Sonen har varit på sista gympan för denna termin. Nu blir det sommaruppehåll, trots att just den känns rätt så avlägsen. Fast det ryktas ju om efterlängtad värme till helgen, hurra!
Fröken visste inte hur höstterminen kommer att se ut. Själv orkade hon inte fortsätta. Stor grupp, stojiga barn, dåligt med extrahjälp. Då blir det lång väntan. Att köa när man är 4-5 år är tufft. Det kryper liksom i hela kroppen. Armar och ben börjar leva sitt eget liv, trots att man inte får.
Inte klänga på kompisen framför eller bakom. Inte gå över den på golvet markerade gränsen. Inte gå över någon annan gräns heller.
-I dag är ni jättedåliga på att köa, så då tar vi bort de romerska ringarna, säger fröken.
Barnen blir tysta. Förstår säkert, kanske ångrar sig en kort stund.
-Vi leker istället, fortsätter fröken.
-Jaaaa, hörs det i hela den kalla gympasalen. (Varför är det alltid så rått i gymnastiksalar?)
Det blir ”under hökens vingar” med färger som guld, silver och brunt.
Det smartaste föräldrarna har satt på barnen extra färgglada kläder. Flickor med många tofsar i alla tänkbara färger i sina hår.
Sonen har grå byxor och blå tröja… men massor med spring i benen!
Sedan blir det glass, diplom, och en röd ros till alla barn.
-Du fåj bomman, mamma.
Den finaste ros jag fått i hela mitt liv. Tunn, bladfattig, lite nickande men så full av kärlek.
En mamma och jag började prata om neo-avdelningen på Eskilstuna sjukhus.
Det visade sig att hon hade bott där i 18 månader med sin lilla, nyfödda flicka. En bebis med dålig lever och njurar.
Denna saga slutade tyvärr inte lyckligt. Flickan överlevde inte.
Nu satt mamman här på golvet med en mycket livlig, vild 1- åring virvlandes runt sig.
Det är nog det bästa sättet att komma över och att gå vidare.
-Tjejerna är så lika varandra, log hon.
-Vad bra, svarade jag. Båda två är närvarande och med dig hela tiden.
Sedan kom lite gråt och tårar.
Tack, du lilla fågel gul som hela tiden haft dina vingar utbredda över den mycket lilla sparven. Hoppas du aldrig flyger din väg.
Lämna ett svar