Vågen pekade på 1.842 g. i morse, trodde det var något knas, så jag stängde av och började om, jodå, det stämde.
Nu borde vi få guldstjärna, Ella! Fan va’ bra vi varit!
Morgonens sjuksköterska antecknade vikten i sina papper och tyckte förstås att viktuppgången var bra.
Sparvel och mamma somnade om. Sedan gick det ett par timmar och det knackade på dörren.
Först blev jag irriterad -att man aldrig skall få sova…
Jag är så lättväckt, så att jag alltid svarar- ja, kom in, vid första knacket, även fast jag sover.
En rar sjuksköterska gläntade på dörren och meddelade att doktorn var mycket nöjd med siffrorna.
-Det blir tidig hemgång för er i morgon, strålade hon.
-Hörde du Ella! Vilken grej va’
Fick genast iväg ett sms till mannen. Sedan gick det omöjligt att somna om… vi låg sked i den klibbiga sjukhussängen, Sparvel och jag och bara myste.
Bakom draperiet upprepades storyn. Punk-killen och hans päron skulle också få åka hem, samma dag!
Vi hade väl smittat varandra med längta-hem-viruset. Det bubblade nu runt i rummet och gjorde oss alldeles rusiga.
Sedan knackade det på dörren och mannen stod där igen och bara log.
-Hej tjejer, hur är läget!
Sedan har dagen rullat på och jag har liksom bara surfat igenom korridorer, timmar,sondmatning och amning på en hög våg med ett löjligt flin.

I morgon efter dagis kommer pappan och sonen och hämta hem oss.
Ella skall sitta i baksätet bredvid sonen, det har han bestämt.
Då får han hålla liten hand när det går för fort i rondellerna…
Go’ natt!
…och Håkan skrålar med Plura på TV:n och gör ett snyggt avslut på ännu en fantastisk dag, det är januari, ett nytt år har börjat och ett helt nytt liv.
Lycklig, lycklig lycklig!

—

Ja, fast jag varit flitig och ammat, Sparvel tuttat på länge och bra, samt tillägg i sonden, stod vågen på 1788- bara 12 g. mer än i går. Så doktorn är inte helt nöjd…
Vi sondar nu på lite mer, och hoppas på bättre siffror framöver. Ja, man ska ju aldrig ropa hej…
Tiden är mer närvarande nu. Timmarna i rum nr 10 snurrar såsigt runt och retas.
Vi ammar, käkar, sondar, sover. Dag som natt.
Mobilen skramlar till. Andra gången denna natt. Dags för käk! Trött mamma och trött Ella sitter uppkrupna i sängen och trälar. Tutte och barn i ena handen, sond och mediciner i andra.
Bakom draperiet i rummet skramlar en annan mobil till. Ännu en trött mamma ska kämpa med tutte mot tröttheten. Först en vikt på lilla punk-killen, sedan amning, sedan nytt besök på vågen. Hur mycket fick han i sig denna gång?
Mönstret upprepar sig. Denna gång var det vi som fick dela rum nr 10.
Funderar över hur alla mammor haft det som kollektivat här tidigare. Hur tankarna snurrat timmarna igenom.
Och alla som kommer efter oss…
Nej, nu skall jag få lite barnvakt. Solen skiner och jag längtar så klart ut.
Kram från mamman

I morse  plockade en sjuksyster bort Ellas övervakningsmanick. Den har stått på sängbordet och larmat och låtit sedan vi hamnade i denna lya. Puls och andetag har dansat med blå siffror och yvig svans på skärmen. Sedan en tid tillbaka har tangon gått över till wienervals och siffran 100 har stolt lyst i rummet. Full pott på andetagen!
Klart jag har varit extra nojig i dag. Lyssnat, satt en hand framför näsan för att känna Sparvels utandning. Varit nära. Precis som alla föräldrar.
Men detta var ett steg till framåt, hemåt!

