Blir glad i kroppen när jag ser dessa hänga på tork vid sonens skola. Visst har det varit kul på rasten!
Undrar vilka sköningar som bor här? 4 barr höga, max!
På väg hem från skolan. Marken var täckt av skatter. Rubiner, Opaler, Tigeröga… kanske en nordisk Bärnsten också.
En regnig dag kan ju vara alldeles underbar. Kom in och låt dig omslutas av lugnet i allén. På andra sidan är du en ny människa, lite gladare, lite vackrare och redo att möta livet.
-Är ni hemma? Jag kommer upp på en kaffe.
Det är svärmor som ringer, skönt enkel och rakträttframpå. Inget larv liksom.
Hon tittar förbi för att hon saknat. Inte av någon konstig plikt.
Drar raskt ut en av köksstolarna och tar upp ”fammos älskling” i knät. Knytt tar gärna plats. Myser in sig i den stora, trygga och lugna famnen. Farmor skrattar, pratar, lyssnar, bullrar. Hon har spännande snören runt halsen och annat i örsnibbarna. I hennes väska ringer en vit, stor telefon med konstig melodi.
Farmor svarar och skrattar bullrande vidare mot den vita.
Ella förundras av alla nyhetens behag. Så lite bus också förstås och en massa gos.
Just i dag när klockan är runt 12.00 är det extra skönt att bara vara nära. Nästan somna till en stund.
Farmor har med sig en burk till av den hemkokta äppelmosen.
Förra veckan fick vi också en, samt ett par stickade raggisar i mjuka färger. Vilken tur, för mamman få aldrig till det…
-Jag fick inte plats i kylen med den här, skrattar farmor.
Ella äter gärna ”appel”. Till plättar, gröt eller rakt upp och ner i liten porslinsskål.
Sött skall sött ha.
Tack och kom snart tillbaka!
-Mamma, jag haj nå’t till dej.
Pojken strålar som en sol och håller händerna bakom ryggen. Det är lika spännande varje gång.
-Han tycker det är kul att pyssla, säger fröken Inger.
Så det är ofta han har just ”nå’t” i sina gömmor.
Han sträcker fram ett kort som han sytt. En katt, vår katt där hemma. Lennart, mammakattens enda barn. Jag ser det direkt. Grå/svart päls. Lite mörkare på ryggen.
Mamman blir nästan tårögd där i skolans korridor. Riktiga stygn i ett fint blått garn runt Lennart-katten. Ja, han har tydligen mer tålamod än mamman, den pojken.
– Hurra, va bra!
Hyresgästen/grannpojken/bästisen Theo ringde på dörren. Så stod han där i vår trånga hall med ett fat i näven.
-Mormor och jag har bakat bullar. Jag har en till alla här, säger han artigt.
Han sträcker fram ett fat fortfarande varma godingar.
Tack för att fikat fick en guldkant denna annars ganska så vanliga dag!
En trygg Ardenner och en ponny med humör.
Ardennerhästen har pappan snickrat som barn till sin lillasyster.
När jag tog upp den från källaren, så sprang Ella raskt in i vardagsrummet och slet ut sin ponny.
-Mamma, sa hon och pekade på den den hemsnickrade.
Ja, så fick de bli.
Vi red mot Sherwoodskogen, men träffade varken på Robin eller Marion. De hade väl annat för sig…
Kisspaus, matrast och lite vila.
Hästar gillar också russin…
Storebrorsan ville också hänga med, vilken lycka!
Soluppgång vid Backasjöns spänger. Det blev en magisk omväg i tidig, tät morgondimma på min väg till dagiset med den höstiga fixardagen.
Hantverkat och klart.
Så kom den till slut, och jag är nästan framme. Hej då vackra skog. Du slutar aldrig att förvåna.
Vill du också smaka?
Litet knytt på väg in i ”Lejonskogen”. Sonen har döpt skogen på ”vår” ås till det, för ett av träden ser just ut som ett lejon som gapar riktigt stort.
Ett svärd är bra att ha med sig in i lejonkulan.
-Titta, mamma. Så här gör man.
Eller egentligen: Ejja, Ejja, Ejja!!!
Störstaste stenen. Hårdaste killen.
Småfolk i skogen.
Mäktigt och märkligt hos Johnny Bläster. Som vanligt alltså! STORT tack för Kulturnatt 2013. På återseende, take care!
Till och med bullarna är lite vackrare hos Blästrar’n. Ett hjärta på undersidan…hur gör karl’n?…
Hos Johnny får man måla vad man vill på ”Kritbilen”. Det var fränt! Norton skrev nästan hela alfabetet och så målade vi några fjärilar för att lätta upp den annars rätt så grabbiga tonen…
En robot och hans skapare.
Ella sover middag med sin Bodyguard. Kråkor, Skator och andra nyfikna, närgångna gör sig icke besvär.
Ella och jag hälsar på de höstlurviga korna vid Djulö. Spännande, imponerande och rogivande. Ella satt alldeles tyst och stilla i sin vagn.
En heltäckningsmatta i höstens färger rullades ut på vägen framför vagn och fötter.
När jag hämtade sonen på dagis i dag, så kändes höstjackan på hans krok så tung. Fickorna stod rakt ut, knöliga.
-Vad har du i jackfickorna, frågade jag?
-Ekollon, svarade han alldeles självklart. Jag har plockat dem till dig, sa han och började tömma fickorna. Öppna händerna!
