Flickan gör framsteg, hurra! Envist och duktigt med stor aptit på livet.
Vi kommer därför att bli förflyttade till Eskilstuna i morgon förmiddag. Flickan med ambulans i transportkuvös under övervakning av en läkare och en sjuksyster/barnmorska.
Men mamman fick inte plats…
Nu när jag skriver detta, vet jag inte riktigt hur det kommer att lösas. Det är en fråga som bollas mellan de två sjukhusen och handlar förstås om pengar. Ur vems plånbok tar man denna transportkostnad?
Petitesser i tillvaron. Det är ju nästan löjligt. Blir kanske till att använda tummen då?

Min man har i dag åkt hem till lillpojken, men vi ses alla 3, ja, kanske alla fyra i Eskilstuna i morgon igen. Allt det vardagliga kommer att funka så mycket enklare med ett fjärt-i-rymden-avstånd. Jag längtar obeskrivligt efter sonen. Den vilda, envisa, kloka, aktiva, busiga, livsglada, med-kort-stubin och förstås snälla pojken. Skönt att se samma gener hos den lilla flickan. Som Thåström sjöng- stå aldrig still.

Innan min älskade rörde sig mot horisonten på sin grå springare, hann han mysa och mata flickan. Det är väldigt viktigt för dessa mycket små med hud mot hud. Ja, livsviktigt för alla människor, egentligen. Synd att vi ”glömmer bort” det emellanåt!
Vi har en säng bara för dessa stunder, alldeles bredvid kuvösen. Här fick pappan och flickan ligga, naken mot naken och finna en plats i tillvaron. Bara närvarande i nu.
Snart snart skall jag också få känna liten mot mitt bröst. En halvtimme kvar nu…
Jag är rädd, samtidigt nyfiken.  Det är alltid lite pirrigt att lära känna nya människor.

 

Lite drygt ett dygn gammal. Sover säkert nu. Men mamman är vaken. 3 våningar upp i det stora sjukhuset. Tänker på det som hände. Har först nu förstått att vi hade en jäkla och fantastisk, tur. Eller en stor skyddande hand…
Det var den 8 november som jag födde ett mycket litet barn.
Jag låg på sängen i det gula familjerummet. Hade sammandragningar. Nu i efterhand förstår jag ju att det var värkar. Hade nyss fått ett par Alvedon, trodde att det skulle lindra lite. Kanske jag till och med kunde somna lite en stund?!

Var tredje minut kom detta ”sendrag”. Hela underlivet som liksom knyter ihop sig och håller ett krampaktig, fast tag med en molande, ihärdig värk. Det pågår i lite drygt en minut, sedan släpper den taget. Detta hade pågått under eftermiddagen, men intervallerna hade blivit tätare.
Det sista ”knytet” släpper inte taget. Jag reser mig upp och tar de två stegen som behövs för att kunna öppna toalettdörren. Sätter mig och försöker kissa. Det där knytiga gör att det inte kommer något kiss. Kanske är jag bajsnödig? Tar i, och då bränner det liksom till i underlivet och jag känner bebisens huvud glida ut.

Reser mig upp och lyckas ta de två stegen tillbaka till sängen medan jag håller min hand under bebisens huvud. Får upp mitt ena knä på sängen, och då rinner liksom resten ut och landar mjukt mellan mina ben. Var det bebisen? Jag vågar inte titta, men jag känner hur något sprattlar och rör sig. Jag skriker på hjälp, bebisen också. Vi är lika rädda båda två.
Jag tittar försiktigt ner mellan mina ben. Det är en bebis. Ett litet huvud, två armar, två ben.
Jag skriker igen. Fan, jävlar kom då!

Jag förstår att bebisen kan använda sina lungor eftersom den skriker. Det lugnar mig lite. Då får den ju luft hela tiden.
Dörren öppnar sig och jag ser en vit rock.
-Den har kommit nu, bebisen har kommit. Den är här. Den ligger här på sängen, här, får jag fram. Ta den, den blir kall, skynda, fortsätter jag.
Någon sveper in den lilla i ett badlakan och lämnar rummet. Jag får order att lägga mig ner.
Krystar ut moderkakan, livets träd.

