Vågen pekade på 1.842 g. i morse, trodde det var något knas, så jag stängde av och började om, jodå, det stämde.
Nu borde vi få guldstjärna, Ella! Fan va’ bra vi varit!
Morgonens sjuksköterska antecknade vikten i sina papper och tyckte förstås att viktuppgången var bra.
Sparvel och mamma somnade om. Sedan gick det ett par timmar och det knackade på dörren.
Först blev jag irriterad -att man aldrig skall få sova…
Jag är så lättväckt, så att jag alltid svarar- ja, kom in, vid första knacket, även fast jag sover.
En rar sjuksköterska gläntade på dörren och meddelade att doktorn var mycket nöjd med siffrorna.
-Det blir tidig hemgång för er i morgon, strålade hon.
-Hörde du Ella! Vilken grej va’
Fick genast iväg ett sms till mannen. Sedan gick det omöjligt att somna om… vi låg sked i den klibbiga sjukhussängen, Sparvel och jag och bara myste.
Bakom draperiet upprepades storyn. Punk-killen och hans päron skulle också få åka hem, samma dag!
Vi hade väl smittat varandra med längta-hem-viruset. Det bubblade nu runt i rummet och gjorde oss alldeles rusiga.
Sedan knackade det på dörren och mannen stod där igen och bara log.
-Hej tjejer, hur är läget!
Sedan har dagen rullat på och jag har liksom bara surfat igenom korridorer, timmar,sondmatning och amning på en hög våg med ett löjligt flin.
I morgon efter dagis kommer pappan och sonen och hämta hem oss.
Ella skall sitta i baksätet bredvid sonen, det har han bestämt.
Då får han hålla liten hand när det går för fort i rondellerna…
Go’ natt!
…och Håkan skrålar med Plura på TV:n och gör ett snyggt avslut på ännu en fantastisk dag, det är januari, ett nytt år har börjat och ett helt nytt liv.
Lycklig, lycklig lycklig!
—
Lämna ett svar