-Maaat, skriker Ella från köket och det är riktat till storebror.
Han är aldrig sugen, intresserad eller ens hungrig. Tycker alltid att det var nyss vi åt…
Ikväll hade pappan gjort fiskburgare på räkor, torsk och lax. Med enkla kryddor som sig bör; salt, vit/svartpeppar, gräslök, liten gräddskvätt och en snabb med chilisåsen. Egna friterade pommes, rostat bröd, sagolik räksallad med smak av svensk skärgårdssommar och längtan.
Den unge mannen blängde som vanligt på tallriken. Smög upp på ena hörnet av stolen med den mycket lilla rumpan, liksom beredd.
-Bara snälla smaker, manade mamman. Fiskburgare, fast mycket godare än MC Donalds!
Och så räksallad till. Räkor gillar du ju!
Sonen satte en räka på gaffeln.
-God, sa han, mycket förvånat. Sedan en bit av fisken. Sån här mat gillar jag, sa han och det nästan glittrade i ögonen. Han åt faktiskt nästan helt utan tjat. Visst, det var en liten portion, men viktigast att det faktiskt hade en smak som han kunde godta.
Att vid varje måltid, från frukost, genom mellis, vid lunch, förbi mellis och så med ett avslut vid kvällsmat alltid behöva påminna och tjata om att äta är så otroligt påfrestande.
Det där drivet, suget, lusten och nyfikenheten finns inte. Att äta är bara ett onödigt ont.
Jag är så trött på: hur många tuggor till måste jag äta…
Nu hoppas jag så innerligt att detta kanske kan vara början på något nytt. Heja, heja!
Lämna ett svar