I dag var det avslutning på Nortons simskola. Kul, skönt och härligt förstås, men samtidigt lite sorgligt. Så är det ju alltid när något man gillar tar slut. Efter ett gäng onsdagar har vi lärt känna varandra ganska så väl, föräldrar som barn. Mammor och pappor med upprullade byxben och nakna fötter, kaffe och prat vid bassängkanten. Några av oss har motionssimmat bredvid nybörjarna. Njutit bastu efteråt.
Det har tagits simmärken, hoppats från trampolinens olika höjder, åkts i ”gröna röret”. Klart vi har haft kul.
Efter glass och pratstund tackade fröknarna för sig.
En liten pojke dröjde sig kvar och såg fundersam ut.
-Det vore kul att ses igen nå’n gång, sa han till en av fröknarna.
Ja, så känns det ju förstås även när man är 6 år.
Norton och jag avslutade vid hopptornet. Rätt som det var klättrade han upp till trean.
-Jag ska kolla lite. Så satte han sig ner och innan jag hann blinka var han nere i vattnet.
-Det där var kul! Jag måste göra det igen.
Undrar om han ska bli lika orädd som pappan…
Lämna ett svar