År: 2011

I dag besteg vi ett jättestort berg. 4-åringen hittade hela tiden små stigar på vägen upp mot toppen.
-Kom, den här vägen tar vi, säger han ivrigt och visar hur man ska gå över bergsskrevorna och balansera på liggande träd som han kallar broar.
Lite krångligare, lite mer vid sidan av. Men vi ”lyder” och njuter av att bara vara närvarande i nuet med honom.
Tänk om vi kunde lära oss att vara lite mer som barn. Att ta tillvara på just här och nu- tillfällena och släppa allt annat.
Uppe på toppen lyste solen och vi hade en makalös utsikt över hela Eskilstuna.

Mannen fick sedan mysa med Ella på bröstet, hud mot hud i två timmar. Säkert somnade de båda i den löjligt sköna fåtöljen som står bredvid hennes kuvös. Hon är lik sin pappa. Samma markerade ögonbryn och ögonform. Inte alls mina drag. Det känns kul.
Pojken har mer av mig i sig. Ljusblå ögon, blond, utstående öron. Även det lite rastlösa- måste -hända-något-draget, ivrig, på väg, otålig, klättrandes på allt, klängandes, balanserandes, envis, otålig. Ja, man ärver ju inte bara bra egenskaper…
Ska bli mycket spännande att få lära känna Ella.

I morgon ska jag få stänga av världen en stund och ha sparvel alldeles nära. Mannen och pojken är hemma och jag vet att vi alla har det bra.
Snart ses vi ju igen. Sover nära varandra, trygga i två hopskjutna sängar med en springa emellan.
Plastade madrasser och tunna och fulgula filtar.
Go´natt och sov så gott. I morgon är en ny dag med nya berg att bestiga. Kanske lyser solen då också!

 

 

 

Sol ute och sol inne. En vild och galen 4-åring är åter här och springer i korridorer, hissar och rum. Frukosten är nyss avslutad med stort chokladspill i landstingets gula sängkläder.
Vi njuter återigen tillsammans. Mannen har gått upp till Ella-flickan. Hon har haft en bra natt, trots hennes dipp i går. Vi vet inte än om det är någon infektion. Ibland kan det bara vara så att dessa mycket små människor behöver gå tillbaka till c-papen och få lite andningshjälp en tid. Lungorna har en tid kvar till mognad, som så mycket annat i deras små kroppar.
Hon äter, kissar, bajsar och sover. Sköter sig och är en mycket duktig tjej, som personalen säger. Alla hennes värden är bra och visar inte något konstigt.

I natt när mannen var hos flickan, fick han till och med prata lite motorcyklar med en mycket skön ”tant” som jobbat här i 30 år.
-Du åker väl förstås en sån där fin, med långt framhjul, sa hon på sin sköna Köping-dialekt. En av alla fantastiska människor som arbetar här. Arbetar med att rädda liv. Går till jobbet och har så gjort de senaste 30 åren utan en tanke på att göra något annat. Med fyra vuxna flickor som hon fostrat under alla dessa år, samtidigt som hon arbetat skift. Nu ensam med en Honda i garaget och lycklig singel.
När man hamnar i en sådan här väldigt upp och ner vänd situation i livet betyder dessa änglar så jäkla mycket. Vi föräldrar är ju precis lika sköra och bräckliga som dessa mycket tidiga barn. Det är som att vara fastlåst i en tvångströja. Gilla läget, men inte kunna styra. Klockan som tickar på väggen, Dagar som går. Oviss väntan.
Då är det skönt att få en målbild tilldelad sig:
-I vecka 34/35 brukar de allra flesta kunna åka hem, säger en av dessa änglar.
Jag räknar lite snabbt i huvudet. Det är ungefär lika lång tid som en semester. Den brukar ju knappast kännas som en evighet…
Och vädret brukar ju variera.

 

-Er lilla tjej är sämre idag, säger en sjuksköterska till mig när jag kommer till avdelningen.
Jag kramar hårt flaskan med nyss utpumpad bröstmjölk jag har i min hand.
Jag blir alldeles kall, varm eller tom.
-Det är någon infektion. Vi sätter in antibiotika. Två sorter. De brukar svara fort på behandlingen. Redan efter något dygn kan man se skillnad.
-Tankarna fladdrar, stretar och drar i mitt huvud. Vad är det för infektion, varför? Starka Ella, kom igen nu. Jag var ju uppe här hos dig i natt, och då sov du så stilla och nöjd med din mycket lilla napp i smultronmunnen.

