Kikar in i pojkens rum. Nattlampan i fönstret avslöjar två ljusa huvuden tätt intill varandra. De andas så tyst. Jag går in och känner lite av det varma ur deras munnar mot mitt ansikte.
Ikväll blev det sent. Vi skippade sagan och sjöng några visor istället. Sonen ville som alltid bli smekt över ryggen. Ella snurrade mest runt. Bäddar likt en hund, pratar, sparkar av sig täcket, vill ha det igen, skrattar. Jag sjunger varmt bakom hennes mjuka öra, ser hennes ögonlock bli tunga.
Så strax sover båda de vackra, vilda, barnen. Mamman ligger kvar en lång stund i mörkret.
Det är tuffa dagar med strider, tårar, skratt, kramar, kärlek, bus och liv.
Ååh, vad kul att jag får dela dessa en tid med just er just nu!
…Varmt kaffe under tystnad är ju faktiskt rätt så trist!
Lämna ett svar