Jag ligger på sängen. TV:n är på, bläddrar i någon tidning som är ungefär lika intressan…
Mannen har nyss åkt hem.
Ber en sjuksköterska att rulla ut den extrasäng vi behövde när vi under helgen nästan var en hel familj igen. Nu ser den bara tom och dum ut. Stirrar hånfullt mot mig och tar plats.
Tittar ut genom fönstret. Grå november, bilar kör förbi, stannar, dörrar öppnas och stängs. Människor på väg, som har ett mål, ett ärende, en anledning.
Själv ligger jag här och har tid. Hur mycket som helst. Det som alla människor säger sig sakna och skulle vilja ha mer av.
Plötsligt landar en fågel på fönsterbrädan. En blond, en Talgoxe.
-Hej kompis!
Den tittar in genom fönstret, mitt fönster, och berättar något jag inte förstår.
Det lilla huvudet rör sig ivrigt upp och ner och liksom förstärker kommunikationen, typ hajar du?! Sedan flyger den hastigt iväg, lika kvickt som den kom.
Jag ler. Trygg nu.
Lämna ett svar