Paletthöna som sprätte storstilat på Skogsborgsskolan snögloppiga skolgård i veckan. Klart man blir glad!

Tuppkam på en höna! Kanske en ”Hen”…?!

Punkfrippa!

Skräcksnögubbar, så långt från Disney man kan komma.
-Mamma, den här familjen har jag gjort, strålar sonen. Det tog hela rasten.
Streetart när den är som bäst!

Mer konst inomhus. En blåögd lintott med utstående öron. Precis så som jag vill ha honom.

Här ser vi konstnären i sitt mest naturliga val av material. Men inget verkar för honom varken skrämmande eller främmande.

Norton fick vara ett fritidsbarn två förmiddagar under sportlovet då mamman arbetade.
-Var är mina fröknar, sa han oroligt redan på skolgården den första morgonen.
En klunga barn stod där samlade för att tillsammans med fritidspersonalen gå till Duveholmshallen och den generösa allaktivitetsdagen.
Tårarna steg raskt upp i ögonen och pojken drog ner mössan. Ååh, vad han ville springa efter mamman, hänga henne i kjolarna och aldrig mer släppa taget. Men han tyglade sig och ställde sig i ledet. För stor för att vara mammig, för stor för att gråta.
-Det blir ju jättekul det här, försökte mamman, men såg bara skräck och panik i det lillla  pojkansiktet.
När jag sedan hämtade honom förhörde jag mig med personalen, och jodå, allt hade gått så bra, han hade skuttat i ledet och varit väldigt allaktivitetig av sig i Duveholmshallen.

Dagen efter blev det samma panik och gråt… Denna gång sprang han efter mig i korridoren, då alla barnen var upptagna med olika projekt och inte såg.
Han klamrade sig fast runt mig och vägrade släppa taget. Grät och hulkade; nej, nej!!
En fritidsfröken fick bända loss honom från mig. Då är det tungt att gå och jobba.
Fem minuter senare ringde jag och kollade läget. Då satt han helt lugnt med en legolåda och några andra barn vid ett bord, intygade fritidsfröken. Det ledsna hade även denna dag gått över fort.
När jag hämtade honom sa han att fritidsfröknarna minsann var mycket snällare än hans riktiga.
-Vi fick göra vad vi ville på väg till matsalen, sa han stolt.
-Norton! hördes en mansröst  bakom oss där vi stod vid de mycket blöta och vällekta kläderna. Ska du redan gå hem? Då hinner du ju inte vara med på fikat som vi bakat. Kom med här sa Anders.
Norton slirade efter, lite som man gör i raggsockor på blankpolerade skolkorridorsgolv. Så gick de in i köket och där fick sonen välja en av barnens egenbakade chokladbollar att ta med hem. Vilken lycka!
Ja, det var två mycket tuffa dagar i en 6-åring och en 43-årings liv.
Vi pratade sedan hemma om hur det varit och kom fram till att det helt klart skulle gå mycket bättre nästa gång.

Det blev en snögubbe hemma också. Med mycket glad mun!

Regn ute, påsar på huvudena inne. Tack mormor för snälla prassliga små papperspåsar. De kan rymma mycket. Mest bus förstås…

-Handla, säger Ella sedan och river raskt av sig påsen och tar den på armen istället.
-Hä då fortsätter hon och vinkar ivrigt. Så springer hon på smala ben ut i hallen och tar på sig gummistövlarna.

 

 

 

Sportlovet sparkade igång storstilat med mycket efterlängtad sol från knallblå himmel. Skridskor är svårt och mycket tålamodsprövande. Tur och kul att det finns stadiga, närvarande pingvinkompisar på Backavallens bandypplan.
Mamman, sonen, grannpojken/bästisen och Malinmamman hade här en skön eftermiddag. Visst trillade tårar och benen gav vika, men när vi senare cyklade hemåt sa sonen: mamma, vi kan väl åka i morgon igen!? Och det gjorde vi!
Mammas jobb verkar kul! Norton som nu kan alla bokstäverna kunde få fram flera ord på pappret. Dock var färgbandet ganska så trött… vet inte när jag senast hade maskinen i bruk … om jag inte minns fel är det ett arv från min farfar som också var flitig skribent.
Undrar om det går att få tag i färgband till en reseskrivmaskin år 2014?
Berättade för sonen att detta var liksom föregångaren till datorn. Han tittade mycket undrande på mig.

