År: 2012

-Backa nu! Pappan uppmanar liten Ella som klättrar runt i storebrors säng.
Och jo, hon gör det. I mycket god tid, dessutom. Sedan trevar sig de små fötterna ner mot golvet. Resårbotten står direkt på golvet, så det är precis lagom Ella-höjd.
Sonen var inte heller förtjust i spjälsängen, så vi köpte denna rätt tidigt åt honom.

Om jag var uppfinnare skulle jag klura ut något smart, utfällbart galler till dubbelsängen. Något som dagtid göms bakom huvudgaveln. För det är bra läskigt med litet, oroligt knytt sovandes i våran säng. När sedan mannen går till jobbigt, sjukt tidigt, är det öppet, rakt ut mot hans sida.
Då är dessutom mamman som ammat några gånger under natten rätt trött. Men konstigt nog sover hon ändå med ena hökögat öppet.

Stod och hängde tvätt i kväll i vardagsrummet. Ja, vi har en sådan där fulsmart ställning som tyvärr måste odekorera hemmet.
På TV:n satt Plura i en trång fåtölj och blev utfrågad av programledaren Niklas Strömstedt. (Han som körde på en fågel och begravde den…)
Pinsamma frågor som nästan bara vill lyfta fram programledaren. Han skall hela tiden vara lite lagom crazy. Idiot! Jag blev arg och tyckte synd om Plura.
Tur att han fick spela ”kärlekens tunga” live i studion. Gitarristen som kompade honom var inte Carla, utan en studiomusiker. Grymt!
Vilken låt! Jag blir pirrig och ryslig varje gång jag hör den.

Apropå grymt! När sonen i dag åkte i pulkabackens enda hopp, så sa han till mig efter åket:
-Såg du guppet, mamma. Asgjymt alltså!
Ja, han är rätt asgrym själv också.

Hör hur snöskoveln jobbar på utanför den mycket tunna ytterdörren. Men mannen har inte slutat jobbet än…
Så knackar det på och hyresgästen sticker in huvudet och levererar dagens post, dessutom! Och en påse kläder till sonen. Byxor. Utan hål på knäna!
Vilken exemplarisk granne. Vad har man gjort för att förtjäna detta.

Lite senare ringer det i telefonen. Största storasysters kompis har rensat i barngarderoben. Vill komma över med en kartong och en ny kärlek på fika.
Den nya kärleken är en helskön knasboll och vän till oss sedan tidigare, som nu åter hittat Katrineholm på kartan.
Vi får en glad kväll med kaffe och skratt i vårt trånga kök.
Ella gillade den stora kartongen. Det var rätt ”hänghöjd” på denna.
Det visade sig att gamla kamratens båda barn var födda lika tidigt som Ella.
De vägde strax över kilot båda två. I dag är de 14 och 18 år.

Ta hand om den magiska, nyfunna kärleken. Den är ni verkligen värda!

Sonen springer runt lagom till ”Äntligen hemma” och tutar i sin Kaso. (stavning?)
-Nu räcker det, ryter pappan till slut, annars bryter jag den mitt i tu.
Pojken blir tyst och går in i sitt rum.
Efter en stund börjar det tuta entonigt igen. Mannen och jag tittar på varandra och suckar lite i hjärnan.
-Det äj inte ja, det äj Ejja, skrattar pojken.
Jo, mycket riktigt. Mitt på golvet i brorsans rum sitter hon och tutar så nöjt i det gröna plaströret. Så nöjd att få höras lite extra.
-Bravo, utbrister vi och klappar händerna. Då smilar hon mot oss och tar i lite extra.
Kanske dags att introducera munspelet….eller inte!

Efter kvällsmaten klär jag mig hyfsat varmt och går ut till vintern. Ja, den kom direkt och med stort avtryck. Både kyla och rätt mycket snö. Plockar fram snöskoveln. Har en lätt i plast. Snön är också lätt. Fyller skoveln utan större vikt. Vad lätt det går!
En kompakt snövadderad tystnad sluter sig omkring mig och trädgården. Tänk, nu syns det inte att gräsmattan aldrig blev klippt en sista gång…
En meditativ känsla infinner sig nästan genast. Jag, snön och skoveln i plast. Ett lass åt höger, ett åt vänster. Tankarna kan flyga fritt under tiden.
Jag vet att jag tyckte grannfrun var lite märklig som berättade att hon älskade att skotta snö. Hon skottade hela gården tills den såg ut som en vit heltäckningsmatta.
Nu vet jag vad hon menade.
I bakgrunden hör jag en arg och mycket bestämd ung dam höja sin lilla stämma, men pappan finns där, och storebror.
Jag bestämmer mig för att skotta lite runt Saaben, så det blir lätt att ta sig till dagis i morgon.
Snön fortsätter att glittra ner från den svarta kvällshimlen. Blir nog en tur med skoveln i morgon också, härligt!

-Oj, vad jag gillar dej!

Måndag. Jäklar vad kallt det var. Ledigt från dagis. Måste ut en stund. Pojken behöver rastas. Liten dam sova middag. Tur i alla fall att solen leker mellan träden. Längtar alltid ut då.
Gräver i stökig garderob. Hittar varmfordrade kängor. I med en sula. Raggsockor på det. Frusna fötter ger en frusen själ.
Tänk, det var inte så oskönt ändå. Och så knarrar det mysigt under sulorna. Gnistrande, gnisslande snö. Silverskatter på marken.
Ella somnar innan vi klivit ner för sista trappsteget. Arg. Hon vill verkligen inte åka vagn. Vet ju att hon somnar då. Stretar emot i det längsta.
Precis likadant är det inne. Somnar motsträvigt i vår famnar. Jag kan dock fortfarande amma henne till sömns. Värre är det för pappan. Men han har starka armar…!

