Hallå världen!

Pappan och Ella tränar. Sparvel vill stå upp. Ser så nöjd och cool ut där hon står alldeles stilla, som om hon inte gjort annat.
-Spänn, säger Pappan och deras händer möts.
Och Ella är med. Det riktigt strålar glädje, bus och lust om henne.
Det är ju så kul när det händer något. Stilla=trist!

I dag när vi gick hem från dagis var till och med vagnen tråkig. Ella grät och var riktigt ledsen.
-Vi får skynda oss hem, Ella är jättehungrig, sa jag till sonen.
-Göj så häj, sa han och visade hur jag skulle dra vagnen fram och tillbaka. Det där typiska draget. Så fort man stannar till och börjar prata med någon börjar det liksom automatiskt,  även fast det är alldeles tyst och stilla i vagnen.
Han är så snäll och klok, liten storebror. Så fort lillasyster gnyr är han där och kollar till hennne.
Pysslar, stoppar om, sjunger liten snutt på nån vaggvisa, letar reda på nappen.
-Åhh, Ejja, säger han tröstande.

Men i dag ville hon inte bli tröstad. Hon ville upp. Se världen.
Inte ligga platt på rygg i vagnen och titta på grånästanregnmoln som snabbt drog förbi.
Så hela vägen hem guppade hon med sitt lilla huvud mot min axel. Kollade alla bilar som snabbt drog förbi. Sonen cyklade nästan lika snabbt. Det är tur att det är en fin, bred cykelbana hela vägen till och från dagis.

Grannflickan var ute när vi kom hem. Idolen. 2 år äldre. Skoltjej nu. Men så bra de fortfarande leker. Hon hade fått en ny studsmatta. Nu guppade ett mörkt och ett ljust huvud ikapp, upp och ner i den varma vårkvällen.  När det var dags att gå in för att greppa en Tacos stod det en studsmatta även på vår gräsmatta.
-Jag frågade var han ville ha den, sa mamman och skrattade.
Lyckan är nu total.
Så nu står det en ful jävel även på vår gård.
Vad gör man inte för barnen.