Tänk vad lycklig man blir av lite solsken.
Sonen, jag och Ella tog en promenad. Flickan sover bäst och längst i vagnen.
Dagisledig fredag. Vi passerade en lite öde lekpark. Fruset vatten i rutschkanan, mjuk lövmatta under gungorna.
Solen bjöd in oss att stanna en stund.
Mamman vänder ett novemberblekt ansikte mot himlen. Lapar sol, energi, ork.
Sonen samlar lövtunna isflak från vattenpölar. Bildar till slut en hel bok i barnvagnens ficka.
Det pirrar och spritter i kroppen. Ett varmt rus av lycka, kärlek och tillfreds.
Det behövs bara lite av ljuset för att bli full av positiv energi.
Med laddade batterier går vi vidare. Cykelns hjul krossar all den tunna isen på gatornas frusna pölar. Lyckorus för en 5-årig pojk.
Vi styr mot nya äventyr, med och utan mål.
Tillsammans.
Ensam är inte stark.
Tack alla som värmde vårt hem och hjärtan på Ellas födelsedag. Vilket fint kalas det blev! Bland lego, dinosaurier, bilar, svärd, stenar, kottar och pinnar tränger sig nu lite mjukare saker fram i vårt hem: en hemsnickrad fantastiskt vacker dockvagn i röd, snäll färg. Farfar har snickrat och farmor sytt fint att bädda med. I den vilar dockan ”Julia”. Hon fick raskt en lillasyster av mormor, även hon blondin!
Vagnen kördes dock flitigast under kvällen av en pojk på två år. Söt som chokladpudding, vacker som en saga.
Tipsade farfar att designa en lite grabbigare variant. Kanske i form av en dinosaurie…? eller åtminstone lite kantig och kanske grön…
Hjul är ju kul!
Ellas pappa envisas ju fortfarande med att ta fram sin skejtboard emellanåt.
Ella trivdes under kvällen i många, kärleksfulla famnar.
Bara hon slipper vara ensam är hon nöjd. Kärlek är skönt!
Mannen visade mig en kul grej på Facebook: en bild från en gata i storstaden. På en ”gatupratare” deklarerades; ”Gå hem och ligg med varandra”
Så underbart. Det är väl liksom hela grejen. Varför krångla till livet.
Stanna upp, ge er hän. Kom lite närmare varandra.
Lossa upp hårt knutna knutar. Andas tillsammans.
När sista gästen gått och bag in boxen låg med sitt nakna skinn blottad och tömd, sov Ella redan i pappans stora, trygga famn.
Trött, lycklig och redan 1 år.
Ella och jag står i sovrummet och blickar ut på ett grått november. Njuter stilla en stund. Närhet när den är som närmst.
-Grattis på din 1 års dag Ella, viskar jag i litet öra. Vi gosar. När Ella stannar upp, så betyder det gos tillbaka. Hon andas snabbt mot min hals.
Så kommer den flygande rakt emot oss, landar sedan i vår skräpiga Pil, strax utanför sovrumsfönstret. Där sitter den sedan en lång stund och iakttar oss, lägger huvudet lite på sned. Sedan snabbt iväg igen.
Talgoxen! Den som kom och satte sig på fönstret i Uppsala och liksom pratade med mig, berättade att allt skulle bli bra. Att jag inte skulle vara rädd.
Klart han ville se hur vi hade det i dag. Dryga året senare.
-Jo, vi mår bra. Allt är underbart, fantastiskt och lite ofattbart nu så här lite i efterhand.
Flickan är mycket duktig. Stor nu. Fast liten.
Envis, framåt, svårlirkad, allvarsam, betraktande, klurig, glad, nyfiken.
-Hur har du det själv?
Ja, den frågan fick vi inte svar på i dag. Talgoxen fladdrade vidare.
Kanske hem till liten familj…
-Kom gärna och hälsa på igen! I vinter ser vi till att ha lite gott på balkongen till dig.
I dag var lokala tidningen här för att gratulera Ella på 1- års dagen.
Med tårta och fin nalle.
Mannen slog på kaffepannan och sonen klippte tårtkartongssnören.
Ella sötare än tårtan tuggade sedan ivrigt på dessa. Nöjd.
Lite avvaktande, betraktande.
Vi tände det enda ljuset i tårtan och fotografens blixt smattrade.
