En blöt sjöjungfru med silverdroppar i håret kommer på snabba, trippande steg (just den här hade ingen stjärtfena…) ut till mamman som intar eftermiddagskaffet med dito läsning i köket.
-Kuck, kuck säger hon och pekar ivrigt mot badrummet.
Mamman följer i de blöta små spåren. Och jodå, två kluttar ligger på botten i den blekgula badbaljan.
Jag har aldrig sett sjöjungfrubajs tidigare, men det var liksom inte något märkvärdigt. Det glittrade inte ens i regnbågens färger…
Matlagning på hög nivå!
Hur reda?!
Ella vet på råd. Minst lika bra i köket som pappan.
Grann-Malla och Ella längst upp i backen. Grabbarna gick inte att fånga på bild. De virvlade runt tillsammans med snöflingorna och ville liksom aldrig landa.
Härligt med snö igen. Som en stor, trygg famn att bara kliva in i. Nu går det att göra något ute om dagarna igen. Tv-spel kan inte vara bra för själen…
Efter pulka, bob, rullanerförbacken, pingvinåkning på magen, några krockar, många skratt, kanske en tår, och en snabb sur min, gick vi hemåt i nysnölördagseftermiddagen. Stolta, ystra, rusiga, rosiga. Lite som ett kosläpp om våren. Hemma smakade varm choklad och mormorbullar mumma!
Tack fina hyresgästerna för en skön lördag. Repris va!?
-Maaat, skriker Ella från köket och det är riktat till storebror.
Han är aldrig sugen, intresserad eller ens hungrig. Tycker alltid att det var nyss vi åt…
Ikväll hade pappan gjort fiskburgare på räkor, torsk och lax. Med enkla kryddor som sig bör; salt, vit/svartpeppar, gräslök, liten gräddskvätt och en snabb med chilisåsen. Egna friterade pommes, rostat bröd, sagolik räksallad med smak av svensk skärgårdssommar och längtan.
Den unge mannen blängde som vanligt på tallriken. Smög upp på ena hörnet av stolen med den mycket lilla rumpan, liksom beredd.
-Bara snälla smaker, manade mamman. Fiskburgare, fast mycket godare än MC Donalds!
Och så räksallad till. Räkor gillar du ju!
Sonen satte en räka på gaffeln.
-God, sa han, mycket förvånat. Sedan en bit av fisken. Sån här mat gillar jag, sa han och det nästan glittrade i ögonen. Han åt faktiskt nästan helt utan tjat. Visst, det var en liten portion, men viktigast att det faktiskt hade en smak som han kunde godta.
Att vid varje måltid, från frukost, genom mellis, vid lunch, förbi mellis och så med ett avslut vid kvällsmat alltid behöva påminna och tjata om att äta är så otroligt påfrestande.
Det där drivet, suget, lusten och nyfikenheten finns inte. Att äta är bara ett onödigt ont.
Jag är så trött på: hur många tuggor till måste jag äta…
Nu hoppas jag så innerligt att detta kanske kan vara början på något nytt. Heja, heja!
Ella stajlar i mammas basker.
Söt som morgonen, busig som en höstdag och fin som snus, pappas förstås!
Hjälp, en tiger i vårt kök. Farligt söt!
I dag efter kvällsmaten kom Norton och kröp upp i mammans knä. Vi satt samlade hela lilla familjen vid köksbordet. Ett ljus tänt i grå januarikväll. Mysigt och gott, inte dags att bryta upp än. Ella hade dessutom stillat sig vid en av köksbänkarna med datorn och en Alfons Åberg-film. Oj, vad älskar dessa. De är alla så finurliga och kloka.
– Jag vill sitta hos dig mamma, sa sonen och kröp nära. Det var mycket länge sedan. Han har liksom aldrig varit den typen. Jag tror att Alfons-filmen påminde honom om när han var ett litet knytt. Vi kollade ofta på de filmerna tillsammans. Vi läste även böckerna. Ingen avbröt oss. Vi hade all tid i världen. Huset var alldeles tyst. Ingen liten envis syster som klampade i boksidorna eller tryckte på tv:ns fjärrkontroll… Vad trist!
Hon är ju så härligt besvärlig!
Efter Alfonsnostalgin blev det ett bad i den lilla badbaljan. Norton tycker fortfarande det är mysigt. Allra helst tillsammans med den lilla envisa. Sedan myste de på sängen i storebrors rum till film, och på pyjamasmagarna balanserade två träskålar med ostkrokar.
Och tänk, samma skålar hade jag och min bästis ostkrokarna i när vi var små glin. Fast då på heltäckningsmattan framför en tjocktv… faktiskt i färg, men utan fjärrkontroll.