Jag hade faktiskt ämnet ”maskinskrivning” i skolan. Då satt vi alla i klassen med en plåtskärm framför tangenterna för att lära oss utantill. Här gällde det att öva snabbhet. Det var inte min ”gren”. Hade nog för mycket som snurrade i huvudet. Tänk om vi hade fått skriva en egen historia istället för dessa stela faktatexter eller ännu värre: bruksanvisningar!
Hej då 80-tal!
Snabbast på tangenterna var nog i alla fall Ella!
…Hon skrev som om hon komponerade ett musikstycke. Helt klart i dur!

Hittade ett vårtecken på södersidan i trädgården.
Ett annat var det gäng fotbollskillar som spelade i shorts granne med oss skridskoåkare nere på Backavallen. Endast ett falurött plank mellan säsongerna.
Hemma mot husväggen står pulkor, stjärtlappar och en bob och ser sorgset nakna ut. All snö har här smält undan. Den nyss byggda jordkällaren som i januari var en suverän och snabb backe, är grön och lerig.

Ella har bäddat åt nallen på en filt nedanför fönstret. Den andra docksängsfilten sätter hon sig själv på med en bok. Så här kan en dag hemma med mamma se ut, när storebror är i skolan.

Mellis med brorsan, dessutom på hans stol är mysigt och stort!

 

 

 

 

Max instruerar tålmodigt en ivrig fiskare. Men när det är Max som talar håller Ella sig i skinnet.
-Maxxxsss, säger hon och tindrar med de blå…

-Fick du napp, undrar Molly?

En glad tiger med snabba tassar.

Tigern anfaller en mycket söt Mollyflicka.

Ella trivdes också i utklädningsrummet.

Jobbet som kassörska i den lilla välsorterade Coopbutiken passade Ella utmärkt. Pengarna rasslade raskt in i kassalådan och varorna på bandet blev ordentligt scannade.

Larmet går, alle man till sina bilar, ioo, ioo, ioo, !

Upptäckarhuset Childrens i Hallsberg inryms i en gammal brandstation. Så här finns förstås en avdelning med trampbrandbilar och en bit av den riktiga stången bevarad.
Att köra rullstol, hoppa på kryckor, leka tandläkare, doktor och polis är annat som kan locka.
Bredvid utklädningshörnan finns en liten scen att showa loss på, eller kanske bara ligga och mysa på med sköna kuddar.
Kanske fiket behöver en bagare eller servitris?
Och vem tar hand om alla djuren i stallet?
Bredvid den mycket välsorterade Coop-butiken med mycket ung personal finns ”det mörka rummet”. Vågar du gå in? Kanske med mammas ficklampa…
Och hur svårt är det egentligen att slå i spik i en Björkstubbe?

Tack rara familjen Kullman/Westerholm för att vi fick vara med och gå på upptäcksfärd med er! Vilket kul ställe!!
-Kolla mamma, ett hjärta!
På väg till tågstationen upptäckte Norton detta universella kärleksbudskap i den smältande snön. Det ramade in dagen mycket fint.
Tack för att ni ungar är så duktiga på att uppmärksamma allt fantastiskt som vardagen bjuder på!
 

Ella provgår sitt nya babysele.
Tänk att dockan är mindre än när hon själv föddes…
-Bässe, säger hon. Dockan heter ibland Kajsa. Precis som minsta storasysters bästa kompis.

I pappas fotspår!
Denna gång blev det plättar. Vi gör det enkelt för oss om dagarna i köket fast ändå lagat.
När pappan kommer hem från jobbet är det på en helt annan nivå…
Ella tycker det är kul att hänga i köket. Här är hon sin brors motsats.

Efter besök på soptippen hördes en liten röst i bilen: Maat, maat.
Då blev det snabbt och löjligt billigt mellis på Biltema. Korv, kaffe, bulle, pepparkaka och Festis för totalt 19:- Passar mammans tunna läder utmärkt!

2 med 3D hemma.
Bio i köket medans mamma tar hand om födelsedagsdisken. Många kom, gott var det och förstås mycket trivsamt på älskade glasverandan.