Lokal kändis vid 1 års ålder! Detta är ju det andra reportaget som görs om Ella.
-Berätta nu vad som har hänt under det här året, frågade den kvinnliga journalisten.
Ja, vad har inte hänt? Detta första år i ett barns liv är ju som ett 100 meters lopp i Carl Lewis-stil.
Vad var det som hände? Hur var det innan?
Litet knytt, allt nytt. Varje dag ett äventyr.
Vårt samtal runt Perstorps-köksbordet ”Virr Varr” mynnade ut i helt andra saker.
Som att det saknas ett riktigt bra och barnvänligt fik i staden.
Avsaknaden av Skivstället, cd-skivans rykte om come- back, vinylens utmärkta kvalite´, drömmen om något nytt kryp-in-butik-café-öppen scen-second hand.
Ella blev trött och somnade vid tutten.
Sonen släntrade in mot TV:n som visade Scooby Doo på en av våra nya kanaler. (Parabol på taket, hej då tele2.)
Ja, det blev helt enkelt ett virr-varr.
Stackars journalist. Vad bliva av detta?
Men det blir ju lätt så här, när man trivs tillsammans.
Det händer även mig när jag intervjuar någon intressant eller kul prick för något skribentuppdrag.
Helt plötsligt kommer jag på mig själv med att sitta med en tom sida framför mig och pennan vilandes på bordet.
Så var det bland annat den gången jag var ut till Marie Selander, strax utanför stan.
Vilket intressant liv hon levt, ja lever!
Dessutom blev jag bjuden på ett så jäkla gott kaffe i hennes torp-kök. Visst smakar det bättre i ett falurött på landet med grannen en bit bort och flugorna surrandes runt huvudet!?
Mannen hennes övade på sin ståbas i rummet intill och en katt låg alldeles nära mig på kökssoffan och purrade.
I min mage växte ett knytt.
När jag blundar är jag där igen.
6 år sedan nu.
Knyttet ligger och sover i sitt rum.
Favoriten, älskad storebror, idol.
Ja, Ella är mycket lycklig och förälskad i sin lilla storebror.
…och han i henne.
Först bus med dagiskompisen, den sköna, unga familjen i Nävertorp. Solen trängde sig igenom en stund och det blev en sådan där skön höstdag. Fikat serverades ute.
Sedan blev det Halloween fest hos kusinen i Kjesäter.
Finurliga fixar-mamman hade ordnat med en mycket spännande och kanske lite läskig skattjakt i skogen. En vacker bokskog, alldeles vid slottet.
Här ficklade vi oss runt hinderbanan, inramad med ljuslyktor, flytande lava och pappersspöken.
Åh, tänk skatten låg kvar. Gillar inte spöken smågodis?
Väl hemma igen bjöds det på långa daggmaskar, benknotor och mossa.
Runt bordet samlades Darth Vadar, en trollkarl, en mycket söt fjäril, en smart robot, en mammakanin, en Ella-pralin samt några mammor och pappor i vardagskostym.
Tyckte att maten smakade mycket nära spaghetti, köttfärssås och korv…
Landade i TV-soffan med mannen. Sonen var ordentligt trött och ville krypa i säng!
Hann lagom till inslaget med Magnus Uggla i ”Så mycket bättre” . Vilken knock-out! Tårarna rann på mina morrhårsmålade kinder. Snacka om att vända ut och in på sitt hjärta. Så naket och ärligt. Stort i litenheten.
Tillbaka en snabbvisit i Eskilstuna igen.
Längs Hållstavägen är det röda huset helt färdigbyggt. Mannen och jag har följt bygget under 1 års tid nu. Lite avundsjukt förstås.
Imponerande bygge. Smakfullt. Inget skryt. Falurött med vackra lite större fönster.
Ser ut som om det stått där sedan tidigt 1800-tal. Lyckat!
Vi möter några trötta, oktoberbleka mammor i korridoren utanför neo. Mysbyxor, barfota, på väg mot en micro. Dagens rätt.
Mannen köper det obligatoriska kaffet i automaten, strax innan slussdörrarna in till neo. Men vi går förbi denna gång. Har vänt flera blad i boken.
-Min Ella, säger den rara. lite äldre undersköterskan.
Hon minns oss alldeles tydligt, fast det gått nästan 1 år innehållandes många nya mycket små bebisar.
