Det börjar skymma ute. Mörkret kryper in i rum nr 10. Sitter på sängkanten i det alldeles tysta rummet. Punk-killen har åkt hem till ”Nypan”. Klart vi kommer att ses igen. Kanske till sommaren. Mannen brukar besöka en trevlig hoj-utställning där, och vi följer gärna med.
Kanske kan bli en fika ner vid hamnen, grabsen kanske ölar…
Bakom mig i sängen snusar nyammad Sparvel. Hon vill gärna vara nära, protesterar när jag lägger henne i egen säng. Hon får så klart mer än gärna somna i min famn, precis som storebror.
Jag har duschat, packat väskor, påsar, buntat, slängt, gett bort. Samlat ihop mig och ställt tillrätta. Jag är redo för hem! Konstigt nog är det sorgligt i kanten av all bubblig glädje…
All min utpumpade bröstmjölk som står i den stora frysen, kommer snart nya, mycket små bebisar få mjölkmustascher av. Stärka små sköra liv. Det känns bra!
Det är väl det allra minsta jag kan göra för att ge något tillbaka.
Tiden här har varit skitjobbig, knasig, glad, upplyftande, tung, spännande och enormt lärorik.
Mest har jag lärt känna mig själv och livet. Det riktiga livet.
Nu tar jag med mig skolväskan hem och packar upp den på min kammare.
En ny dag har börjat , mitt i den gamla.
Tack och stor sorgglad kram för tiden vi faktiskt bokstavligt fick här.
Lämna ett svar