-Kom och sitt här på min stol  Ella, uppmanar storebror. En liten kökspall räcker absolut till två mycket små stjärtar… och finns det hjärterum så…
Ofta hör jag honom säga: kom och krama mig, Ella, eller: får jag en puss. Syskonkärlek är nog absolut det finaste som finns!
Min egen bror är inte av den kramiga sorten, men kärleken finns ju där ändå.

 

Kikar in i pojkens rum. Nattlampan i fönstret avslöjar två ljusa huvuden tätt intill varandra. De andas så tyst. Jag går in och känner lite av det varma ur deras munnar mot mitt ansikte.
Ikväll blev det sent. Vi skippade sagan och sjöng några visor istället. Sonen ville som alltid bli smekt över ryggen. Ella snurrade mest runt. Bäddar likt en hund, pratar, sparkar av sig täcket, vill ha det igen, skrattar. Jag sjunger varmt bakom hennes mjuka öra, ser hennes ögonlock bli tunga.
Så strax sover båda de vackra, vilda, barnen. Mamman ligger kvar en lång stund i mörkret.
Det är tuffa dagar med strider, tårar, skratt, kramar, kärlek, bus och liv.
Ååh, vad kul att jag får dela dessa en tid med just er just nu!
…Varmt kaffe under tystnad är ju faktiskt rätt så trist!

 

Hade precis hällt upp en kopp eftermiddagskaffe vid köksbordet.
-Mamma, bass, säger Ella och kommer ut till mig i köket.
Den smetiga sorten, visade det sig, så vi drog fram badbaljan.
Ut i köket igen. Nu doftar det riktigt illa från kattlådan. Jodå, hankatten har bajsat. Gör sig inte ihop med kaffet. Fram med raka och sopborsten. Kattsand över hela golvet, som vanligt…
In till Ella igen. Hon vill att jag skall hälla vatten ur kannan över den lilla ryggen.
Tillbaka ut till köket. Kaffet fisljummet. Nu luktar det kattskit igen. Denna gång är det kattmamman. Ännu mer sand över golvet…
Tar en lov in i badrummet igen. Häller vatten över små runda axlar och ner på bröstet. Ella myser.
-Meja, mamma!
Ut till köket igen. Vafaan, kattsand igen på hela golvet… Tydligen kissar kissar inte samtidigt som de bajsar…
Häller nytt kaffe i favoritkoppen. In till Ella en snabb som ropar. Nu är hon minsann färdig.
-Juja, juja, uppmanar hon. Det betyder badrock med luva.
Ut till kaffet som inte doftar så där lockande längre. Det gör det ju tyvärr bara en stund under bryggningen.
Tar en sipp ändå och kollar mailen. Ella klättrar bakom mig på pinnstolen. Vill vara med och knappa.
Nu går mammakatten mot lådan. Hon ska tydligen också avsluta med en kiss. Gräver sedan frenetiskt så att sanden fint återigen sprider sig över hallen.
Ella kommenterar högljutt aktiviteten. Nu vill hon sopa.
Jag reser mig upp, häller ut det fisiga kaffet och längtar alldeles kort efter en fikarast på ett jobb, någonstans i Sverige…

 

 

 

 

 

 

 

Skönt att sitta här lagom sent på söndagskvällen. Stor och liten sover. Mannen kollar film. Jag har inte ro i kroppen att sitta kvar där i soffhörnet om jag inte ganska så direkt blir uppslukad.

En helg har åter passerat. Äntligen en social sådan! Härliga grannfamiljen gjorde lördagskväll på älskade glasverandan med oss. Söndagsstek på lördagskväll. Hasselbackspotatis, svampsås, gott i glasen. Barnsligt god dessert- chokladpudding! …som inte barnen gillade…
Ella är helförtjust i både Anna och ”Pommas”, och Norton fick äntligen hänga med fina Elin. Dessutom hade han åkt pulka med henne under dagen.
Ja, vi mådde alla denna vackra lördagskväll.
Anna blev dessutom beordrad av Ella att byta blöja.