Nu börjar ett nytt liv.
En flicka har fötts. En kämpe på 922 g. 34,5 cm lång och med ett huvudomfång på 22 cm.
Jag ringer min man, 20 mil härifrån. Tårarna kommer.
-Tänk på ett flicknamn, säger jag mellan gråten. Bebisen har kommit ut nu och den lever!

 

.

 

 

 

 

Jag ligger på sängen. TV:n är på, bläddrar i någon tidning som är ungefär lika intressan…
Mannen har nyss åkt hem.
Ber en sjuksköterska att rulla ut den extrasäng vi behövde när vi under helgen nästan var en hel familj igen. Nu ser den bara tom och dum ut. Stirrar hånfullt mot mig och tar plats.
Tittar ut genom fönstret. Grå november, bilar kör förbi, stannar, dörrar öppnas och stängs. Människor på väg, som har ett mål, ett ärende, en anledning.
Själv ligger jag här och har tid. Hur mycket som helst. Det som alla människor säger sig sakna och skulle vilja ha mer av.
Plötsligt landar en fågel på fönsterbrädan. En blond, en Talgoxe.
-Hej kompis!
Den tittar in genom fönstret, mitt fönster, och berättar något  jag inte förstår.
Det lilla huvudet rör sig ivrigt upp och ner och liksom förstärker kommunikationen, typ hajar du?! Sedan flyger den hastigt iväg, lika kvickt som den kom.
Jag ler. Trygg nu.

 

Har haft en skön helg tillsammans med mannen. Han kom hit i lördags och sov kvar till söndagen. Bad honom plocka med sig bl a  klänning och strumpbyxor. Tänkte att jag ville vara lite snyggare än i den plötsligt för mig rådande vardagsuniformen: mjukisbrallor, linne och långkofta kryddat med raggisar.  Fåfängan släpper nog aldrig taget helt om mig. Tur! Passade även på att lyxa med en morgondusch innan min älskade kom. En sjuksyster stack till mig några produkter som blivit kvarglömda när ivriga, hemlängtande mammor åkt hem. Fick en blommigt doftande duschgele från The Body Shop och ett lyxigt schampo från Face. Märken som jag annars aldrig unnar mig… Nu doftar jag tonåring och håret flyger blont och ljuvt likt 70-talets Timotejreklam runt mitt bleka ansikte. Välkommen min älskade på din gråa, snabba springare med många hästkrafter, här är din nyponfräscha, inte så unga fru.

Har hittat en rullstol som tar mig från B-läge (rummet) till A-läge (UTANFÖR sjukhusentrén) Den har taskigt med luft i båda hjulen och saknar dessutom en fotplatta, så jag får sitta lite kissnödigt på snedden i den och riktigt arbeta mig framåt för att inte rulla bakåt. Lite större armmuskler hade i detta läge varit praktiskt, Madonna, vilken är din allra hetaste bicepshemlighet?
Väl framme tar jag ett djupt andetag av den friska Uppsalaluften. I dag står här inga ambulanser, varutransportbilar, taxisar på tomgång eller rökare. Så jag känner mig fortfarande som Timotejflickan när mannen kommer och bromsar in sin grå vid mig.
Helt plötsligt är det som att tiden vrids tillbaka till  början av vår relations dagar. Jag rodnar nästan lite när han kliver ur bilen och vi kramas. En stor, varm bamsekram. Den där kramen som kommer ända in från hjärtat.  Alltid så.
Tillbaka till läge B. Här kollar vi lite filmsnuttar som mannen spelat in när sonen leker, knasar, skrattar, och är allmänt bara sig själv. Jag ser att han har det jättebra. Mannens stora barn har varit hos pappan flera gånger under veckan och njutit av den som vanligt löjligt goda maten.  Har en tusenkonstnär till man som kan göra en tiopoängare av det mesta i det han tar sig för,  allt från matlagning, kärlek, vänskap, papparoll, gitarrspel, hojbyggeri, husfix till att hjälpa en förtvivlad fru vid symaskinen. (Per Morberg, släng dig i tegelväggen! Min man är både snyggare, smartare och bättre!)

