Tänk, då har man varit på det första luciafirandet i skolans värld. Klart jag grät. För att barnen var så fina, så duktiga, tuffa, modiga, spröda, vackra, starka, upprymda och allvarliga, ja för att de är barn, och dessutom; ett av dessa, en långhårig, tunn är ”min”. Sedan grät jag en skvätt för allt arbete som fröknarna lagt på detta arrangemang. Sedan en liten skvätt för alla småsyskon som var så rara i publiken. Tomtenissar pepparkaksgubbar och några alldeles vanliga små skära. Tur att det var alldeles mörkt i rummet. Varför är det nästan inga andra som gråter vid sådana här tillfällen?
Efter nästan en halvtimme med massor av härliga julvisor tågade de 30 barnen ut. Nu var nästan all luft slut i rummet. Många anhöriga till varje barn blir ett gäng vuxna!
Men strax var tåget tillbaka igen, med röda brickor fulla av skolbakade pepparkaksfigurer. Brända stjärnor, bleka granar, platta grisar och bulliga hjärtan. Klart det smakade.
Tack för att vi fick komma och bli gladledsna en stund. Nu känns det inte lika decembermörkt och tungt längre. Jag nästan skred hemåt över skolgården. Vid sidan av mig galopperade en vild häst med lång man och de allra vackraste ögon jag mött.
Älskade unge, kära lilla krumelur, vänta länge med att bliva stur…!
Lämna ett svar