Söndagen tillbringade vi ute på landet. Bland hästar, katt, hund, kaniner, prinsessor i rosa tyllkjolar, öppen eld, pulkaåkning i hagen ner mot sjön, korvgrillning ute, och kaffet inne. Ett stort hus på landet, generöst på alla de sätt. Enkelt, öppet, nyfiket, kom ut och hälsa på!
Lite sommarplaner smiddes. Kanske Astrid Lindgrens värld?
Ella dukade med finporslinet, struttade runt i lackskor med handväskan lojt och världsvant på armen. Tänk som mycket vackert flickorna hade!
Norton fick lite mer spring än vanligt i benen. Kull blev en ordentlig utmaning på alla kvadraten.
Tack för en slapp och intensiv söndag! Tänk att grillad korv är så gott…
Våra kläder luktar fortfarande lite rök. Ett skönt minne att backa upp måndagen med!
Ses igen snart va’ ?!
Kanske vågar vi en brantare backe då? Kram och lycka till! ; )

 

 

En dag som började med tårar och slutade med skratt.
Det var dags för det första besöket hos skolsystern. Längd, vikt, syn, hörsel och lite prat.
Ella fick följa med älskade storebror till den alltid så spännande skolan. I dag fick HON ta av sig overallen, skorna, mössa och vantar. Lägga det på Nortons plats i tamburen och följa med IN! Hon skuttade, ja galopperade som en liten häst i korridoren bredvid storebror. Vilket äventyr!
Inne hos skolsyster fick hon minsann också rita geometriska figurer och klippa med saxen.
Och vilken kul snurrpall syster hade. Den både gnisslade och var snabb.
Sonen klarade allt med bravur. Med ögon som en hök och knivskarp hörsel.
Fast sitta still var rätt trist. Den röda tygsoffan blev helt plötsligt hal och slinkig, ja som plastad. Kroppen flöt liksom ut och runt i den. Och några frågor som syster Monika ville ha svar på verkade inte nå fram.

-Så avslutar vi med ett litet stick i armen, så hon helt plötsligt. Jag ser att Norton inte fått mässling, påssjuka och röda hund-vaccinet. Det är lika bra att vi tar den nu på en gång.
Den informationen gick blixtsnabbt in hos sonen. Han fick panik och skrek nej, nej, mamma, jag vill inte!
-Den gör inte ont, fortsatte hon.
Men det vi väl alla att ett stick gör. Sonen i allra högsta grad. Han fick stelkrampssprutan när han var dryga 5, det var ju inte så länge sedan. Och den känns ju verkligen!

Sedan följde en halvtimmes kämpande, stretande, gråtande med ord i dur och moll. Så envis. Så rädd. Så ledsen. Det fick bli starkast vinner.
Efteråt var jag med en stund i klassen. Barnen hade fri lek. Flickorna blev överlyckliga när Ella kom på besök. Alla ville bära, krama och pyssla med litet knytt.
Sprutsticket var bortglömt. Kompisarna nära.

Ute på skolgården hittade Ella en fotboll. Några flickor i 3:an sparkade glatt med en så liten.
-Oj, kan hon gå? Hur gammal är hon? Pratar hon? Hon skulle platsa i vårt tjejfotbollslag! Hon är ju jätteduktig!
Oj, vad Ella mådde! I centrum med stora barnen. På skolan.
Rätt som det var sprang hon i väg och satte sig på en bänk med några andra stora barn. Raskt snappade hon upp en ramsa man klappar med händerna. Förstås till allas förtjusning.
Ja, det var inte lätt att få henne därifrån…tur att klockan ringde in!

Efter lunch hämtade vi sonen. När vi vek runt hörnet öppnade skolsyster en dörr och ropade över skolgården frågandes hur läget var.
-Bra, sa Norton och log lite under lugg.
Sedan rusade han mot kompisgungan, för nu skulle Ella och han gunga innan vi gick hemåt.
Hemma efter mellis, ringde jag till grann-Anna. Var det ok. att vi alla kom över en stund och kikade på den nya kattungen? Jodå, det passade.
Jag hann knappt lägga på luren förrän Ella stod i hallen och kämpade med skorna.
Hon förstår och hör allt.
Och visst var det en mycket söt kattflicka! En Bengal. En raskatt som på pricken ser ut som en leopard i täcknigen, och lika vild och busig som två barn jag älskar enormt mycket.
Tack för kaffet, Anna och för bus och skratt en stund!

Nena, en vacker Bengalfröken!

Energi kräver energi.

 

 

 

 

 

 

 

Helgfrukost med all tid i världen! Smakar godast och roligast på brorsans plats.
Ella trummar skratttakten.

-Fel mamma, det var ju piano! Med alla fingrarna!

Bara söta dockor i docksängen!

Sol och snö i älskade allén.

Kom snart tillbaka!