Ellas vattkoppor har nu flyttat över till storebror. Han fick hennes + ett gäng till… dessutom hög feber. Dessa koppor är av den kliande sorten, mycket svåra för en 6-åring att låta bli.
Norton hade en filosofi om just detta med kliet.
-Ella vet ju inte vad kli är. Det är därför de inte kliar på henne.
Solklart! Det man inte vet lider man inte av…
Så nu får vi fortsätta att vara isolerade en tid till. Ingen skolstart denna vecka.
-Skönt, sa sonen, som en tonårspojk!
Grannflickan Elin, som inte haft vattkoppor, har i dag varit ända till Göteborg och hämtat hem en Bengal-kattunge. Det var ju riktigt trist att inte få gosa med den nu på direkten. Men Norton har myst lite med grannpojkens dvärghamster. Den var lite arg och bitig i början, men lugnade tydligen ner sig. Ja, det är väl inte alldeles lätt att möta två vilda buspojkar och en arg liten tjej en lördagskväll strax efter mysig, fridfull jul.
Ella har mycket att säga om dagarna. Det riktigt bubblar ur den lilla smultronmunnen. Allt låter förstås väldigt rart. Hon gestikulerar dessutom tydligt med hela lilla kroppen, när hon är riktigt ivrig i sitt berättande.
De senaste dagarna har hon mest pratat om ”bang” och slagit ihop sina händer i en smäll. Sedan säger hon ”Mass” och ”Jejja”.
Det är om nyårsraketerna hon berättar.
Dagen före nyårsafton drog vi av några med Kullmans vid klubb. Max är lite idol just nu. Stora pojken i Kulllmanfamiljen.
På själva nyårsafton var vi till Freja-flickan med familj. Då sköts det rejält från alla håll vid tolvslaget.
Ja, det var otäckt, men spännande och lite fint mot slutet, ja efter själva smällandet. Då när raketerna tysta glittrar och dalar i nattsvart decemberhimmel. Här borde man stanna tiden en stund. Liksom göra ett hål och fylla med det som varit och plussa på med det vackra, varma nuet. Kanske med någon önskan. En reflektionstid utan stress, en parentes mitt i bubblig skål.
Sedan skjuts ut i rymden igen. Tack och hej och god fortsättning, liksom.
Åååh, vad kul att åka med storebrorsan i röret.
I dag blev det en tur med skrindan till sjukhuslekparken. Hade förstås varit mycket roligare att ta pulkan dit, men snön gör oss fortfarande inte sällskap. Dagarna är gråblöta och bjuder inte in till så mycket kul utomhuslek. Därför blev jag så glad när barndomsvännen ringde och sa att hon var kvar i Katne några dagar till. Och i dag skulle hon och sonen in till sta’n och göra lekparken. Klart vi hängde på. Då fick mammorna byta några ord också. Det är så sällan vi ses. Stockholm är inte långt borta, men ändå avlägset. Dessutom lite besvärligt med två små i släptåg.
Norton var så snäll och tålig med lillasyster. Han ville verkligen att hon skulle göra allt som han gjorde. Ingen lek var för motsträvig. Han fick till och med upp henne i linbanan.
-Kom nurå, Ella! Jag väntar här. Skynda dig!
Stora dockan Ella och lilla Kajsa.
Ella fick höra storasyster Klara med sin bästis Kajsa sjunga och spela så fint på Youtube. Hon blev alldeles stilla. Lyssnade intensivt. Flickorna sjöng så vackert, ja nästan som änglar.
Sedan dess heter farmors julklapp Kajsa.
Morgongröten smakar godast med farmors hemkokta äppelmos, kanel och storebror. Då finns det aptit.
Sonen gillar också gröt. Den enda frukosten som slinker ner utan tjat från mamman.
Inte så mycket julkänsla, men skönt, soligt och enkelt. Vagnen rullar på i leriga spår nere vid Backasjön. Här möter vi många joggare. Alla i färgglada springskor. Årets trend?
Ella tycker att solen är stark, vilket hon kommenterar under den första delen av promenaden och håller sina små vantbeklädda händer för ögonen. Sedan blir det tyst och huvudet vaggar från sida till sida i vagnen. Nu sover litet knytt och mamman drar ett djupt andetag. Vi behöver denna stund så väl båda två.