Sandbilen har inte förstört föret på trottoaren helt än, så jag drar pojken till pulkabacken. Vi gillar den vid sjukhusparken. Här träffar man faktiskt emellanåt på fler fartsökare. Både stora och små.
I dag en annan 5-årig som åkte snöskovel! Helt ostyrigt, livsfarligt, härligt och snabbt.
-Men min äj snabbaje, ha!, sa den bobåkande sonen.
För i en 5-årings värld är nästan allt en tävling, och det är bara att vinna som gäller.
Ella sov på och under fårskinnsfällarna. Bara toppen på mössan anades där i vagnen. Kanske att hon får åka lite pulka denna vinter, med liten storebror som ryggstöd.
Precis som i badbaljan.

Hemma smakade riktig, på spisengjord varm choklad mumma! Även för liten tjej.
Och så lite härliga teckningar vid köksbordet efteråt. Yviga bokstäver dansar över pappret. Signerar mästerverken i stor stil.
Han kan redan alla bokstäverna i alfabetet. Tycker däremot att man kan skriva från vilket håll man vill. Tror att det har att göra med att pojken är vänsterhänt.
Vi rättar honom och säger att man alltid läser och skriver från vänster till höger, annars blir det fel.
Mycket motvilligt ger han till slut efter. Han är envis och står alltid på sig. Bra egenskap förstås, men jobbig när den pågår till sin spets.

Funderar över samtalet jag hade i pulkabacken med en mamma. Hur hon under sin föräldralediga tid pluggat på distans till barnskötare. Trötta kvällar med kurslitteratur vid köksbordet och familjens vardagsstök som kuliss. Hur hon sedan efter ”ledigheten” började jobba på en förskola några mil utanför stan och då lämnade bort sina egna barn till närmsta förskola.
Ja, nog är vi lite knasiga.

Mannen och jag filosoferar över vad som väntas på faten, denna sista lördag i November.
Vi är bjudna till farmor. Hon har flyttat till nytt, alldeles eget hus att hyra, gömt bland stora andra inne på en bakgård i Vingåker.
Minns första middagen för en så där 14 år sedan. Då blev det stek med gelé, brunsås av toppklass och kokt potatis. Många runt bordet. Mannes syster så vacker i tidlös ljusblå skjortblus, (jag minns nästan alltid vad folk haft på sig…) Mamman med det stora öppna och bullriga hjärtat. Barn, män och en knasig kökslampa med älskogsmotiv lite diskret ingraverat, dock över hela.

-Tänk om det blir älgstek igen, sa jag.
-Njae, det tror jag inte, sa mannen.

Huset är jätterart. Utanför brinner välkomnande marschaller. Sonen slänger upp bildörren och är ivrig. Kanske påminner det om en större lekstuga i hans ögon?!
-Välkomna, strålar farmor.
Inne i huset luktar det mat och potatis, som mannen brukar säga, och det är så härligt långt ifrån Thai man kan komma.
Klart det blev älg. Klart det blev brunsås, hemmagjord gelé, svenskaste farmorplockade kantareller och kokt potatis.
+ lite gott innan och efter.
Sonen gillade skogens konung. Debut för hans del.
Ella ville bara ha bubbeldricka, och farmors glasögon!
Tack för en glad, god och skön kväll.

Dagen efter, vid frukosten, sa sonen att han ville åka och bada, men bara med farmor.
Det är det bästa betyg man kan få,  av honom, som annars är en mycket mammakär pojk…
Mannen och jag pratade mat. Klurade på vad som slår en sådan svensk, husmansklassiker.
Nej, det blir svårt att vinna över kungen av gran och fur, och det är väl en himla tur!

Mamman hittade en 70-talare på loppis som passade knytt bättre!

Ella har förstås en läragåvagn. Och en läragåstol. En hoppgunga… Men inget av dessa gillar hon något särskilt. De senaste dagarna har hon däremot alldeles själv kommit på att en köksstol är det absolut bästa när man vill framåt här i lilla, stora livet.
Den är stor, trygg och röjer vägen.
Se upp, här kommer litet knytt på vingliga men ack så starka ben. Envis som få.
Ja, hur ska det gå?!
Hon ser så nöjd ut där hon drar fram.
Sonen hejar på.
-Ejja, vad bja det gåj! Ha, ha! skrattar han.
Han älskar verkligen liten syster. Ibland låter han arg och irriterad. Men det är bara ett spel. Även han har svårt att gå på djupet med dessa känslor.
-Hon äj ju så jiten!

I dag har han haft ledig fredag från dagis. Då har jag knappt sett till något av barnen.
Har till och med kunnat dammsuga, hela våningen!
Bilbanan har varvat hårt i sonens rum.
Ella har agerat snygg tjej med målflagga och hängt lite lojt mellan loppen på sängen.

Har ikväll läst en serietidning som go’ natt saga för sonen. Musse Pigg. Inte så kul. Jag som verkligen älskar barnböcker. Men han tycker det är kul med pratbubblorna.
Ja, ja, var sak har sin tid.
Mannen fick faktiskt ta över sagostunden. Ella ville ha lite tutte och kanske lite mamma. Bra tajming!
Jag var faktiskt ingen serietidningsfreak som barn heller…
Tar tacksamt emot tips på lockande läsning för 5-årig pojk!
Det är svårt med bilderböcker. Oftast är de för barnsliga, och kapitelböcker har för lite bilder.
Vi befinner oss i ännu ett gränsland…
I går skrattade vi dock båda åt Martin Widmarks ”Rymd Rakel”. Kvalitetsknas för både tjejer och killar.
Kanske är det dags att ta tag i den där skrivardrömmen om en barnbok!