Talgoxen hälsade på igen

Ella och jag står i sovrummet och blickar ut på ett grått november. Njuter stilla en stund. Närhet när den är som närmst.
-Grattis på din 1 års dag Ella, viskar jag i litet öra. Vi gosar. När Ella stannar upp, så betyder det gos tillbaka. Hon andas snabbt mot min hals.
Så kommer den flygande rakt emot oss, landar sedan i vår skräpiga Pil, strax utanför sovrumsfönstret. Där sitter den sedan en lång stund och iakttar oss, lägger huvudet lite på sned. Sedan snabbt iväg igen.
Talgoxen! Den som kom och satte sig på fönstret i Uppsala och liksom pratade med mig, berättade att allt skulle bli bra. Att jag inte skulle vara rädd.
Klart han ville se hur vi hade det i dag. Dryga året senare.
-Jo, vi mår bra. Allt är underbart, fantastiskt och lite ofattbart nu så här lite i efterhand.
Flickan är mycket duktig. Stor nu. Fast liten.
Envis, framåt, svårlirkad, allvarsam, betraktande, klurig, glad, nyfiken.
-Hur har du det själv?
Ja, den frågan fick vi inte svar på i dag. Talgoxen fladdrade vidare.
Kanske hem till liten familj…
-Kom gärna och hälsa på igen! I vinter ser vi till att ha lite gott på balkongen till dig.