Vi tar en tur med vrålåket som saknar en fotplatta och hittar ett slamrigt, men schysst fik i 50-tals anda. Stället heter Fågelsången, som det står tidstypiskt i röd neonskylt ovanför entrén. Vi njuter både smörgås och sötbit och det glittrar i våra ögon. Tänk Garbo/Bogart i svart/vit kärleksfilm.
Vi stannar tiden en stund. Det enda som påminner om realtid är ett bandage runt min handled där det sitter ett plaströr en bit under huden.
Vid bordet bredvid börjar en halvårsgammal pojke intressera sig för oss. Han hänger snart över soffkanten och tittar på oss med stora, nyfikna ögon.  Vi tar det som ett gott tecken och rullar ”hemåt” i kvällen.

På vägen slinker vi in på ett ICA. Det blir några folkisar, kex och ost.

Kvällen avslutas med picnick i sängen, ”Så mycket bättre” från kvällens TV-tablå och att bara vara nära.
En sjuksyster kommer in och kör en ctg-kurva. Bebisen mår bra, jag mår bra och mannen mår bra. God enough just nu. Om morgondagen vet vi intet, den råkar heta Söndag, året är 2011, situationen är mycket annorlunda, och vi kan bara följa med. Kärleken till varandra är störst av allt. Den har vi alltid med oss, som en trogen kompass i livet.
God natt, min sagoprins, du är den bästa som finns, trots att du snarkar som en idiot så att jag inte kan somna. Den lilla i min mage rör sig lite och undrar nog varför ingen kan få tyst på det upphakade ljudet som ekar i rummet.
Just nu älskar jag det!

 

 

 

 

 

 

 

 

Har fått ett eget rum. Ett familjerum för en! En mamma med familjen hemma, 20 mil härifrån.
-Här har du en egen TV, skrattar en sjuksköterska.
Jag som nästan aldrig tittar på TV Nu hänger den på väggen och blänger med tom blick. Man ser allra bäst från sängläge! Jag kollar istället om det går att lyssna på radion, men nej, den verkar inte vara inkopplad. Kommer på att det går ju alldeles utmärkt att lyssna  i datorn. Min man har varit här och lämnat en del av mitt liv i en sjukt stor väska! Han har också köpt ett mobilt bredband som räcker en månad. Helt plötsligt är det härligt med teknik. Jag som nästan alltid varit så dumt motvalls. Musiken flödar i rummet, blandat med en massa blaj som vanligt. Det känns skönt! Lite som vanligt. Lite som hemma, Lite som på jobbet. En trygg ljudbild som liksom håller en under armarna genom dagen.
Bebisen i magen mår bra. Hjärtat slår piggt, moderkaka och navelsträng ger näring. Livmodertappen har inte förkortats. Den gör det när det är dags att föda. Liksom luckras upp och så öppnar man sig, några centimeter i taget. Men det finns inget fostervatten kvar. Ev. någon liten pöl..
Det är därför jag måste hålla mig på rummet, familjerummet. Jag får röra mig- i rummet. Vill jag något så ringer jag på en röd knapp. Då serveras det frukost, lunch, middag, fika, ctg-prov, feberkoll, medicin mot ev. nfektioner, medicin som lindrar de blödningar jag har. Tiden i magen för bebisen vill vi alla att den skall bli så lång som möjligt. Här inne hos mamman har den det bäst. Den utvecklas hela tiden. Varje dag är en delseger, och jag har ett delmål- att knipa ihop mer intensivt än 80-talets Susanne Lanefeldt. Lyckas vi, kan vi vara tillbaka i Eskilstuna när bebisen är i vecka 29. Där kan man erbjuda samma fantastiska, proffsiga vård som här i Uppsala. Så väx på dej därinne, tryck på FF-knappen! Ett familjerum i Eskilstuna kan lättare göra själ för sitt namn. En resa från Katrineholm och dit är en  fjärt i rymden! Där kan vi gosa i sängen tillsammans. Kanske det blir någon barnfilm på dumburken också…