Dagen har också spontant bjudit på ett besök av den sjuksköterska som arbetar med tidig hemgång. Hon undrade om vi var sugna och kände oss redo. Vi ville förstås skrika, JA, kan vi dra nu?!, men fick tygla oss.
Det är doktorn som har det sista ordet, efter samtal och intagande av information från alla änglarna här.
Hörde ryktesvägar att 2 kg. var en sorts gräns, men Ella är ju en liten tjej, trots sina veckor, så sjuksystern sa att siffrorna kanske inte var avgörande denna gång.
Vi sover på saken, så får vi se vad morgondagen bjuder.
Hoppas förstås på fina siffror från dagens nakenvikt till att börja med.

Ett annat spontant besök var att mannen, helt plötsligt stod i dörren till rum nr. 10. Vacker, och lycklig i ett leende.
Det märkliga var att jag kände på mig redan i morse att han skulle dyka upp, utan förvarning. Det är ofta så när det gäller oss. Vi fungerar lite som tvillingsjälar, med insidorna utanpå.
Han hade förstås med sig middagen, spaghetti med köttfärssås. Sonens favorit,  ja, det enda han egentligen riktigt gillar.
Fast i dag, när minsta storasyster fixade med middagen, åt han med god aptit upp hennes hemlagade hamburgare. Det är ett riktigt gott! betyg. Hon är lika bra i köket  som sin far, men när det gäller sång, så slår hon honom med hästlängder. Vart skall det sluta? Idol och Masterchef- släng er i studioväggen, this is the real shit!

Nu sover Ella-tjejen i sin säng, nyammad, nöjd och näpen. Jag skall strax släcka lampa och dator.
Vi har fått rumskompisar. En liten punk-kille med svart, taggig kalufs sover i andra änden av rummet. Han är lite större än Ella, men fortfarande liten i en ny värld.
Mamman och pappan är coola och skittrevliga! Det hade blivit tufft annars att kollektiva så här i känsligt, nervigt läge.
Välkomna lilla nya familj!

.

Det blev mycket uppskattat med bubbel i plastglas vid tolvslaget i går kväll här på avdelningen!
Änglarna, några trötta mammor och pappor, samt sovande sötnosar i plastlådor firade in det nya året i ett nedsläckt sal 4, (tom denna afton) med utsikt över Eskilstunas sprakande himmel.
Med vördnad inför det som komma skall och för det fantastiska arbete som utförs här, ja på många av landets sjukhus, öppna för alla, oavsett plånbok.

Ella har varit lite trött i dag med. Men jag har sondat på lite extra, och nu till kvällen ammade hon riktigt länge och bra. Hon orkar inte amma lika bra varje dag, det tar på hennes små krafter.
Nu ligger hon på min säng, inbäddad i en filt hon fått av några kvinnor som syr till den här avdelningen.
Den har en vit teddysida och en i ett tyg med nallar på. Mycket gosig, stort tack!
Det är även äntligen lite vitt ute också. Tog en promenad strax innan det skulle skymma. Det knarrade nostalgiskt under kängorna, härligt! Jag kan faktiskt njuta av vintern nu när åren har samlat sig på mig. Förr var vinter, snö och kyla pest. Kanske var det egentligen mest den självvalda avsaknaden av varma kläder.  Det är inte så fränt med termobrallor…
Det är skönt med växlingarna i naturen, det händer något i lunken. Som kapitel i en bok, en paus liksom.
Lite pånyttfödd efter promenaden, så här på årets första dag, orkade jag åter kämpa vidare med amning, magmassage, sondmängdsfunderingar och det lilla livet i rum nr 10.
Oj, nu kom jag åt någon knapp, så att det blev fet stil i texten, sorry!  Nu avslöjade jag min usla tekniska kompetens.
Gott nytt och ut och knarra lite innan känslan töat bort. (Det gick bra utan termobrallor! )