År: 2012

-Om Eja ska bada, vij ja också, säger sonen och sneglar på den ljusgula badbaljan.
Eftersom vi inte har något badkar, (jo i förrådet!…), så är det fortfarande baljan som gäller. Sonen älskar att bada, så den ljusgula vinner över duschen.

Det är så skönt att Ella börjar bli stor, eller ja lite större i alla fall. Tåligare, stadigare.
Att bada med brorsan är förstås jätteroligt. Hon sitter säkert med hans smala 5-års ben runt sin lilla mjuka kropp. Len som finaste sammet. Det tycker pojken också. Han älskar att mysa med bara-i-blöjan-Ella. Allra helst nyvaken i den ”stora” mamma och pappa-sängen.

Senare går vi på långpromenad. Det är tröttande att bada, så Ella behöver sova. Det går allra bäst och varar längst i vagnen. Helst då ute, en bit från stadens stress och larm. Ja, endast det bästa är gott nog åt liten envis sockertopp!
Men jag njuter också av den nära naturen. Nu är det så makalöst vackert! Som i en sagobok. Vad slår detta?
Vi styr liten BMX och vagn genom allén ner mot Djulö.
Vattnet är alldeles stilla, stranden tyst och kal.
-Titta, mamma och pappa and! Pappan haj gjönt huve och mamman bjunt.
Fåglarna simmar mot oss, nyfikna på om vi kanske kan bjussa på något kex.
Och tänk, mamman hade plockat ner några Brago i väskan. Vi är inte de första som matat detta par. De är totalt oblyga och kommer alldeles nära oss och kaksmulorna.
Efter fika även för oss, vill pojken gunga i den stora kompisgungan.
Och Ella får förstås hänga på.
Oj, vad hon gillar sin stora lilla bror. Och han henne.
Ögonen skrattar i kapp med den tandlösa smultronmunnen när de gungar. Fram och tillbaka.
Ja, på pojken också.
Syskonkärlek! Här ligger man i lä.

 

 

 

Känslan av att ha tagit fel skor infann sig i dag, när jag med en skruvdragare i ena handen och ett gäng olika skruv skramlandes i jackfickan, gick ut genom dagisets dörr.
42 år och aldrig hållt i en skruvdragare, än mindre använt en!
Det hade väl ändå varit bättre om jag strykit ett par gardiner?

Det är fixardag på lilla rara dagiset. Alla föräldrar är på plats för att ordna med sådant som gått i stå.
-Vilka vill vara ute och fixa på gården i dag, frågade fröken vid morgonsamlingen.
Jag räckte genast upp en hand, förvånad själv över min direkta reaktion.

Så nu står jag här på gården, alldeles själv. De andra två fixarna drog iväg i ett ärende.
Skorna är i och för sig mina, men skruvdragaren är lånad. Fast den ligger rätt bra i handen ändå…
Hur svårt kan det va´?
Två brädor fattas i ett staket. Dessa ligger uppslängda på ett uteskåp.
Jag slår ut de gamla spikarna och måttar upp brädorna mot staketet. Använder de gamla hålen men har lite längre, kraftigare skruvar.
Drar i gång maskinen. Skruven snurrar snabbt och säkert in genom brädan.
Easy peasy som Jamie säger.

Går in till fröken och meddelar att nu sitter brädorna på plats och antagligen håller för lite häng.
Och tänk, skorna sitter alldeles perfekt.
Undrar om det är något mer som måste skruvas lite med?

 

Helt plötsligt händer det. ”S” ligger helt rätt i munnen. Aha-upplevelsen är total, liksom lyckan. Det fina ansiktet strålar stolt.
-Sssssss.
-Vad skulle pappa göra, frågar jag.
-Dusssscha, svarar pojken och ler stort.
-Vad ligger du på?
-Sssängen!
-Vad äter man till potatisen?
-Ssssås!