Det är det sista jag hör från charmiga barnmorskan Josephine, innan ambulanssjukvårdarna rullar iväg med mig mot Uppsala Universitetssjukhus. Målet är spikat, men resan oklar.
Jag är gravid i vecka 26+något? Vattnet har gått, typ pyspunka.
Eskilstuna dit mannen kört mig alldeles för fort i sin Porsche, tar man inte emot riktigt så små bebisar.  Dessutom är den i min mage lite mindre än medelsvensson, som en läkare berättade för mig. Samma läkare berättade dessutom att den hade ca 50% chans till överlevnad. Tack för informationen, nu känns det mycket bättre…
I ambulansen, som körs av man och fru! försöker mannen hålla en glad och positiv stämning med mycket prat och frågor. Det är bara att haka på.
-Vi kör ibland 400 grammare i vecka 22, skrattar han.
De många milen rullar snabbt uppblandade med historier och vardagsanekdoter.
Han har jobbat i imponerande 38 år inom ambulansen och säkert upplevt många resor med oklara mål.

Väl framme blir jag inrullad på förlossningsavdelningen. Nu är det nästan 20 mil hem. Hem till Katrineholm,  lilla, trygga, tråkiga, varma och fantastiska stad. Hatad under tonåren älskad nu.
Här bor jag, 41 år med världens bästa knasboll till man, vår son på 4 år och tre stora stora syskon som mannen hade med sig i bagaget. Tre fantastiska, intelligenta, lite småknasiga, som i dag alla är vuxna. Det är bara 20-åringen som bor kvar hemma. Nu får livet rulla vidare där hemma utan mamman.
Mamman som blev mamma sent i livet. Som var hemma i två år innan dagis fick bli en liten upphöjare i vardagen. Mamman som valt att jobba halvtid för att få så mycket tid som möjligt med sonen. Mamman som alltid måste natta, läsa saga, hämta och lämna på dagis, klippa tånaglar, klä på, klä av, leta kottar, pinnar och hoppa från de allra största stenarna i skogen.
-Ett, två ,tre hoppa! Vi kom lika, strålar pojken.
När mamman och pojken tävlar är vi alltid på delad förstaplats. Då är DET det viktigaste. Annars är det bara att vara först som gäller. Hemligheten är en liten knapp som kallas startare. Den sitter på ena armen, ungefär där vi vuxna brukar ha våra armbandsur. Men du måste slå igång den för att få de där extra krafterna som gör dig till en vinnare.

Första natten på det stora sjukhuset i Uppsala, får jag tillbringa i en förlossningssal.
Jag blir påkopplad en ctg-kurva som mäter bebisen snabba, lilla ivriga hjärta och samtidigt mina sammandragningar. En läkare kollar med ultraljud hur det ser ut därinne i magen hos den lilla. En gynekolog kollar om livmodertappen blivit förkortad, för i så fall är det ett förstadie till att värkarna sätter i gång.
Men allt är lugnt. Ja, inte jag förstås. Klockan på väggen i mitt tillfälliga sovrum tickar till slut så högt så jag tror att visarna skall komma ut och tränga in i min skalle…fjong, liksom, precis som i en av pojkens filmer därhemma. Den scenen brukar vi skratta åt.
Lyckas på något sätt till slut somna. Drömmer knasigt. Någon slår till mig hårt i magen, mitt på gatan hemma i trygga Katrineholm. Vaknar, kissar, somnar om. Sonen är borta, alla letar. Vi är på någon sorts marknad med massor av galna, vilda, lössläppta djur. Blir väckt av en sjuksköterska som bara vill kolla att allt är bra med mig. Tittar på den fortfarande hela klockan på väggen. 06.10…kan inte bli arg på henne, hon räddade både pojken och mig just då. En skyddsängel kanske?
I korridoren utanför hör jag hur en alldeles nyfödd säger hej till världen. Tar det som ett omen, och somnar om igen.