Så kom den då, den där morgonen då det var jag som själv skulle låsa upp alla dörrar till herrgården, min nya arbetsplats, och göra frukost till alla gäster. Det hade förstås gnagt i mig sedan dagen då jag började, men att oroa sig för vad som komma skall är ju korkat. Att tassa på tå vid sidan av livet. Saker sker och det är bara att följa med. På med arbetskorna med stålhätta och gör avtryck!
Förstås började det med att det elektroniska låset krånglade. Bliiip, bliiip, klick. Dörren var trulig och ville jävlas med den nyanställde. Så till slut lyste äntligen den gröna lampan och jag slet fort upp dörren. Nu gällde det att arbeta lugnt och metodiskt. En sak i taget.
Lampknappar, dörrar som skulle reglas upp, fläkten till ventilationen. Kaffe… slut! Bara en stor, tom kartong. Hjälp! Var hittar jag mer… Så hör jag plötsligt en nyckel i stora entrédörren.
-God morgon, hej… jo, jag undrar om det skulle kunna gå att få lite varmvatten…?
I skenet av bara ett nyss tänt värmeljus står en stor man med försynt uttryck och en kaffetratt i porslin i ena jägarnäven.
Det var mannen jag språkade med i går vid frukosten. Han som var kaffenörd och besatt av Brasiliens bönor. Ja, kaffebönorna alltså…! Nu ville han brygga sitt egna favoritmorgonkaffe på gammalt hederligt vis för att sedan ta med ut till den svenska, fortfarande nyvakna skogen.
-Hej, god morgon! Kom in till köket. Du får greja själv. Det här är min allra första alldeles egna öppning, så jag är lite nervös. Kom.
-Nej, då vill jag inte störa…
-Det är lugnt, jag lovar. Du får klara dig själv. Jag har precis satt igång en äggröra.
Jag stökar vidare och har inte tid att se hur det går med de Brasilianska bönorna.
-Tack så mycket, du får gärna smaka, säger mannen blygt och visar mig en kopp på bänken. Där har han hällt upp den med kärlek bryggda javan i en stor kopp med både rosor och öra.
-Ååh, tack. Det ska jag verkligen. Vad spännande, svarar jag.
När sedan äggröran står i ugnen med ånga och jag hittat en stor kartong med restaurangkaffe i källaren, tar jag en sipp med båda mina händer runt den generösa koppen… Ja gisses vilket kaffe! Om det sedan var omständigheterna eller Brasiliens mylla som gav ton vet jag inte säkert, men den koppen kommer antagligen alltid att vara den godaste jag druckit, om nu någon skulle ställa frågan till mig.
Ja, frukosten ja! Jo den blev uppdukad. Jag gjorde mitt bästa. Det är gott nog. Och faktiskt dök ängel nummer två upp denna arla morgon. En extrajobbare som inte hade något emot att komma lite tidigare till jobbet…!
Tack för allt och för ett alldeles makalöst kaffe!
Lämna ett svar