År: 2015

Nedanför kökstrappan på jobbet. Bara jag och naturen. Det är så makalöst, magiskt vackert. En timme senare är det ljust och förstås fortfarande vackert, men utan det där pirriga, storstilade.

Så kom den då, den där morgonen då det var jag som själv skulle låsa upp alla dörrar till herrgården, min nya arbetsplats, och göra frukost till alla gäster. Det hade förstås gnagt i mig sedan dagen då jag började, men att oroa sig för vad som komma skall är ju korkat. Att tassa på tå vid sidan av livet. Saker sker och det är bara att följa med. På med arbetskorna med stålhätta och gör avtryck!
Förstås började det med att det elektroniska låset krånglade. Bliiip, bliiip, klick. Dörren var trulig och ville jävlas med den nyanställde. Så till slut lyste äntligen den gröna lampan och jag slet fort upp dörren. Nu gällde det att arbeta lugnt och metodiskt. En sak i taget.
Lampknappar, dörrar som skulle reglas upp, fläkten till ventilationen. Kaffe… slut! Bara en stor, tom kartong. Hjälp! Var hittar jag mer… Så hör jag plötsligt en nyckel i stora entrédörren.
-God morgon, hej… jo, jag undrar om det skulle kunna gå att få lite varmvatten…?
I skenet av bara ett nyss tänt värmeljus står en stor man med försynt uttryck och en kaffetratt i porslin i ena jägarnäven.
Det var mannen jag språkade med i går vid frukosten. Han som var kaffenörd och besatt av Brasiliens bönor. Ja, kaffebönorna alltså…! Nu ville han brygga sitt egna favoritmorgonkaffe på gammalt hederligt vis för att sedan ta med ut till den svenska, fortfarande nyvakna skogen.
-Hej, god morgon! Kom in till köket. Du får greja själv. Det här är min allra första alldeles egna öppning, så jag är lite nervös. Kom.
-Nej, då vill jag inte störa…
-Det är lugnt, jag lovar. Du får klara dig själv. Jag har precis satt igång en äggröra.

Jag stökar vidare och har inte tid att se hur det går med de Brasilianska bönorna.

-Tack så mycket, du får gärna smaka, säger mannen blygt och visar mig en kopp på bänken. Där har han hällt upp den med kärlek bryggda javan i en stor kopp med både rosor och öra.
-Ååh, tack. Det ska  jag verkligen. Vad spännande, svarar jag.

När sedan äggröran står i ugnen med ånga och jag hittat en stor kartong med restaurangkaffe i källaren, tar jag en sipp med båda mina händer runt den generösa koppen… Ja gisses vilket kaffe! Om det sedan var omständigheterna eller Brasiliens mylla som gav ton vet jag inte säkert, men den koppen kommer antagligen alltid att vara den godaste jag druckit, om nu någon skulle ställa frågan till mig.

Ja, frukosten ja! Jo den blev uppdukad. Jag gjorde mitt bästa. Det är gott nog. Och faktiskt dök ängel nummer två upp denna arla morgon. En extrajobbare som inte hade något emot att komma lite tidigare till jobbet…!
Tack för allt och för ett alldeles makalöst kaffe!

Efter härlig go’nattsaga som denna kväll andas 70-tal kryper Ella ännu närmre mig och säger- jag vill ligga på dig mamma!

Helt plötsligt är vi åter tillbaka i slutet av 2011. Ett mycket litet, varmt knyte vilar mellan mina bröst, fjäderlätt och med andetagen nästan utanpå.  Timme efter timme efter dagar, veckor ligger vi så i mörkret. Jag vågar inte somna , tänk om fjädern flyger iväg? Drar mig på något djuriskt sätt igenom svettiga, slitande, oroande sjukhusnätter med två tydliga mål: överlevnad och hem! För fjäderns skull, den trötta mamman, väntande storebror och en pappa i tusen bitar. Hem och bli en hel familj, utan slangar, larmande maskiner och svettiga plastade sjukhuslakan.

Nu ligger det en flicka, nästan tung på mitt bröst. Två långa ben ramlar ner på varsin sida. Jag håller en fortfarande mycket liten hand i min och vi andas tillsammans vidare genom natten. Hon vet, vi delar historien. Det är jag bergsäker på. Det är en mycket klok och märklig flicka. En gåva, ett lån med ett budskap och en mission och jag är så lycklig, tacksam och trygg för att vår familj får följa med på resan. Go natt alla fantastiska märkliga underbara barn. Go natt Ella och go natt storebror Norton. Sov och dröm bara roliga drömmar.

Ligger med örat mot en varm, mjuk rygg. Hör det lilla hjärtat slå taktfast och tänker: vad kan vara större än det här? Likt lejonmamman drar jag den lilla närmare och vilar med ena ögat vidare genom natten.

I dag är skola och dagis stängt. Då passar vi på att ta sovmorgon och njuta frukost tidlöst. Ella hjälper mig med havregrynsgröten. Mäta, hälla, salta, röra. Vid sidan om har äggen just börjat koka. Hon ställer tiden på ”tje” minuter.

Vid köksbordet samsas nu äppelmos, kanel, mjölk, porslin, pappanallen ( ja, den riktiga är på jobbet…) och tre kuddrufsiga, nyvakna.

Tänk vad gott det smakar när det är tidlöst och lagat med så mycket kärlek!

