, nu sorlar det snart i matsalen, det doftar kaffe, bacon, morgontidning och ett svep av någon fin parfym.

Kom lite tidigt (mycket märkligt…!) till upplockning av barn vid scouterna. Fick då vara med om en rar avslutningsceremoni. Runt lägerelden satt barn från de olika avdelningarna och sjöng. Nortons patrull heter Igelkottarna. Det var sånger med rörelser till. Mycket sådana där hjärnan måste vara med och minnas, både en massa text och så armar och ben därtill. Men barnen kan ju sådant galant! Precis som att de alltid med lätthet slår oss vuxna i Memory…
Alla var med på noterna, ingen ballade ur och förstörde den magiska stämningen som låg tät runt elden. Ja anslöt mig till gruppen och blev nästan 8 år igen. Lite fnittrigt, mycket allvarsamt, klokt, spännande och härlig gemenskap.
Utanför bänkarna stod den kolsvarta kvällen och lurade. Så nära, ja lite skrämmande här i skogskanten. Men en scout är ju alltid redo. Det var förresten kvällens sista ord från en suverän gammal scoutledare innan vi alla skildes åt och modigt vandrade ut i decemberkvällen.

Är på väg ut till kamraterna på landet. Barndomsvännen sedan 40 år tillbaka med familj. Stockholmsbor till vardags och sedan några år tillbaka även torp-i-Österåkerstrakten-ägare.
På bilens stereo dundrar en av världens bästa skivor, enligt både mig och min man: Smashing Pumpkins med ”Siamese Dream”. En odödlig klassiker. Dessutom en perfekt bilåkarskiva. Den är vacker, explosiv, trygg, känslig, och mycket närvarande. En historia från första låt till slut som följer den kurviga vägen ut till det röda torpet på landet alldeles perfekt.
Så kommer en låt som gör att handen dras till volymknappen och mannen följer rörelsen per automatik. Det är så skönt att lyssna högt i bilen när det utanför fönstren bara är skog som kuliss. Mannen och jag slår med huvudena till musiken och jag undrar vilken film som spelas upp inne i hans huvud just nu. Vi har hela vår tid tillsammans med denna makalösa skiva. Snart 20 år…! Jag ler inombords. En stor, varm sol som strålar i det kompakta novembermörkret.
Så drar han ned volymen och sneglar över axeln mot barnen där bak.
-Gör så där högt med musiken igen, pappa, säger den minsta rösten.
Vi ler mot varandra i framsätet och forsätter resan mot Vad-skogarna. ”Today is the greatest…
Tänk att musik vandrar så klockrent genom generna.
Nästa år måste vi bli klart mycket bättre på att gå på konsert igen…