Tårar och skratt

En dag som började med tårar och slutade med skratt.
Det var dags för det första besöket hos skolsystern. Längd, vikt, syn, hörsel och lite prat.
Ella fick följa med älskade storebror till den alltid så spännande skolan. I dag fick HON ta av sig overallen, skorna, mössa och vantar. Lägga det på Nortons plats i tamburen och följa med IN! Hon skuttade, ja galopperade som en liten häst i korridoren bredvid storebror. Vilket äventyr!
Inne hos skolsyster fick hon minsann också rita geometriska figurer och klippa med saxen.
Och vilken kul snurrpall syster hade. Den både gnisslade och var snabb.
Sonen klarade allt med bravur. Med ögon som en hök och knivskarp hörsel.
Fast sitta still var rätt trist. Den röda tygsoffan blev helt plötsligt hal och slinkig, ja som plastad. Kroppen flöt liksom ut och runt i den. Och några frågor som syster Monika ville ha svar på verkade inte nå fram.

-Så avslutar vi med ett litet stick i armen, så hon helt plötsligt. Jag ser att Norton inte fått mässling, påssjuka och röda hund-vaccinet. Det är lika bra att vi tar den nu på en gång.
Den informationen gick blixtsnabbt in hos sonen. Han fick panik och skrek nej, nej, mamma, jag vill inte!
-Den gör inte ont, fortsatte hon.
Men det vi väl alla att ett stick gör. Sonen i allra högsta grad. Han fick stelkrampssprutan när han var dryga 5, det var ju inte så länge sedan. Och den känns ju verkligen!

Sedan följde en halvtimmes kämpande, stretande, gråtande med ord i dur och moll. Så envis. Så rädd. Så ledsen. Det fick bli starkast vinner.
Efteråt var jag med en stund i klassen. Barnen hade fri lek. Flickorna blev överlyckliga när Ella kom på besök. Alla ville bära, krama och pyssla med litet knytt.
Sprutsticket var bortglömt. Kompisarna nära.

Ute på skolgården hittade Ella en fotboll. Några flickor i 3:an sparkade glatt med en så liten.
-Oj, kan hon gå? Hur gammal är hon? Pratar hon? Hon skulle platsa i vårt tjejfotbollslag! Hon är ju jätteduktig!
Oj, vad Ella mådde! I centrum med stora barnen. På skolan.
Rätt som det var sprang hon i väg och satte sig på en bänk med några andra stora barn. Raskt snappade hon upp en ramsa man klappar med händerna. Förstås till allas förtjusning.
Ja, det var inte lätt att få henne därifrån…tur att klockan ringde in!

Efter lunch hämtade vi sonen. När vi vek runt hörnet öppnade skolsyster en dörr och ropade över skolgården frågandes hur läget var.
-Bra, sa Norton och log lite under lugg.
Sedan rusade han mot kompisgungan, för nu skulle Ella och han gunga innan vi gick hemåt.
Hemma efter mellis, ringde jag till grann-Anna. Var det ok. att vi alla kom över en stund och kikade på den nya kattungen? Jodå, det passade.
Jag hann knappt lägga på luren förrän Ella stod i hallen och kämpade med skorna.
Hon förstår och hör allt.
Och visst var det en mycket söt kattflicka! En Bengal. En raskatt som på pricken ser ut som en leopard i täcknigen, och lika vild och busig som två barn jag älskar enormt mycket.
Tack för kaffet, Anna och för bus och skratt en stund!

Nena, en vacker Bengalfröken!

Energi kräver energi.