Har varit på BVC och visat upp oss.
Sakta, framåt och uppåt går det. Ovanstående vikt matchas med en längd på 54 cm. Så nu flaggar byxbenen och bodysarna räcker inte att knäppa.
Minns de allra första kläderna vi fick på sjukhuset av snälla kamrater. Prematurstorlekar, som ändå var för stora…
Det är ett halvår sedan. Hjälp vad tiden går!
Nu njuter vi vår om dagarna. I dag blev det en långpromenad med sonen på sin cykel. Hade sett en liten annons i tidningen om ett traktor & nostalgimuseum som hade öppet just i dag. Här fanns även häst och vagn för de som var sugna på en tur. Hela, lilla familjen gav sig iväg.
När vi kom fram var det så där pinsamt avslaget. En uttråkad häst, en gubbe som satt på en bänk och fällde några trötta kommentarer medan han höll i hästens grimma och inget mer. Jo, en dörr som stod öppen och skvallrade om att det var här och det var öppet. Vi gick in och blev överraskade av dyr entré och en helt folktom lokal. Vi la i backen. Tunt i lädret fortfarande, Behöver kulorna till mer innehållsrikligheter nu.
För samma peng får man en jättefin utställning i Julita med massor av fler vackra maskiner och mindre pinsamheter.
Det blev en fika hos goda vänner i värmbol istället. Alltid trevligt!
På gatan utanför ett av husen satt några flickor och hade ”loppis”. Vi fyndade nybakt sockerkaka och slapp komma tomhänta till fikat.
Nu snarkar mannen i soffan. Ella ligger i sin säng och trängs med en av husets två katter. Sonen sover skavfötter med den andra. Barnens alldeles egna skyddsänglar.
Nu ska mamman gå ut i köket och skörda nybakta bullar. Sonen bakade med kanel och jag med vanilj. Bästaste skatten i frysen!

Pappan och Ella tränar. Sparvel vill stå upp. Ser så nöjd och cool ut där hon står alldeles stilla, som om hon inte gjort annat.
-Spänn, säger Pappan och deras händer möts.
Och Ella är med. Det riktigt strålar glädje, bus och lust om henne.
Det är ju så kul när det händer något. Stilla=trist!

I dag när vi gick hem från dagis var till och med vagnen tråkig. Ella grät och var riktigt ledsen.
-Vi får skynda oss hem, Ella är jättehungrig, sa jag till sonen.
-Göj så häj, sa han och visade hur jag skulle dra vagnen fram och tillbaka. Det där typiska draget. Så fort man stannar till och börjar prata med någon börjar det liksom automatiskt,  även fast det är alldeles tyst och stilla i vagnen.
Han är så snäll och klok, liten storebror. Så fort lillasyster gnyr är han där och kollar till hennne.
Pysslar, stoppar om, sjunger liten snutt på nån vaggvisa, letar reda på nappen.
-Åhh, Ejja, säger han tröstande.

Men i dag ville hon inte bli tröstad. Hon ville upp. Se världen.
Inte ligga platt på rygg i vagnen och titta på grånästanregnmoln som snabbt drog förbi.
Så hela vägen hem guppade hon med sitt lilla huvud mot min axel. Kollade alla bilar som snabbt drog förbi. Sonen cyklade nästan lika snabbt. Det är tur att det är en fin, bred cykelbana hela vägen till och från dagis.

Grannflickan var ute när vi kom hem. Idolen. 2 år äldre. Skoltjej nu. Men så bra de fortfarande leker. Hon hade fått en ny studsmatta. Nu guppade ett mörkt och ett ljust huvud ikapp, upp och ner i den varma vårkvällen.  När det var dags att gå in för att greppa en Tacos stod det en studsmatta även på vår gräsmatta.
-Jag frågade var han ville ha den, sa mamman och skrattade.
Lyckan är nu total.
Så nu står det en ful jävel även på vår gård.
Vad gör man inte för barnen.

