År: 2012

Natten till i dag var tuff. Sparvel hade en massa snor som satt fast i näsan och irriterade. Det är inte så lätt att suga på tutten när det är stopp i luftintaget.
Nästäppan har hon haft till och från ända sedan hon kom ut till denna värld.
Trött mamma och tjej gjorde tappra försök flera gånger. Då är det tur att sonden är kvar, livlinan.
Pappan vaknade till när Sparvel skrek riktigt ordentligt. Hon gör inte det så ofta, så man hajar verkligen till och undrar varifrån det där stora ljudet kommer från.
Vi var nu tre trötta som hängde lamt vid skötbordet.
Kokade upp vatten och tillsatte lite salt som vi kylde av och sprutade in i Sparvels små näsborrar. Det funkar rätt bra. I alla fall för stunden. Tror det blev lite o.k. amning efter detta. (Blandar ihop dagar, tillfällen och nätter, emellanåt.)

Sonen, Ella och jag gick vid lunchtid ut planlöst i  o.k. väder. Lite sol fick vi på oss. Nyttiga D-vitaminer och ny kraft.
Vi hamnade i lekparken vid sjukhuset, med isiga rutschkanor, frusen sand och inte så många barn.
Hade en trevlig, skrattig stund, 4-åringen och jag. Ella lät oss hållas. Oj, vad mycket vi har varit här sedan sonen föddes! Alltid finns det något barn och förälder att leka eller prata med här. Återigen denna småstadscharm.

På kvällen blev det middag hos oss med en mycket nära och kär familj. Önskar att vi haft denna inspelad på film. Vår vilda envisa son, deras lika envisa, viljestarka dotter, båda 4 år, sedan deras son på 1 1/2 år och nyfödd Ella. Hon var väl egentligen den som skötte sig allra bäst.
Försökte avnjuta mannens återigen makalösa matlagningskonst. Denna gång: Lammytterfilé, svampsås och mos gjort på både potatis och jordärtskocka. Rött i glasen och många påbörjade försök till samtal som aldrig blev avslutade.
Det är bara att skratta. Rätt som det är har vi säkert alldeles för mycket tid till prat igen och alldeles för lite tjat runtomkring. Vad trist!
Mitt i en mening sa mamman i den kära familjen till fembarnspappan,
-Ursäkta, men vad lik hon är dej!. Ella låg och sov i pappans famn under middagen med det lilla ansiktet öppet mot världen.
Kul! Sonen liknar nog mest sin mamma. I alla fall brukar jag få höra det. Nu är det kanske pappas flicka denna gång.
Hoppas att argonbrynen inte blir fullt så buskiga…

Liten Sparvel, du har tur.
Att storebror dig så mycket älskar.
Med pussar på din näsa.
fler på naken fot.
Spontan kärlek ges gränslöst och generöst av busiga storebröder.

En vaggvisa i ditt precisa lilla öra.
tyst så att ingen annan hör.
För att bebisen nog vill sova.
Ja, det är ju så man gör.

Om visan är för ledsen
så byter vi melodi.
Tar någon annan ur mammas skafferi.

Och tänk vad bra,
hurra!
Mormor sjunger lika och bra.
med samma sånger hos sej som hos dej och mej.
Vad bra du lilla tjej.
Hon älskar nog också dej.

Väx nu. Pappa sätter kors i taket
när vi ätit upp på fatet.
Bli stor och stark
jag tar dig med till min lekpark.
Kanske med fika
på rutsckanans tak.
Jag kan visa hur man klättrar
upp
det är en enkel sak.
Sen hoppar vi
med stort skutt rätt ut i livet.
Min hand finns vid din.
det är givet!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I dag väntade vi på att vädret skall bli lite vänligare. Det skedde aldrig. Fick nöja mig med en promenad till dagis, utan barnvagn. Ella är för skör för snöblandat kombinerat med ostyrig blåst.
På hemvägen längtade vi in till bibblan och lånade några filmer. Handlade sedan lite smått i en knas-affär. Mannen behövde morötter till Gulash-soppan och Ella fin olivolja. Från och med nu ger vi henne ett par droppar i sondmåltiden. Smörjer oroliga tarmar, mage och ger även lite extra fina kalorier. Sonen tjatade till sig ett Kinder-ägg framme vid kassan, (var annars…) En kopia, visade det sig. Äcklig choklad och om möjligt, ännu plastigare leksak…
Hemma väntade nyfiken farmor. Hon tog för sig. Kramade, bytte blöja, famnade, masserade liten nyammad mage. Som hon längtat. Så mycket kärlek. Mannens mor, med lika stort hjärta och öppen famn. Den sorten. Presenter till både Ella, son och päron.
Vi avnjöt tillsammans mannens goda Gulash-soppa och även sötfika på maten.