Vi provar den nyupptäckta bokstaven hela kvällen. Den passar bäst ihop med efterföljande vokal. Värre med en konsonant, typ snabb, skog, stor. Då ramlar det gamla invanda direkt på plats. Ligger närmare i munnen. Före hjärnan hinner tänka klart. Då heter det återigen tabb, tog, toj.
Jag tjatar vidare.
-Prova sakta och liksom smaka på ordet innan det helt kommer ut, fortsätter jag. Ja, och då går det hur bra som helst.
Sonen fattar.
Klart det blir kaos i hjärnan. Det blir ju nästan som att lära sig ett nytt språk. Lära om det som känns så själkvklart.

Vi bygger vidare med Lego. Bäst just nu. Jag lyssnar hur han markerar alla S. Rättar sig själv när det blir knas.
Snart ska vi bygga på med V, F, R, L och så lite mer Lego förstås.

 

 

 

-Pappaaa, pappaaaaa!
Sonen skriker i natten. Jag springer in till honom i hans rum. Han sitter upp i sängen och pekar på monstren. Ögonen är öppna och stora.
Jag försöker trösta men han fortsätter ropa på pappa.
Antagligen är det ena riktiga otäcka rackare, eftersom den mycket mammiga pojken ropar på pappan…
Jag tar honom i min hand, går vägen förbi toa och sedan in till den lilla dubbelsängen. Här ligger stora, trygga pappa och sover tungt. Svårväckt som en björn i ide. Många års skiftarbete har denna effekt. Bredvid honom; liten Ella.
-Vi får ligga som Pippi Långstrump, fnissar jag. Annars får vi nog inte plats.
Pojken somnar redan innan jag hunnit få in kudden under hans huvud.
Sedan sover han oroligt med febern pulserandes i kroppen resten av natten.
Ammar Ella några gånger emellan.
Vi sover till 09.00. Febern är helt borta. Den försvann med monstrena straxt innan solen välkomnade den nya dagen med sitt själsligt lugnande ljus.
Jag ringer till dagis och berättar att sonen dagen innan fått 5 års -spruta på BVC och haft feberdrömmar hela natten.

Sedan tar vi frukost framför TV:n. Ella blir uppspelt och glad när sonen äter med henne. Mannagrynsgröt med kanel och farmors äppelmos!
-Vi är hemma från dagis i dag, eller hur, säger jag.
Sonen myser till. Vet att det är lite busigt.
Det blir lång Bollibompa  denna morgon, ja förmiddag. Vi skrattar åt de barnsliga inslagen.
-Det är ju bara ett och två-åringar som är hemma med sina mammor den här tiden på dagen, skrattar jag. Femåringarna är ju egentligen på dagis.

Jag minns så väl den lilla pojken på nästan två, med all energi i kroppen. Jag lät honom sitta en stund på förmiddagen framför ”Bompa”. Tänkte att han behövde det… eller jag!
Ja, jäklar vad tiden rusar. Håll i, njut, håll fast.
Benen blir längre för var dag och fötterna skjuter.

 

 

Står i skogen och ger hög fart på en däckgunga. Sonen skrattar och säger till slut:
-De jäckej nu, ja gungaj nättan junt.
Hans långa ljusa hår fladdrar i fram och tillbakafarten. Ansiktet strålar av glädje.
Mitt hjärta skrattar, dunkar varmt i bröstet. Jag är så lycklig.
Lycklig över att kunna ha all denna tid tillsammans med honom och nu även med liten syster. Att kunna ta dagen som den kommer. Vänta ut ett regn, sedan möta en sol och gå ut i vacker höst.
Var dag är faktiskt ett äventyr. Gå ut och möt det!
Gärna en bit utanför stadens larm och bråk. En bit iväg från dammråttor, tvätt och disk.
Utanför murarna, internet, TV, inne…
Tänk, här, mitt i skogen alldeles nära vår lilla stad, skuttar en alldeles riktig hare.
-Jag tror nog att han gungade som allra bäst när vi kom. Då blev han lite blyg och vågade inte visa hur högt han faktiskt nådde. Nästan så att slog runt!
-Eller kanske dribblade han bollen mot ett av planens målstolpar, fortsätter jag och pekar mot grusplanen som gränsar till gungorna.
-Nähä, mamma, skrattar sonen. 5 års- klok och klurig.