I dag är det 6 månader sedan liten Ella tittade ut. Det känns som alldeles nyss, men samtidigt  rätt så länge sedan. Nästan lite främmande. Det som varit den tuffaste tiden i våra liv, känns avlägset. Det jobbiga är lätt att skaka av sig. Kasta ryggsäcken och med lätta kliv gå vidare. När vi nu tittar på vår flicka, är hon då rakt inte någon liten sparv.

I dag blev vi dock påminda om den sköra tiden. Det var dags för ett återbesök i Eskilstuna.
Det räckte med att bara få en skymt av de rara sjuksystrarna på neo, för att jag skulle få en klump i halsen. Fick svälja några gånger och ta ett djupt andetag för att inte explodera. Sonen var med, och mannen förstås. Skärpning! Men allt blev återigen så påtagligt.
Mannen var tvungen att köpa en kopp av det nästan otäcka automatkaffet. Det gjorde vi varje dag när vi bodde här. En rutin som han bara måste fortsätta med, säger han.

Vi hade tagit med ett ex. av lokaltidningen, där vi fick så enormt mycket utrymme. Det blev mycket uppskattat bland hela gänget. Kanske reportaget om Ella hamnar på en vägg ovanför alla kuvöser. Jag minns hur vi själva lusläste allt som tidigare prematurföräldrar skrivit. Vi sög åt oss som svampar. Såg liksom ett ljus i en mörk, smal tunnel. Ett mål!

Den rara doktorn undersökte Ella. Kollade så att hon var o.k. helt enkelt. Ella skrattade högt och kvittrade.
-Jag har inget att anmärka på, log hon både mot oss och Ella.
-Du är en jättefin tjej, full med bus i ögonen, fortsatte hon.
Ja, det blir antagligen ett exemplar till av den sorten…härligt, jobbigt och alldeles underbart förstås!
I augusti ville doktorn träffa oss igen, då tillsammans med en sjukgymnast.
Sedan när hon är 2. 5 år och 5, och strax innan skolstart. Det är för att se hur hon utvecklas.
-Vissa prematurbarn kan ha lite svårt med koncentration och inlärning. Då skall de få den hjälp de behöver i skolan, berättade doktorn.
Vad skönt det låter! Särskilt när vi nu vet hur det snålas och dras in i skolans värld i vår kommun.
Att snåla när det gäller barn är det mest idiotiska man kan göra. Ös på med kärlek, trygghet, bus, pedagogik, kamratskap, upplevelser, historier, samvaro, närvaro och tid.
Låt de bli bra mycket klokare än dig och mig!

I dag har det varit fixardag på sonens rara lilla dagis. Två gånger om året träffas vi föräldrar och storstädar alla ytor, samt fixar med lite av varje på gården.
När man är många går det rätt så fort och det är bra mycket trevligare att torka ur en skitig ugn i samspråk med en annan mamma.
Fick i dag till exempel veta att det är rätt så tufft att hitta ett jobb när man är utbildad urmakare… Tungt också när man är gift med en!
En annan mamma hade helt plötsligt vaknat upp ur en som hon själv beskrev det-  såpbubbla. Hon kände hur hon levde ett liv som hon inte kunde stå för. Ett sorts låtsasliv som hon inte trivdes med, som inte var hon. Hon bröt upp och drog, utan skyddsnät! Lämnade något som till det yttre säkert för många verkade vara en dröm, och öppnade en dörr till något mycket enklare i dubbel bemärkelse. Heja tjejen, du klarar det. Oftast är en fika på en stor sten i skogen bra mycket trevligare och mer spännande än den ”färdigpaketerade”. Heja tjejen, hurra vad du är bra!

Lilla Ella var med. Hon kom inte till ro i sin vagn, så rätt som det var när jag kollade myste hon i någons trygga famn. Nöjd med att få vara med. Alla hade såklart tid för liten prinsessa.
Kooperativ är förbannat bra. I alla lägen. Ensam är då rakt inte stark!