Och Ella vinkar och klappar händer.
Doktorn är också med på undersökningen. Alltid trevlig, mycket proffsig och med tid över för några ord.
Allt är bara bra med Ella tjej.
Vi får även träffa en sjukgymnast i ett stort gym-rum på våningen under.
En man i 50-års åldern, som utan problem sitter på golvet, likt en gymnast med Ella krypandes runtomkring.
-Hon är duktig. Motoriskt är hon på en 1 årings nivå. Det dröjer inte länge förrän hon går, ler han. Då får ni jaga.
Lämnar ett ruggigt Eskilstuna och låter silverspringaren galoppera vilt hem i den redan mörka eftermiddagen. Sista turen för i år. Nu väntar stallet där hemma.
Förutom att vinka a la Ria Wägner, så kan nu Ella även klappa händerna.
Hon ser så lycklig och nöjd ut när hon försiktigt för sina små händer mot varandra och formar några ljudlösa klapp, klapp.
Mamm mamm, mamm säger hon tydligt. Pappa är något som kommer på en inandning. Med lite inåtvända läppar. Lite smackande, popp, popp typ.
Lilla storebror och katterna blir hon mycket ivrig över att se. Men här låter hon bara entusiastiskt.
Simskola med Ella i dag igen. Förra måndagen struntade vi i den. Då när klockan började närma sig packa-ihop-och-knyta-ihop-säcken-tid, ville hon ha tutte. Sedan somnade hon. Så blev vi sittandes vid köksbordet någon timme.
I dag hade man glömt att dra på värmen i lilla bassängen. Den var nästan lite kylig. Men Ella trivdes och vinkade ivrigt åt alla. Hon är så näpen i sina små badbyxor.
Nu har vi övat en hel del på det här med att dyka. Det går bra nästan varje gång.
1, 2, 3, dyk och strax där innan ett kort blås mot hennes ansikte. Då stänger reflexen till näsa och mun. Sedan ett snabbt dopp med huvudet under. Hon ser bara lite lätt förvånad ut.
I dag fick vi även lära oss att ”kasta upp” knytten på våra ryggar och sedan simma runt lite i bassängen. Det var mysigt. Lite säl-känsla.
Valrossen satt på bassängkanten. Han tyckte det var för kallt.
Äntligen har vi hälsat på Farsta-familjen med sitt senaste tillskott- en liten kille, i dag 2 månader. Storasyster på 4 år är mycket stolt och fantastiskt söt.
Farsta var skönt och mycket grönt! Ingen stress, hets eller snobberi.
Parkerade silverhingsten alldeles utanför kompisarnas hus. Kanske var det sista långresan för i år?! Hingsten behöver nya ”skor” bak. Dyra, breda…
Får bli ett vårproblem istället. Nu har vi ju fart på Saaben igen, efter att duktiga elever på Duveholmsgymnasiet mekat med den till en mycket billig peng!
I Farsta tog vi en liten höstgul promenad till alldeles nära lekpark. Högt upp på en kulle utan stora vägar och bilar. Här klättrade vi alla på en kul och lagom farlig ställning. En kompisgunga slukade de något äldre barnen, medan de två minsta sov bakom fällar. Tänk att Ella inte var minst för en gång skull…
Sedan gick vi vidare ner mot Farsta centrum. Här handlades gott till kvällens middag och mys. Sedan ville minstingen hem och tutta på sin mamma. Ella hakade på.
Där satt vi mammor återigen i familjens soffa. En bit från hemma, förr. Lite äldre, lite tryggare, lika glada. Ja, gladare!
Maten smakade förstås. Pasta med blåmusslor. Rött i glasen. Så mycket bättre på TV:n.
Tack för en skön, slapp helg. Återigen har Stockholm imponerat. Det blir ju lite vad man gör ’et till!
Fika på stan med barn.
Fläskfilé, championsås och Tortellini till middag.
Rött vin, vita liljor och chokladpraliner.
Storm ute. Lugnet inne.
Klart man borde ha en bra försäkring.
Klart man borde spara på någon bank.
Hitta bra fonder.
Forska i aktier.
Eller bara njuta av det enkla lilla livet här och nu!
Skål, tack och go’ kväll!
Jäklar vad gött det är att leva i livet.