Tidig hemgång-tjejen var i dag nöjd med Sparvels viktuppgång. Sedan i måndags har hon gått från 1.955 g. till dagens 2.035 g. Då har vi ändå missad några sondmål på grund av Sparvels fingerfärdighet!
Nu sitter en ny sond på plats. Vi bad om den tunnaste tråden, då den inte blir lika stel. Här fortsätter vi att putta på med 15 ml. bröstmjölk var 4:e timme ihop med järn, C och D vitaminer samt nu också olivoljan.
Jag undrar dock varför den flytande C-vitaminen till Ella kostar 362:- när man kan köpa ett rör brusisar på ICA för ett par tior…
På måndag är det dags igen för vågning, vägning att våga väga. Då har vi haft fredagsmys och säkert smackat gott hela helgen. Borde fastna lite extra även på liten Sparvel…
Mannen ligger just nu och myser med sitt femte egna barn på magen i TV-soffan. Sonen har somnat alldeles för sent i pappans sänghalva och jag irrar omkring som en rödögd Duracell-kanin, duttar, fixar, plockar, lite här och där med lite av varje av den där och den här. I huvudet pågår bland annat en duell om fortsatt användning av löjligt dyra små pappersblöjor eller ganska dyra tygisar, som ju blir billigare, miljövänligare och lite besvärligare i längden.

Sol i dag! …och på tok för varmt för årstiden. Känslan av vår infann sig inramad med karaktäristiskt fågelkvitter. Knas! Skönt förstås, men samtidigt lite trist. Blir det ingen livsfarlig pulkaåkning i år?
Tog min första alldeles egna barnvagnspromenad i dag. Mannen skulle upp och prata lite jobb på jobbet, så då passade jag på. Ella grymtade lite när det blev för guppigt. Fick då köra vagnen på bakhjulen. Hoppas denna känslighet går över. Jag älskar verkligen dessa meditativa stunder.
Promenaden slutade i fikarummet på mannens jobb. Han har sjukt trevliga chefer och arbetskamrater. Ta tag i din dröm, Mats!
Ella fick förstås ta plats. Hon ville till och med käka en stund på det gemytliga kontoret.

Framåt kvällen kom vårt första nyfiken-på-bebis-besök. Det var farfar och farmor. Med sig som välkommen-till-världen-present hade dem ett grått fårskinn till Ella, ett precis likadant som sonen också fått. Världens bästa! Har man varit bortskämd med ett, vill man inte vara utan. Nu har vi två! Det ena ligger Sparvel på i vagnen. Det andra kommer vi nog att ha i hennes säng. Lyx! STORT tack.

I dag har Ella varit vaken jättemycket. Runt köksbordsprat, soffhäng och syskonmys. Som en stor bebis. Nyfiket och intresserat lyssnat och betraktat. Nöjd tjej. Stolt mamma och pappa.
Framåt kvällen var hon duktig och drog bort sonden… så nu kan jag bara amma henne och hoppas på att hon får i sig det hon behöver.
Hon har varit jätteduktig med amningen i dag. Visat riktig hunger, varit ivrig. Så härligt att se! Så det är nog lugnt.
I morgon förmiddag kommer en tjej från tidig hemgång-gänget för veckobesök, så då hjälper hon oss att sätta en ny sond.
Även om Ella hela tiden blir bättre på att amma, så är det fantastiskt tryggt och skönt att ha  ”livlinan” kvar.
Nu är det läge att krypa till sängs. Spännande och nervöst att se hur amningen kommer att te sig under natten, nu när vi inte kan sonda liten fröken. Bäst att hon får ligga på mitt bröst, så att jag både känner och hör henne riktigt snabbt. Det är jag och Lucky Luke.