Ella var på löpet i lokala morgontidningen. Dessutom ett stort reportage, dubbelsidigt inne i tidningen samt stor bild och text på framsidan. Liten fick ta plats. Första parkett, utan skyddsnät. Det handlade förstås om Ellas resa. Jättefint reportage! Dessutom publicerades ett utdrag från bloggen, min kompis de långa, oroliga kvällarna och nätterna på sjukhuset.
Många har läst. Jag har fått flera glada tillrop under dagen. Mannen med förstås.
Tack alla för stöd och engagemang under hela resan på krokig väg!
Just nu ligger lokalkändisen ovetandes och sover sin skönhetssömn i egen säng. Har stoppat undan ett ex. av tidningen till henne, samt löpsedeln. Blir spännande om några år.

STOR kram, ses och hörs!

Mannen och jag satt för ovanlighetens skull och kollade på en film- tillsammans! Båda barnen sov.
Sparvel så stilla i pappans trygga famn. Rätt som det var skrattade hon till, fast i sömnen. Mungiporna spred sig från sida till sida och hon kvittrade högt och gott. Det såg så kul ut.
Och så en gång till.
Jag kan inte sluta fundera på vad det var hon drömde. Men om jag gissar, så var det nog något som innehöll en vild virvelvind i 180 med lång hårman som svepte förbi och bjöd på knas och bus. Typ en storebror.

Nu har Sparvel passerat 4 kg. Det verkade otroligt avlägset i vintras när dagarna och vågen nästan stod helt still på avdelning 62 c. Men nu är vi här. Till detta en längd på 53 cm och huvudomfånget 37.1 cm. Bra jobbat tjejen!
I dag på BVC var det dessutom debut för Ella, mig och föräldragruppen. Först tänkte jag inte gå. Har ju hört detta med smakportioner, barnsjukdomar och masserat bebis förut… Dessutom skulle jag ju nästan kunna vara mamma till de nya mammorna i gruppen. Men skit samma, jag kanske kunde bidra med något.
Det blev en trevlig, avslappnad stund. Ella var ensam tjej. Och minst! De andra bebisarna i den lilla gruppen var födda under februari och mars. Då Sparvel egentligen skulle ha kommit.
Den skillnaden jag observerade var att hon var lite mer ”med”. Hon skrattar också högt och pratar. De gjorde inte grabbarna. De hade däremot större fötter…

Eftermiddagen njöt vi ute i solen. Min allra käraste barndomsvän med 1-årig son kom och hälsade på. Hon bor i Stockholm, men har torp i Vingåkerstrakten. 4-åringen var väldigt klok och snäll mot den lilla, storögda pojken. Det bådar gott. Ja, tänk. Nästa sommar är det Ella som är i hans ålder och fnular runt i trädgården. Det är så spännande att följa hennes envisa dagar.

Så jäkla skön dag. Sonen och jag längtade ut.
Lilla Sparvel sov lunch i sin säng. Pappan fick vara hemma. Han var på hojkalas i går, så det gjorde honom säkert inget att inta ryggläge i TV-soffan…

Tog liten cykel och mammas raska ben till Duveholmssjön. Inte själva badplatsen. Nej, den lilla stranden nedanför de überlyxiga, rätt nybyggda kåkarna nedanför sporthallen. Morfar säger att det på hans tid var en soptipp här, så badet lockar inte honom.
Vi tog den längre vägen ner hit. Den genom skogen, med två långa broar över vatten. Slingrig skogsväg med rötter och stenar.
På en av dessa såg vi en rätt så stor huggorm. Lite läskig tyckte sonen, och ville inte stanna så särskilt länge för att beundra den.
Fåren som brukar gå här och beta, var tyvärr inte ute än. De var egentligen målet för vår resa. Men ibland är det ju faktiskt själva resan som är målet. Så blev det i dag i alla fall.

Så fort vi kom fram till strandkanten, knäppte pojken upp jackan.
-Det e nog inte så kajt, mamma.
Han är ett riktigt blötdjur. Älskar att bada. Minns att vi badade en bra bit in i september i somras. Det kom en varm helg full av sol och blå himmel. Så vi packade  ryggsäcken och drog tillbaka till sommarens älskade bad. Här var vi  nästan ensamma. Jag hade fin gravidmage och plaskade med världens vackraste pojk i det lite för kalla vattnet. Förstod att detta var sommarens sista suck. Ett kort vemod hälsade på, men vi sprang snabbt ifrån det och värmde oss på den solvarma filten.

