Flickan gör framsteg, hurra! Envist och duktigt med stor aptit på livet.
Vi kommer därför att bli förflyttade till Eskilstuna i morgon förmiddag. Flickan med ambulans i transportkuvös under övervakning av en läkare och en sjuksyster/barnmorska.
Men mamman fick inte plats…
Nu när jag skriver detta, vet jag inte riktigt hur det kommer att lösas. Det är en fråga som bollas mellan de två sjukhusen och handlar förstås om pengar. Ur vems plånbok tar man denna transportkostnad?
Petitesser i tillvaron. Det är ju nästan löjligt. Blir kanske till att använda tummen då?
Min man har i dag åkt hem till lillpojken, men vi ses alla 3, ja, kanske alla fyra i Eskilstuna i morgon igen. Allt det vardagliga kommer att funka så mycket enklare med ett fjärt-i-rymden-avstånd. Jag längtar obeskrivligt efter sonen. Den vilda, envisa, kloka, aktiva, busiga, livsglada, med-kort-stubin och förstås snälla pojken. Skönt att se samma gener hos den lilla flickan. Som Thåström sjöng- stå aldrig still.
Innan min älskade rörde sig mot horisonten på sin grå springare, hann han mysa och mata flickan. Det är väldigt viktigt för dessa mycket små med hud mot hud. Ja, livsviktigt för alla människor, egentligen. Synd att vi ”glömmer bort” det emellanåt!
Vi har en säng bara för dessa stunder, alldeles bredvid kuvösen. Här fick pappan och flickan ligga, naken mot naken och finna en plats i tillvaron. Bara närvarande i nu.
Snart snart skall jag också få känna liten mot mitt bröst. En halvtimme kvar nu…
Jag är rädd, samtidigt nyfiken. Det är alltid lite pirrigt att lära känna nya människor.
Lämna ett svar