 

Ella-tjejen vill helst av allt sova i någons famn. Eller vila på ett bröst. Inlindad i skön, mjuk filt. Som en taco, med den bästa fyllningen huset hava. Ofta med armarna vilandes ovanför huvudet. Trygg alltså. Sängen känns kanske stor, tyst och ödslig?

Redan bortskämd alltså, men hur ska man kunna säga nej till ett sådant litet knyte.
Pappan masserar liten krånglig mage. Då njuter hon ordentlig och liksom flyter ut i filten.
Minsta storasyster tar gärna och ofta ett nära break med liten syster.
4-åringen hjälper med blöjbyte och klapp i panna.
Så mycket kärlek. Det är inte fullt förrän det rinner över…

Tiden står liksom still. Dagar, nätter går i varandra, passerar.
Trött man häller morgonkaffe i Ellas medicin-skål…
Trött mamma blir anfallen av sagoboken flera gånger mot sin panna till sonens stora glädje, skratt och förtjusning

Ella är vaken med lite fler små stunder. Betraktar med stora, förundrade ögon allt nytt som serveras.
Att ett sådant litet ansikte kan bjuda på så mycket.

 

Njöt måndag, ny vecka, nytt år av att koka gröt till sonen, frukosta framför Bolibompa, vinterkläder på, sedan cykeltur till dagis. Att återgå till gammal rutin i nya orutiner.
Glad personal hälsade oss välkomna. Lite nyfikna på hur läget ligger. De berättade hur de märkt att sonen vuxit av allt som hänt. Det kunde ju faktiskt ha blivit motsatt effekt, som en av fröknarna sa.
Ja, och jag är oerhört tacksam och glad över att lilla dagiset har tagit emot honom med öppna armar när vi varit frånvarande. Han har mitt i all förvirring haft sina rutiner med kompisar och fin pedagogik med nära fröknar. Trygghet! Stort tack och kram!

Sedan blev det blöjjakt på stan. Ingen lät match. Sparvel behöver prematur-varianten, för småttingar runt kilot och uppåt. Till slut blev det vinstlott i ett av de nyss uppoppade apotek som staden berikats med. Bakom disken! hittades ett paket med dyrgriparna. Stela, pappershårda och lite oformliga för liten vän, inte alls lika bra som sjukhusets. Nej, nu måste jag hem och googla. Endast det bästa är gott nog åt liten Ella-tjej.

Hemma puttrade kaffebryggaren och mannen hade myst morgon med Sparvel. Nu väntade besök av en undersköterska från tidig hemgång-gänget.
1-2 gånger i veckan kommer de och kollar att vi alla sköter oss och inte slarvar med maten. I informationen vi fått från sjukhuset stod det att de inte var några fikaträffar, dessa tillfällen. Oväntat besök eller ej, så är javan varmt välkomnande, och visst smakade det med nybakt från Sultans till denna!
Sedan åkte vågen upp på köksbordet. Ella väger i dag 1.955 g.
-Lite mer hade varit önskvärt, men jag höjer inte sondmängden än, sa undersköterskan.
Ella är ju jätteduktig nu på att amma, tycker i alla fall mamman. Hon säger till ungefär varannan, var tredje timme, ammar sedan intensivt och somnar. Stunderna blir längre. Nu njuter hon dessutom tutte och mjölk med öppna ögon.
Nästa besök blir på torsdag. Vi får rensa faten tills dess.

Det doftar bebis i sovrummet.
Dämpad belysning.
Rofylld stämning.
Mjuka, tysta andetag viskar.
Små, snälla plagg över spjälsängskanten.
Andra redan i tvättunnan.
Här boar det nya in sig – försiktigt, men envist med det gamla.
En repris med nyhetsinslag på ny kanal.
Vi tassar ut.
Lite nykära i livet.
Rufsiga, trötta, lyckliga.

Mannen är ute och firar flickebarn med rom och cigarr.
Mamman har nyss haft en mycket efterlängtad sagostund med sonen. Vi låg i hans säng, alla tre. Ella lyssnade med ett halvt öra, kanske hon inte är intresserad av fotboll…

Det känns som det går vägen denna gång. Sparvel ammar, bajsar och sover. Så skjuter vi till lite extra käk i hennes sond, livlinan emellanåt.
Försöker leva här och nu, i ett hus, fullt av skavanker och önskningar. Just nu är det fokus på litet flickebarn. Livet.