Så det gjorde jag, men insåg ganska snart att de inte skulle räcka till.
-Vi får nog be om en påse, sa jag. Vad många du har plockat, det måste ha tagit lång tid.
-Ja, svarade han och log så där nära mot mig och ögonen skrattade.
Jag såg honom framför mig. Ivrigt plockandes ekollon under en rast. De andra grabbarna som spelade fotboll eller satt vid datorn.
Ja, jag var ju likadan själv som barn. Älskade att springa ut i skogen när klockan ringde ut till rast. Upptäcka, leta, samla. Ta med något hem. Ofta till mamma.
…Och pappan hans var inte heller någon bolltrollare, mer än jävel på kärlek och intresserad av att skapa i alla former.
Älskade pojk, tack för en påse full av kärlek!
Ja, det var länge sedan vi var och vägde oss. Knytt växer ju, det märks tydligt på alla kläder! Och lite tung är hon allt att bära. Så det där med vägning och mätning känns inte så stressande längre. Fast jag trodde nog att vågen skulle visa lite mer.
Ella och jag var på BVC i dag för att hennes ena öga kladdar och rinner. Tänkte se om de hade något tips eller om det var läge för någon penicillinkur.
-Det är bara att badda med ljummet vatten och se tiden an, sa sköterskan. Vi vill helst inte ge penicillin, men blir det inte bättre får ni förstås komma tillbaka, sa hon.
Sedan gick vi till kyrkans loppis en sväng. Mest för att det var en sådan skön dag. Nästan sommarvärme igen och sol! Där träffade vi en kvinna som alltid är så rar mot Ella. Ja, damerna där har ju sett Ella ända sedan hon var en mycket liten flicka, med sond i den pytelilla näsan.
-Från mitt land, där jag kommer ifrån, sa hon, baddar vi alltid barnens ögonen med tevatten. Det är bra för olika slags ögonåkommor.
Det var mer än vad BVC-tanten visste!
Under kvällen baddade vi de väldigt blå med Liptons Earl Grey. Inte alls gott att dricka, men så brukar det ju vara med ”medicin”.
Och Ella verkade tycka det var skönt.
Nu håller jag tummarna att kvinnan med de stora, bruna och väldigt vackra ögonen har rätt. Det är så häftigt när gamla huskurer fungerar!
Ja , så var hon här, den lite äldre kvinnan, eller tanten.
Jag har blivit med glasögon. Ja ingen kommer undan åldersseendet. Ni vet det där klassiska att armarna inte räcker till. Jag märkte det när jag skulle trä på tråd på en nål i somras. Men visst, efter lång koncentration så gick det ju, ja och med mycket envishet. För synen var det ju inget fel på…nålen däremot hade ett extremt litet öga.
Så har jag haft pulserande huvudvärk vid några irriterande tillfällen nu i höst. Stress har jag tyst sagt till mig själv och tagit en Djulörunda och andats in djupt.
Men jag bokade i alla fall en tid hos optikern. Har ju varit glasögonorm sedan 4-års ålder, men i högstadiet hamnade de i skrivbordslådan och där har de blivit liggandes.
Optikern ojade sig.
-Gisses flicka lilla, vad du arbetat! Vad du jobbar. Jo, det var absolut dags att bli tant, trots att han kallade mig flicka…
Så idag kvitterade jag ut ett par aggresiva,(mannen kallar de så och jag tycker det är himla bra), och ett par läsglasögon.
De har 50-talsvibbar och är leopardmönstrade, ja visst låter det kitschigt!
Jag minns mina första som jag fick som fyra-åring. Ett par ljusblå, små fyrkantiga i plast. De hade jag i många år, (jag växte lite och långsamt, levde mest på bananer och Skogaholmslimpa med ”bara smör”…)
-Glasögon, sa sonen när han kom upp från grannpojken och hasade ner dem på min näsa. Bättre utan, konstaterade han och släntrade vidare in till sitt rum.
Ja, mamman ska se ut som vanligt, inte ens ett läppstift till fest är accepterat.
Hej tant, välkommen in i medelåldern, flicka lilla!
I dag fixade sonen ”Silverfisken” i simskolan. 25 meter bröstsim på djupt.
När simskolan började för dagen sa fröken:
-Ni får välja om ni vill simma med eller utan simägg och dyna.
Barnen hoppade i bassängen, en efter en. När det var sonens tur fortsatte hon:
-Norton du kan simma utan.
-Ja det kan jag. Det vill jag! Och så simmade han hela längden. Jag simmade en bit ifrån och sneglade lite, lyssnade.
-Glöm inte benen, sa hon.
-Bravo, sa hon också.
När lektionen var slut kom han utspringande och ropade:
-Jag vill simma nu!
Det blev lite mer sim, några åk i det gröna röret, trampolinhopp och några ”ataaaack-hopp” från kanten. Ja, och så lite vanligt bus och en rätt stor vurpa ner i ett argt bassänghörn…
När vi efter nedvarvning i bastun lämnade badhuset, gjorde vi det med varsitt brett leende, lite varma snax och en blank silverfisk i ena grabbnäven.
Ligger näsa mot liten näsa i mörkret. Hör andetagen, korta och snabba. Här och nu är världens vackraste plats. Jag kryper ännu lite närmare, trots närheten. Vi andas samma. Ett mirakel, livets under här och nu. Inget annat spelar någon roll. Tänker bara på att andas in och ut. Morgondagen väntar där runt hörnet.