År: 2012

Sitt kvar ni, så tar jag disken!

På väg hem från dagis. Ella i vagnen framför, mamman i mitten och sonen i långt snöre efter. Synd bara att cykel/gångbanorna sandas så hårt.
I bland fuskar vi lite och håller oss i kanten av de mindre vägarna.
Men alltid är det någon som blir irriterad och pekar argt inifrån bilen med hela handen…
-Gubbjävlar…

Custom Chrome-bibeln blir en perfekt anpassad tyngd för rätt stuk på kärran.

Leker med den fina dockvagnen som farfar Leif snickrat. Dockorna Julia och Klara blir både nedbäddade och uppryckta ur skönhetssömnen.

Hänger lite vid radion i köket.
”Musikhjälpen” sänder åter igen. Kloka, unga människor! Det bådar mycket gott inför framtiden.
Mamman får en flashback. Vid exakt samma tid förra året då programmet sändes, var knytt just bara ett knytt och oron var stor.
Tänk vad ett år bara går!

Varför sova i egen säng, när det finns en trygg, varm pappa?!
Har ju legat så här i över ett års tid nu…
Katten Lennart instämmer.

Sista träffen på BVC i dag med föräldragruppen. Den har tunnats ur. I dag var vi tre mammor med lika många barn. Ella har blivit omkörd så det ryker. I vikt alltså…
Men siffror är ju rätt så trista…
Grabbarna i dagens sällskap vägde runt 9 kg och år 9 månader. Ellas vikt i dag: 6.700 gram till längden 66 cm. Men hon var den enda som röjde runt i rummet. Tog en vända ut till väntrummet och morsade på några patienter och ställde sig sedan för att spana in något kul på 66 cm höjd ungefär.
Grabbarna nöjde sig med nappar och bitleksaker på en utplacerad filt.
-Men hallå! Det där har vi väl provat ett tag nu. Kom igen, verkade hon säga och försökte rycka nappen ur ena pojkens mun.

Rara BCV-tjejen sa att hon brukade kalla till återträff, men de flesta föräldrar brukar då vara tillbaka i sina jobb.
-Hur länge ska du vara hemma, frågade den ena unga mamman mig. (Klart de är unga. Inte ens trettio fyllda och barnen är deras 1:or.)
-Länge, svarade jag. Med sonen var jag hemma till strax efter hans 2 års dag. Sedan tyckte jag att några timmar på dagis skulle göra honom och mig gott. Det var dessutom glest i lekparkerna om dagarna med kamrater i hans ålder.
-Vi lever snålt på mannens lön, fortsatte jag. Det går om man vill!
-Nej det skulle jag inte kunna tänka mig, svarade mamman. Jag vill ha egna pengar att shoppa kläder för!

Antagligen skulle jag ha tänkt liknande om jag var nybliven mamma och en bit över tjugo.
Åååh, jag är så glad över att jag fick barn sent i livet. För lite klokare blir vi nog allt med åren…

I dag var vi till badhuset. Det tog några år innan det äntligen stod klart: Äventyrsbadet! Och nog blev det ett äventyr.
Mamman åkte med pojken i den nya, gröna vattenrutchbanan. Pappan hade åkt straxt innan.
-Låt honom sitta framför dig, förmanade han.
Så det gjorde jag förstås.
Och jäklar vad det gick! Och mörkt var det. Fortare och fortare. Centrifugalkraften tog över. Det gick inte att bromsa den. Mamman for upp i vänsterkanten, lagom i ”kvart i nio”. Huvudet dunkade i med en kraftig smäll. Hur gick det med pojken i mitt knä?
Jag hann vända runt ett varv innan jag ploppade ut ur röret med badbrallorna på halv stång…
Fångade upp pojken, var han vid liv? Jodå, det var bara mamman som hade fått ta emot smällen.
-Du blöder, noterade mannen. Jag tog mig vid en bultande tinning. Jodå, mycket riktigt. Men pojken verkade helt oberörd.
Vilken smäll.
En badvakt kom fram med tejprullen i högsta hugg.

Ella trivdes i de mycket babyvänliga små bassängerna. Även sonen. Han tyckte att den lite mindre vattenrutchkanan dög bra.
Ella glömde till och med bort sig och stod en kort stund helt själv, utan stöd.

Utanför skvallrades det om många minusgrader och rätt lågt till sommaren.
Vi njöt med gott samvete av en sysslolös söndag med fokus på njutning och barnslig glädje.
Synd på det kraschade ögonbrynet bara…
Men det ska väl synas att man levt lite!
Kan stoltsera med att jag klarade klätterväggen i badhuset galant, trots ”handikapp”.
Få se hur snygg jag är i morgon…

Det var länge sedan vi gick hand i hand, mannen och jag. Ikväll styr vi mot Villa Sandhem för julbord med mina föräldrar och brorsans familj. Inte så barnvänligt.
Farmor håller i rodret därhemma under tiden. Tryggare kapten finns nog inte.
Att man inte unnar sig helt barnledigt lite oftare. Vi behöver det ju så väl. En liten påminnelse om varför allt faktiskt blev som det blev. För pirret finns ju kvar där inne. Men ibland hörs bara barnens stämma. Tar över helt och slår dövörat till den viktiga kärleken.
Älskar dig, knasiga, bästaste man.
Får jag stanna hos dej tills jag blir som ett russin. Torrt, rynkigt, segt men sött…
Kanske du har fått ihop den där hojjen med sidvagn då… ifall balansen är si och så.