I dag har det varit fixardag på sonens rara lilla dagis. Två gånger om året träffas vi föräldrar och storstädar alla ytor, samt fixar med lite av varje på gården.
När man är många går det rätt så fort och det är bra mycket trevligare att torka ur en skitig ugn i samspråk med en annan mamma.
Fick i dag till exempel veta att det är rätt så tufft att hitta ett jobb när man är utbildad urmakare… Tungt också när man är gift med en!
En annan mamma hade helt plötsligt vaknat upp ur en som hon själv beskrev det- såpbubbla. Hon kände hur hon levde ett liv som hon inte kunde stå för. Ett sorts låtsasliv som hon inte trivdes med, som inte var hon. Hon bröt upp och drog, utan skyddsnät! Lämnade något som till det yttre säkert för många verkade vara en dröm, och öppnade en dörr till något mycket enklare i dubbel bemärkelse. Heja tjejen, du klarar det. Oftast är en fika på en stor sten i skogen bra mycket trevligare och mer spännande än den ”färdigpaketerade”. Heja tjejen, hurra vad du är bra!
Lilla Ella var med. Hon kom inte till ro i sin vagn, så rätt som det var när jag kollade myste hon i någons trygga famn. Nöjd med att få vara med. Alla hade såklart tid för liten prinsessa.
Kooperativ är förbannat bra. I alla lägen. Ensam är då rakt inte stark!
Lämna ett svar