922 g.

Lite drygt ett dygn gammal. Sover säkert nu. Men mamman är vaken. 3 våningar upp i det stora sjukhuset. Tänker på det som hände. Har först nu förstått att vi hade en jäkla och fantastisk, tur. Eller en stor skyddande hand…
Det var den 8 november som jag födde ett mycket litet barn.
Jag låg på sängen i det gula familjerummet. Hade sammandragningar. Nu i efterhand förstår jag ju att det var värkar. Hade nyss fått ett par Alvedon, trodde att det skulle lindra lite. Kanske jag till och med kunde somna lite en stund?!

Var tredje minut kom detta ”sendrag”. Hela underlivet som liksom knyter ihop sig och håller ett krampaktig, fast tag med en molande, ihärdig värk. Det pågår i lite drygt en minut, sedan släpper den taget. Detta hade pågått under eftermiddagen, men intervallerna hade blivit tätare.
Det sista ”knytet” släpper inte taget. Jag reser mig upp och tar de två stegen som behövs för att kunna öppna toalettdörren. Sätter mig och försöker kissa. Det där knytiga gör att det inte kommer något kiss. Kanske är jag bajsnödig? Tar i, och då bränner det liksom till i underlivet och jag känner bebisens huvud glida ut.

Reser mig upp och lyckas ta de två stegen tillbaka till sängen medan jag håller min hand under bebisens huvud. Får upp mitt ena knä på sängen, och då rinner liksom resten ut och landar mjukt mellan mina ben. Var det bebisen? Jag vågar inte titta, men jag känner hur något sprattlar och rör sig. Jag skriker på hjälp, bebisen också. Vi är lika rädda båda två.
Jag tittar försiktigt ner mellan mina ben. Det är en bebis. Ett litet huvud, två armar, två ben.
Jag skriker igen. Fan, jävlar kom då!

Jag förstår att bebisen kan använda sina lungor eftersom den skriker. Det lugnar mig lite. Då får den ju luft hela tiden.
Dörren öppnar sig och jag ser en vit rock.
-Den har kommit nu, bebisen har kommit. Den är här. Den ligger här på sängen, här, får jag fram. Ta den, den blir kall, skynda, fortsätter jag.
Någon sveper in den lilla i ett badlakan och lämnar rummet. Jag får order att lägga mig ner.
Krystar ut moderkakan, livets träd.

Nu börjar ett nytt liv.
En flicka har fötts. En kämpe på 922 g. 34,5 cm lång och med ett huvudomfång på 22 cm.
Jag ringer min man, 20 mil härifrån. Tårarna kommer.
-Tänk på ett flicknamn, säger jag mellan gråten. Bebisen har kommit ut nu och den lever!

.