Vi fortsätter vår promenad som till slut skall landa i lite matinköp och vardagsbestyr. Men just nu mellan dröm, verklighet, livet och glädjen känns ICA rätt så trist.
-Mamma, kan ja få en dajm näj vi kommej tij stan?
Ja, okej. Det är rätt ont om choklad här i skogen. Kanske ett och annat blött blåbär på gulnad kvist.

 

 

Ella är mycket mammig just nu. Och pappig förstås. Hon vet så väl i vilka famnar hon trivs bäst i, även om alla är lika varma och öppna.
Det räcker med att jag går ut i hallen och stänger grinden bakom mig. Då kommer gråten på en gång. Det lilla ansiktet blir alldeles förtvivlat i sitt uttryck och tårarna, så direkta och stora exploderar. Avsked. Knytt ser bara det. Vet ju inte att det går rätt fort i tvättstugan.
-Vi e häj hos dej, tröstar pojken och stryker Ellas panna. Han är en mycket klok och snäll storebror. Hjärtat stort, varmt och generöst. Så fort hon blir ledsen, så kollar han till henne. Finns där i periferin, trots att leken är närmare.

Ella vinkar hela tiden. Ria Wägner vinkningen. Så fort det kommer eller går i dörren, rummet eller bara nära. Då sträcker hon fram en nästan knubbig hand och vinkar försiktigt, samtidigt som hon tittar utforskande på personen.
Det är så sött och går inte att strida emot. Många vinkningar blir det…
Hon har i dag också börjat smacka. Provar lite försiktigt med den lilla munnen. Det låter kul förstås.
-Hon pussar, säger mannen.

Han har förstås lärt henne att säga aaaaaa samtidigt som han duttar med fingret framför munnen. Det är lite kul förstås.
Men Ella är en allvarlig tjej. Fånar sig inte i onödan och skrattar absolut inte åt vad som helst.
Man får helt enkelt jobba rätt hårt för att få höra det där härliga bebiskluckandet. Men det är det värt!

Oktober regnar utanför köksfönstret. Endast mamman är vaken. Äntligen lite egentid, fast ögonen grusar.
Litet knytt delar kudde med pappan. Tänk så mycket kärlek det ryms på en halv kvadrat!

 

 

 

 

 

 

Var på BVC i går med stor liten Ella. 11 månader nu.
Dagens vikt 6.300 g. Längd 63 cm. Huvudomfång 41.5 cm.
Gjorde även ett hörseltest. Gick galant. Provade detta i somras, men då kunde Ella inte koncentrera sig.
Andra färdigheter nu: någon sorts vinkning, a la’ Ria Wägner, ni vet lite bak och fram med fingrarna vända mot sig. Vi tror att hon vinkar i alla fall. Den lilla handen dyker upp vid ankomster och avsked.
Sedan brukar vi fråga ”var är Norton” eller någon annan spännande familjemedlem. Då vänder hon sig mot personen i fråga.
Klart hon fattar. Klart hon är smart. Alla föräldrar har ju fantastiska, kloka underbara underbarn. Det föds nya små smarta varje dag! Var rädda om dessa diamanter. De är mer än guld värda!

Det kommer massor med ljud ur den ljuvliga smultronmunnen. Ella pratar. Mest med storebror förstås, idolen.
Det var i fredags morse som pratet kom. Den ljuvligaste väckarklocka att vakna till. Runda, mjuka ord på ett nytt språk, alldeles nära mitt öra. Ella stod som vanligt upp i sängen och höll i sig i sänggaveln. En morgonrutin som vi brukar vakna till. Ja, i vår säng. Spjälsängen duger inte åt liten prinsessa. Men den används flitigt av båda katterna…
Oj vad Ella hade mycket att berätta. Mannen var redan på jobbet och sonen sov, så det blev jag som fick svara henne.
Så fortsatte det hela dagen, helgen och nu.
Det är så härligt med nya åsikter i hemmet.