Lite senare drar jag iväg med fullastad bil till återvinningsstationen. Här är det nästan lika folkligt och fullsatt som i julhandeln. Här står vi alla tillsammans och trycker ner tomma chokladkartonger och leksaksemballage i överfulla containnrar. Säkert med samma dåliga samvete malandes i våra huvuden. Vi skulle ju inte köpa så mycket i år, bara något litet, i alla fall till barnen…och mat blir det ju alltid så mycket över…
Klart det känns knasigt. Väck med skiten så kavlar vi upp ärmarna och börjar om från scratch. Feng Shui! Och på med de färggranna och dra ett par repor i spåret, så syns inte synderna på vågen heller.
Mannen och jag har i alla fall försökt att återskapa nytt av julens goda. I går bakade vi en pizza på den rökta fårfiolen. I dag blev det en pastasås på rökt och gravad lax. Den gifte sig bra med fänkål, vitt vin och grädde.
Frukostarna har bestått av den hemmagjorda rödbetssalladen och köttbullar på den. I botten: mannens hembakta bröd.
Skinkan har suttit bra i Tv-soffan med senap, bröd och ett glas öl med kärleken.
Men sillen och de olika strömmingarna, ja det blir värre… Tar tacksamt emot tips!
Alldeles stilla i pappans trygga famn framför film på tv:n.
Julen klev så in i huset med generösa steg, favoriserade barnen en smula och gödde oss stora barn. Allt var så gott, mysigt, festligt, bra och klokt. Synd bara att tiden rusar, samtalen aldrig riktigt blir färdiga, och att det alltid blir så mycket mat över…
Dagen efter dopparedagen var det vår tur att sätta oss vid dukat bord hos farmor. Det var kocken väl värd! Som han stått vid vår spis dagarna i ända och levererat det ena godare än det andra.
Farmors julbord var förstås en höjdare även det!
I dag på annandagen följde vi med grannfamiljen till lekparken. Ella tyckte det var jätteskoj att få leka med både fina Elin och storebrorsan samtidigt. Dessutom i en en lekpark! Även papporna var med, det var förstås extra kul. Men vilket trist väder… Blött, grått och huttrigt. Kullarna där vi för ett par veckor sedan åkte pulka var återigen gräsbeklädda. Ella pekade och sa pucka. Hon kom tydligen ihåg, trots att hon inte verkade tycka det var speciellt kul med snö och fart i ansiktet.
I dag var det allra roligast att själv få åka i den stora rutchkanan.
När det är fukt i luften blir det inte bästa glidet, men alldeles lagom för en liten 2-åring!
Jag har lärt henne, precis som med Norton, att det är bra att åka på magen nerför, med fötterna först. Då är det rätt ”safe”.
Sedan tog mamman en promenad innan mörkrets intåg. Det blev en vända hem till mormor och morfar med en bukett röda tulpaner.
-Kom får du se, sa mamma och visade mig in till köket. Där på julfint köksbord stod redan en dito bukett. Vi tänker så lika!
Hemma njöt vi ytterligare av julens goda. Kanske sista vändan. I morgon är den ju faktiskt slut.
Plånboken lite tunnare, magen något rundare. God fortsättning, så ses vi.
Nu får vi vänta några dagar, sedan blir det mer kalas. Lite stramare, lite snyggare, inte så runt, rött och sött. Mer svart sammet, mörklila satin med inslag av vitt och rött guld. Och på himlen exploderar året som gått och för oss sprakande, nyfiket vidare och in det nya.
Klockan har passerat 01.00. Det är alltså julafton. Jag har nyss gjort klar sillen. Två burkar inväntar nu det stora kalaset på glasverandan, (snacka om stort kylskåp!) Funderar på om det är fler än jag som är sena i köket. Varvade sill, morötter, rödlök, pepparkorn och lagerblad i fin glasburk med lag och många tankar. Att köksa är så meditativt! Så blev det även en mer modern variant: Vasabisill. Kul med kontraster.
Mannen och jag har karvat som sig bör av julskinkan. Vi la den på det hembakta knäckebrödet. Makalöst! Till detta en kall med jultoner. Pelle Morbergs julkokbok är farlig… han är ju så jäkla styv på allt. Så mannen i vårt hus bakade även det mjuka brödet…
Frestelsen blev också kalasgod. Vi norpade ett provhörn ikväll. Krämig, fyllig och generöst av anjovisen.
I morgon blir det till att jaga några dammråttor och hämta ner trasmattor från vinden till det kalla verandagolvet.
Mannen får stöka klart det sista i köket.
God Jul på er alla nattsuddare. Vi bara är sådana liksom… och det verkar vara fantastiskt svårt att ändra på…
…Och tänk så trevligt vi hade här i går kväll med Kullmanfamiljen. Godfika, rött i glasen därefter, julklappsbyten, film till barnen och massor med kloka ordbyten vid köksbordet.
Sonen bygger lego lekande lätt fast klockan är strax före midnatt.