Nu är vi snart där igen.
Men denna sommar med två små oändligt älskade ungar.

-Jo det är faktiskt för kallt, svarade mamman. Och så tog hon av pojken strumpor, skor och rullade upp jeansbenen ett par varv. Känn själv!
Men snart, snart kan vi bada igen.
Då är sommaren, den älskade, hett efterlängtade här igen. Då får jag återigen snusa på en solvarm, nybadad  nacke. Åhh, vad jag längtar!

Väl hemma igen, mötte pappan oss i hallen. Sparvel sov fortfarande sin skönhetssömn. Mannen hade varit skitduktig och bytt den sedan en tid tillbaka droppande skithusstolen.
Tack älskade man för att du är så avundsvärt händig.
Tack även för gott krubb. Vi njöt vid grillen, strax innan solen lämnade tomten. Ett par kalla till den heta maten satt som en smäck.
Söndagar är för jäkla trevliga!

I dag var hela familjen samlad runt köksbordet. Kul när alla syskon är närvarande. Det pratades, sjöngs, spelades och skrattades. Lilla Ella blev så upprymd att hon också hängde på. Hon kvittrade och var med i alla samtalen på en gång. Tittade menande på oss, bekräftade med hela kroppen att hon förstod minsann.
Även mormor fick en dos av Ellas ljudande, när hon ringde i ett ärende.
Det var mycket prat, riktigt långa ramsor ur liten jordgubbsmun.
…Och bara fina, snälla och mjuka ord förstås!

Sonen har varit på sista gympan för denna termin. Nu blir det sommaruppehåll, trots att just den känns rätt så avlägsen. Fast det ryktas ju om efterlängtad värme till helgen, hurra!
Fröken visste inte hur höstterminen kommer att se ut. Själv orkade hon inte fortsätta. Stor grupp, stojiga barn, dåligt med extrahjälp. Då blir det lång väntan. Att köa när man är 4-5 år är tufft. Det kryper liksom i hela kroppen. Armar och ben börjar leva sitt eget liv, trots att man inte får.
Inte klänga på kompisen framför eller bakom. Inte gå över den på golvet markerade gränsen. Inte gå över någon annan gräns heller.
-I dag är ni jättedåliga på att köa, så då tar vi bort de romerska ringarna, säger fröken.
Barnen blir tysta. Förstår säkert, kanske ångrar sig en kort stund.
-Vi leker istället, fortsätter fröken.
-Jaaaa, hörs det i hela den kalla gympasalen. (Varför är det alltid så rått i gymnastiksalar?)
Det blir ”under hökens vingar” med färger som guld, silver och brunt.
Det smartaste föräldrarna har satt på barnen extra färgglada kläder. Flickor med många tofsar i alla tänkbara färger i sina hår.
Sonen har grå byxor och blå tröja… men massor med spring i benen!
Sedan blir det glass, diplom, och en röd ros till alla barn.
-Du fåj bomman, mamma.
Den finaste ros jag fått i hela mitt liv. Tunn, bladfattig, lite nickande men så full av kärlek.

En mamma och jag började prata om neo-avdelningen på Eskilstuna sjukhus.
Det visade sig att hon hade bott där i 18 månader med sin lilla, nyfödda flicka. En bebis med dålig lever och njurar.
Denna saga slutade tyvärr inte lyckligt. Flickan överlevde inte.
Nu satt mamman här på golvet med en mycket livlig, vild 1- åring virvlandes runt sig.
Det är nog det bästa sättet att komma över och att gå vidare.
-Tjejerna är så lika varandra, log hon.
-Vad bra, svarade jag. Båda två är närvarande och med dig hela tiden.
Sedan kom lite gråt och tårar.

Tack, du lilla fågel gul som hela tiden haft dina vingar utbredda över den mycket lilla sparven. Hoppas du aldrig flyger din väg.