Efter frukost kollar gryn och jag över om det finns några törstiga blommor. De flesta av våra fönster vetter mot söder, så vi ger alla en skvätt ur både liten och stor vattenkanna.

– Nu vill jag gå ut och cykla i skogen, säger sedan Ella.

– Ja, det kan vi göra. Norton vill säkert också följa med och testa sin nya BMX.

Solen öser och bara inbjuder till ute! Nu drar vi på äventyr, som Ella brukar säga när vi drar en repa uppe på åsen. Vilken tur att vi har ett äventyr så nära!

Läste i nån blaska om en ny studie som gjorts. Hur vi i dag inte ens har tid att pausa, chilla, stänga av, hänga, ja bara va typ. Vi är så stressade i dag.

Men det visade sig att de allra smartaste, mest kreativa människorna var de som faktiskt unnade sig att säga stopp emellanåt och dessutom njuta av det. För det är tydligen då hjärnan blir helskarp.

Så i dag packade jag smarrigt fika och drog till skola/dagis för att hämta guldklimparna. Solen är så varm mitt på dagen i september och temperaturen lurar oss att tro att sommaren inte är riktigt slut än.

Vi tog cyklarna till sjukhuslekparken. Norton och jag var väldigt ofta här när han var mindre. Sommar som vinter och all den där väntande tiden emellan. Tänk att pojken även denna gång knappt hann parkera cykeln förrän han var i gång och lekte. Ella var inte sen att haka på. Allt som storebror gör vill hon förstås också.

Så medan vi chillade och bara va i nuet njöt våra hjärnor och ”arbetade” som allra bäst. Det är ju svårt att göra något annat i en lekpark än att just leka!…Synd att alla mammor och pappor ändå måste ha sin mobiltelefon i örat hela tiden ändå… Kanske vore det ide’ med en mobiltelefonfri zon här… För barnens och kreativitetens skull…!

Gryningen dansar med barfotafötter fjäderlätt över Djulö gärden. Det är så vackert, ja nästan högtidligt.

Är på väg väg till jobbet. Det nya. Andas in den krispiga, lätt fuktiga höstluften och blir upprymd. Möter återigen mannen med sin hund och lite längre fram, den ensamma, medelålders kvinnan. Hälsar denna gång. Vi igen, typ.

 En solstråle och jag på tur till skogen. Där börjar ”äventyret” som Ella säger. I dag blev det en hink blåbär. 

Det är så mysigt att krypa in i en pyjamas på kvällen. Allra roligast förstås om liten fröken får välja själv. Ikväll blev det en vit/rödrutig  i flanell. En sådan där klassisk med byxa och skjorta. Tänk, att alldeles nyss var den så stor… Vi rullade upp benslut och ärmar, men midjevidden var svår att minska… Byxorna hasade ner till fotknölarna på ett litet steg. Men nu så… Och förstås skulle jackans knappar knäppas rätt och riktigt med ivriga små fingrar.                – Jag kan själv! Och faktiskt! Så envis och viljestark. En solklar pappagen. Hurra och tack för den! Mamman har kort stubin och noll tålamod. Ger upp och tappar humör direkt. Så jag sätter mig på köksgolvet bredvid den nybadade pyjamasflickan och bara njuter av att se hur hon så tålmodigt knäpper hela raden i jackan.                                                                                Sedan blir det go’nattsaga som Ella själv väljer. När den är slut och mamman också… Så säger hon: kom nära, mamma och vill att jag lägger mig på hennes arm. Närmare än så går det inte, vilket hon förklarat för mig.               Dagens jäkt, stress och måsten är som bortblåsta. Det här är det enda viktiga i livet, och jag njuter av varenda tillsammans-minut!

Ikväll spelar pappan 70-tals rock med sina ”gubbar” i bandet. Det är något jag ångrar att jag aldrig tog tag i som ung. Minns hur jag satt ensam med en gammal pianofröken i ett rum på musikskolan och tragglade ännu en tråkig läxa. Där blev det aldrig varken något sväng eller rock n’ roll. Pianot såldes och omvandlades till en skinnjacka… Ja, gisses! I dag står dock ett annat piano i vårt hus och det svänger bra när de stora barnen kommer hem. Norton klinkar sig igenom Lilla snigel och Ella härmar storasyster Klara fullt ut vid det. På väggen finns pappans gitarrer, en bas och faktiskt ett trumset på rörig övervåning. Det går alltså att få ihop ett helt band…                                 Vi läser go’nattsaga i mammans och pappans säng. Norton släntrar in efter en stund. Han tycker fortfarande att det är mysigt. Liite lätt avundsjuk också på att lillasyster får ligga i stora sängen… Sagan tar slut, vi släcker lampan och jag stryker de vackraste barnen över deras mjuka ryggar. Norton somnar nästan direkt. Lång skoldag/fritids och sedan gymnastikträning direkt efter. Ella ligger och pratar. Ibland med nallen, ibland med mig. Mamman somnar emellanåt och svarar bort i tok. Så krafsar det på dörren. Det är katten som också vill vara nära. Nu ligger vi alla fyra på två kuddar. Vilken tur att vi fick köpa hyresgästernas gamla säng. Den bjuder i alla fall på ytterligare 20 cm. Jag hör hur bilen rullar in på gården. Pappan är färdigrepad. Just nu känner jag att rock’n’rollen kan vänta… Kanske det får bli två-ackords-punk istället!