När jag hämtade sonen på dagis i dag, så kändes höstjackan på hans krok så tung. Fickorna stod rakt ut, knöliga.
-Vad har du i jackfickorna, frågade jag?
-Ekollon, svarade han alldeles självklart. Jag har plockat dem till dig, sa han och började tömma fickorna. Öppna händerna!
Så det gjorde jag, men insåg ganska snart att de inte skulle räcka till.
-Vi får nog be om en påse, sa jag. Vad många du har plockat, det måste ha tagit lång tid.
-Ja, svarade han och log så där nära mot mig och ögonen skrattade.
Jag såg honom framför mig. Ivrigt plockandes ekollon under en rast. De andra grabbarna som spelade fotboll eller satt vid datorn.
Ja, jag var ju likadan själv som barn. Älskade att springa ut i skogen när klockan ringde ut till rast. Upptäcka, leta, samla. Ta med något hem. Ofta till mamma.
…Och pappan hans var inte heller någon bolltrollare, mer än jävel på kärlek och intresserad av att skapa i alla former.
Älskade pojk, tack för en påse full av kärlek!
Lämna ett svar