Mannen och jag filosoferar över vad som väntas på faten, denna sista lördag i November.
Vi är bjudna till farmor. Hon har flyttat till nytt, alldeles eget hus att hyra, gömt bland stora andra inne på en bakgård i Vingåker.
Minns första middagen för en så där 14 år sedan. Då blev det stek med gelé, brunsås av toppklass och kokt potatis. Många runt bordet. Mannes syster så vacker i tidlös ljusblå skjortblus, (jag minns nästan alltid vad folk haft på sig…) Mamman med det stora öppna och bullriga hjärtat. Barn, män och en knasig kökslampa med älskogsmotiv lite diskret ingraverat, dock över hela.
-Tänk om det blir älgstek igen, sa jag.
-Njae, det tror jag inte, sa mannen.
Huset är jätterart. Utanför brinner välkomnande marschaller. Sonen slänger upp bildörren och är ivrig. Kanske påminner det om en större lekstuga i hans ögon?!
-Välkomna, strålar farmor.
Inne i huset luktar det mat och potatis, som mannen brukar säga, och det är så härligt långt ifrån Thai man kan komma.
Klart det blev älg. Klart det blev brunsås, hemmagjord gelé, svenskaste farmorplockade kantareller och kokt potatis.
+ lite gott innan och efter.
Sonen gillade skogens konung. Debut för hans del.
Ella ville bara ha bubbeldricka, och farmors glasögon!
Tack för en glad, god och skön kväll.
Dagen efter, vid frukosten, sa sonen att han ville åka och bada, men bara med farmor.
Det är det bästa betyg man kan få, av honom, som annars är en mycket mammakär pojk…
Mannen och jag pratade mat. Klurade på vad som slår en sådan svensk, husmansklassiker.
Nej, det blir svårt att vinna över kungen av gran och fur, och det är väl en himla tur!
Lämna ett svar