Ella står och håller i sig i en stol i köket. Hon är lycklig, skrattar och tjoar. Men vill gärna mer. Lyfter ena benet, vill upp, vidare, vad finns där uppe?
Sonen lägger pärlplattor vid köksbordet. Mamman diskar. Plötsligt lämnar han raskt stolen och sätter sig hos Ella på golvet.
-Men Ejja, du äj föj jiten, baja en jiten bomma.

Tack Stockholm för en trevlig dag!
Ella och jag tog tåget upp i morse för att hälsa på min älskade barndomskamrat.
-Jag har nyligen kommit på att du är den person jag känt längst i mitt liv, förutom min familj då, skrattar hon och kramar om mig.
Ja, hon var 3 och jag 5 år när vi blev lekisar, så vi har ju avverkat ett gäng år tillsammans.

Tåget är trångt. Tog ändå den den lilla vagnen. Den enda på marknaden som ryms i en Porsche…
Får in den på snedden längst bak bland bagaget.
För att komma på tåget får jag hjälp av en engelsk dam. Det är flera trappsteg upp.
Tänker på hur meckigt det måste vara för alla i rullstol. Ibland känns det som utvecklingen inom vissa områden står still. Eller är det pengarna…

På bussarna i Stockholm är det dock jättesmidigt och generöst att ”vara med barnvagn”. Busschaffören sänker bussen och det är bara att rulla in vagnen. I mittendelen finns gott om plats både för barnvagn och förälder.
Dessutom åker alla med vagn gratis!
Så bilåkat blir en dyr historia i jämförelse!

På en bänk vid Gullmarsplan slår vi oss ner och väntar på att bli mötta av min väninna. Då börjar en äldre dam språka med mig. Vi pratar om situationen med alla hemlösa och hon berättar att det inte förekom alls där hon växt upp. (Sundsvall)
-Nej, det är inte heller något vi märker av så mycket i min stad, svarar jag.
Så tipsar hon mig om ett TV-program där en snickare bygger ettor åt hemlösa, hur de blir delaktiga i ett projekt och några som faktiskt ”tar tag” i sina liv.
Jag blir glad över vårt samtal. Känner mig genast välkommen. De är inte ofta man får sig en pratstund i Stockholm med någon man inte redan känner.

Så tar vi då den smidiga bussen hem till allra bästaste vännen. Hennes 2-åriga son är på dagis och mannen jobbar, så det blir vi tre tjejer som hänger.
Fikar med hembakt matbröd och egen Hommus, sedan kanelbullar på det,
dagen till ära.
Ella trivs och är sugen på allt. Hon fick även smaka en Sj-macka med skinka och örtklet på vägen upp.
När det är gott låter hon mmmmmm, mmmmm, och verkligen visar att hon vill ha. En riktig gourmet, där endast det bästa och smaskigaste duger. Kokt potatis är alltså inte spännande…
Liten blir trött, och vi tar en promenad. Hämtar sedan 2-årig pojk på dagis.
En jättefin gård, med grönområden, där man varje morgon klockan 06.00 låter en saneringsfirma städa och snygga till efter eventuellt nattligt bus, sus, och rus. Läskigt!
Vi hinner med en repa på söder. Kul affärer/ fik/loppisar/restauranger överallt.
Som vanligt handlar jag till barnen. I dag till prinsen.
En vänstersax, röd!… en mönstersax som klipper vågor, några pärlplattor som inte är tjejiga (sorgligt svåra att få tag i).
Ella får en Smoothie från Ellas’ Kitchen, fest! Och vilken kul förpackning!
Bella Bus är jättesnäll i sin vagn och nyfiken på storstan.
Som vanligt drar hon blickarna till sig och vi får återigen språka med trevliga främlingar.

Tack Stockholm för denna gång. Jag är imponerad, glad och tacksam över hur väl vi blev bemötta, mitt i all storstadsanonymitet.

På tåget hem sover Ella, vaggad av tryggt dunk dunk. Jag får hjälp med på och avstigning. Blir dessutom erbjuden en sittplats alldeles nära henne, i sista vagnen, på skrådden.