Mannen har i dag fixat i ordning sonens avlagda vagn. Lite småfix, gnagerier av tidens tand. Tänk om vi haft varvräknare på hjulen. Jag tror lätt vi skulle kamma hem världsrekord. Det var dagens höjdpunkt när sonen var liten, att med mätt mage både på bebis och mamma, ta en riktig långpromenad ut i naturen. Ofta Djulörundan, med utökningar åt olika väderstreck. Vi var borta i flera timmar. Fikade, plockade blåbär, lapade sol, läste, besökte nå’n loppis. Sonen bara sov och sov.
Hoppas nu förstås att Ella är lik trygg på rullande fot.

Jo, det blev en skrytpromenad sedan såklart. Ett varv ner på stan.
Solen var framme och nosade på oss fyra en stund.
Mannen skulle till bolaget och köpa något starkt. De hann precis låsa dörren framför näsan på honom, men när tanten såg att det var Sparvel med pappa, låste hon upp igen, mycket nyfiken på Ella. Hon hade tydligen hört historien.
Hur många har blivit insläppta på bolaget efter stängningstid? Det är sådana små men mycket betydelsefulla grejer som gör att man med åren trivs i den lilla, nära staden. Alla känner inte alla, men någon känner någon som känner…

Så ser ni en mycket grön vagn med en lycklig mamma promenerandes i raskt takt,  kom gärna fram och glutta lite.

 

 

 

 

 

 

Med Sparvel i famnen, då bilstolen var på tok för stor styrde vi hemåt. Det hade blivit mörkt ute och mannen körde förståndigt. Jo, han kan…
Äntligen!
Sparvel grymtade lite under resan. Jag hade lampan tänd i baksätet, för att se om hon andades och fixade resan.
Väl hemma satte jag mig i gungstolen, den som sonen och jag ammat och gungat i nätter och dagar igenom.
Tänkte att hon skulle känna sig trygg med mamman här efter resan.
Men hon var inte ett dugg sugen. Bara blundade och ville sova. Lite blek om nosen också. Jag satt nog en timme i det dunkla ljuset och trugade med tutten, men nej, hon ville absolut inte.

Mannen stod i köket och lagade till en festmåltid. Här skulle firas tidig hemgång! Med rött i glasen, tända ljus och både förrätt och varmrätt.
-Gör en paus, kom och käka, tänk på något annan en stund, bad han.
-Jag pumpar ur lite mjölk först, så kommer jag, svarade jag
Pumpen gick på högvarv, men någon mjölk kom inte. Det knöt sig rejält och jag var både ledsen, besviken och mycket orolig.

En bebis, liten, trött, blek och som en trasa. Tuttar utan mjölk…
Visste också att Ellas HB (blodvärde) var lågt… hon hade ju fått en blodtransfsuion tidigare. Innan den hade hon också varit låg. Mindes de ettriga, röda siffrorna som larmade ovanför kuvösen.
Nu var vi hemma. Utan övervakning. Natten låg och lurade bakom gardinerna. Nej, jag skulle inte kunna sova lugnt med det här oroliga läget.
Ringde till 62 C. Änglarna jobbar ju dygnet runt.
-Mannen kan ju komma hit och hämta lite av din mjölk. När åt Ella senast? Hur mycket? Ni är förstås välkomna hit över natten, så kan vi sätta bevakning på Ella, om det känns bättre för er?!  Det allra viktigaste, fortsatte den rara, mjuka sjuksystern är att ni känner er lugna och säkra.

Vi packade en liten tygpåse. Sonen låg i vår säng och sov. Jag hade vid go’ nattsagan berättat för honom att nu skulle allt bli som vanligt igen. Inget mer sjukhus. Nu skulle han få visa mig alla julklappar han fått. Vi skulle återigen utflykta med något som kändes spännande för dagen. Bebisen kunde vara hemma en stund med pappan. Oj, vad mamman saknat sin älskade pojk!
-Vakna, vi måste åka tillbaka till doktorn med Ella.
-Ja vij inte ti sukhuse nå mej.
Stackars pojk. Mammans uppskruvade hjärta dras liksom isär. Kugghjulen slirar.Försöker trösta pojken.
Pappan trasslar kvickt ut alla nerviga trådar som ligger i en härva i sängen. Får på de sovande barnen kläder. Går ut i natten och värmer upp en kall Saab.
Sansad. Klar.
Hämtar barn, väska och en ofärdig fru. Tankar, köper kaffe medan lyset släcks ner för kvällen på macken.

Framme i Eskilstuna möter sjuksköterskan hela familjen nere vid entrén. Ett sovande barn i varje förälders famn.
-Vi har ordnat ett rum uppe hos oss åt er, säger hon. Känns det bra?
Ella rör sig i min famn. Verkar hungrig. De små händerna söker sig till munnen.
Jag slår mig ner i en sliten fåtölj i det mycket lilla rummet.
Ella börjar amma, lika duktigt som hon gjort den senaste tiden på sjukhuset. Mjölken rinner till igen.
-Hon verkar må bra, skrattar sjuksköterskan. Till och med lite rosig på kinderna…
Märkliga unge. Måste det lukta handsprit för att du skall trivas och komma till ro?
Tre änglar fixar snabbt in en extra säng till oss och ställer rummet i ordning.
-Ni vill väl ha varsin lite tjockare filt?
Ja, fast värmen som nu utsöndras av medmänsklighet och stor förståelse räcker gott nog hela natten. Sonen sover redan, han fattade nästan inte vad som hände. Dock hann han reflektera att det hängde en stor TV på väggen, mitt framför sängen.
Tack SVT för Bolibompa!

Ella blir uppkopplad mot ett larm. Hon och jag kryper ner i den av plastad madrass, kalla sängen. Nöjd, trygg och mätt somnar hon på mitt bröst.
Mannen slår sig ner på en galonstol. Tv:n åker på. Nå’n film som faktiskt är riktigt bra rullar i natten.

-Alla Ellas värden är bra. Inga tecken på infektion eller lägre HB, informerar sjuksystern med det makalöst vackra ansiktet.
Jag förstår er oro. Ni gjorde rätt i att komma hit. Vi finns ju här för er, dygnet runt. Försök att sova lite, så kan ni åka hem i morgon.
Ella vaknar till och ammar duktigt ett par gånger till innan solen åter strålar in genom de stora fönstren.
Ny dag med nya tag.
Mannen fixar frukost på sängen till hela familjen.
Vi plockar med oss lite hem av bröstmjölken jag nyligen donerade till avdelningen. En bra back-up i frysen om lilla fröken inte är på humör någon dag.

Hemma igen innan solen gått ner. Sonen och jag tar den långa vägen till ICA, den över åsen, genom skogen. Hittar kottar, bra promenadpinnar, stora stenar till samlingen.
Tar en kisspaus. Drar in skogen i näsan och samlar dess lugn i min kropp.
Oj, vad jag saknat dessa knöliga, besvärliga, och långsamma omvägar som gör vardagen så mycket mer spännande.

Nu gör vi ett nytt försök att komma hem. Lugnare nu. Klart det blir bra!

 

 

Det börjar skymma ute. Mörkret kryper in i rum nr 10. Sitter på sängkanten i det alldeles tysta rummet. Punk-killen har åkt hem till ”Nypan”. Klart vi kommer att ses igen. Kanske till sommaren. Mannen brukar besöka en trevlig hoj-utställning där, och vi följer gärna med.
Kanske kan bli en fika ner vid hamnen, grabsen kanske ölar…
Bakom mig i sängen snusar nyammad Sparvel. Hon vill gärna vara nära, protesterar när jag lägger henne i egen säng. Hon får så klart mer än gärna somna i min famn, precis som storebror.
Jag har duschat, packat väskor, påsar, buntat, slängt, gett bort. Samlat ihop mig och ställt tillrätta. Jag är redo för hem! Konstigt nog är det sorgligt i kanten av all bubblig glädje…

All min utpumpade bröstmjölk som står i den stora frysen, kommer snart nya, mycket små bebisar få mjölkmustascher av. Stärka små sköra liv. Det känns bra!
Det är väl det allra minsta jag kan göra för att ge något tillbaka.
Tiden här har varit skitjobbig, knasig, glad, upplyftande, tung, spännande och enormt lärorik.
Mest har jag lärt känna mig själv och livet. Det riktiga livet.
Nu tar jag med mig skolväskan hem och packar upp den på min kammare.
En ny dag har börjat , mitt i den gamla.
Tack och stor sorgglad kram för tiden vi faktiskt bokstavligt fick här.