En överläkare kommer in och berättar att det är mycket vanligt med olika infektioner hos de här mycket små barnen.
-Det kommer att bli fler ”bakslag”, fortsätter hon. En 3-4 infektioner innan ni får åka hem.
Jag försöker att hålla tillbaka tårarna. Tar in informationen och säger att jag förstår.
Men egentligen vill jag bara ta mitt lilla barn till famnen och hålla hårt, vagga, sjunga, lugna och vara nära. Hud mot hud. Andas tillsammans igen. Utan slang till näsan.

Går ut. Solen letar sig fram mellan de höga husen. Tar in sol och luft i min kropp.  Måste vara stark nu. För mig, pojken och Ella. För pappan som är svag i sin starka kropp.
En talgoxe flyger förbi och sätter sig i en buske. Lilla fågel gul. Har du också hittat hit från Uppsala.
Jag tar det som ett gott tecken, vänder om och går tillbaka till sjukhuset igen.
Mamma kommer Ella-flickan. Såja, allt blir bra igen. Ssschh, sov nu. Vi behöver vila. Snart kommer pappan också.
Var stark och visa honom vilken kämpe du är!

 

Lilla sparvel äter nu 12 ml. bröstmjölk varannan timme.
-Vill ni ha henne hos er och mysa lite medan ni matar? frågar en av alla änglar som jobbar här. Jobbar med att hålla glöden vid liv. Blåsa, skydda, hindra och streta. Även när det regnar och stormar som mest.
I dag blir det mamman som får gosa naken mot liten naken, alldeles nära.
Ella-flickan bajsar så det brakar i blöjan. Skönt! Knorrar lite. Får mat. Får hicka. Hela den lilla kroppen guppar under den uppvärmda filten. Somnar om medan hickan sakta mattas av.
Mamman somnar också. Små korta stunder andas vi tillsammans i en egen oas, bortkopplade från vardagens pågående där ute, sammankopplade.

En sköterska pratar och skrattar lite för högt. Ella lyfter på ögat och gnyr lite.
Minns hur mannen alltid fick tyst på pojken med ett ssschh, ssschh, lite blåsande och samtidigt vaggandes. Liten sparvel är hans femte barn och rättar direkt in sig i ledet.
Mannen sa att det påminner om det ljud som ständigt pågår inne i mammans mage.

I morgon skulle du ha gått in i vecka 29, och alltså haft ca 11 veckor kvar innan entré.
I dag har du varit ute i denna knasiga värld i 1 vecka .
Jag är så lycklig. Du gör mig stark. Du får mig att inse vikten av att kämpa, att aldrig ge upp, tappa taget och att livet är så skört och starkt på samma gång.
Vi skiter i allt annat och jag snusar försiktigt på ditt huvud.
Ssschh, Ssschh, nu vi sover lite till Ella.
I morgon kommer pappan och myser med dig. Jag ska återigen få brottas med en 4-årings armar och ben i en svettig säng. Vi skall läsa flera go’natt-sagor och släcka lampan alldeles för sent. Jag skall ligga alldeles nära hela natten och titta när du andas. Se hur lång du blivit och borra in näsan i din svettiga, varma nacke.

Ssschh, ssschh, nu sover vi. I morgon är en ny dag som vi får upptäcka tillsammans.
Havregrynsgröt med mycket äppelmos, kanel och mjölk. Sedan börjar äventyret. Du styr, jag läser kartan som du har ritat.
Älskar dig, min sagas prins.

Tog saaben hem i går. Konstig känsla. Från ett barn till ett annat. Mellanlanda. Samla ihop sig. Räta på ryggen.
På tomten ligger en tjock gul matta av löv. Hösten har varit här och dukat upp till fest. Vi skålar i de allra finaste glasen. Vackert. Därför krattar jag på våren.
Ikväll lagar pojken och jag middag. Köttfärssås och pasta i tre färger.
Ett bad i en alldeles för liten badbalja. Du fick den ju faktiskt när du var bebis. Hälla, bubbla, tömma, sprattla och en inpackning till det nästan vita, väldigt långa håret. Längre än mammans.
Pyjamas, tandborstning, saga.
-En till, ber pojken. Bara en liten, liten kort.
Mamman som aldrig säger nej läser förstås vidare. Klockan är mycket sen. Men vad spelar det för roll. Nu är det äntligen du och jag och världen står still.

Pappan är hos sparveln. Han ringer flera gånger under kvällen, som blir natt, som blir småtimmar.
Flickan och pappan har ett g. Han har bytt blöja. En vanlig, med klisterflärpar i sidorna fast i storlek av ett trosskydd vikt på mitten.
-Flickan både pissar och skiter, skrattar han.
Han har även matat med mammans vaniljsåsgula, tjocka bröstmjök. Den som jag sitter och pumpar ut var tredje timme.
Men den allra största nyheten han kommer med är att hon nu slipper sin andningshjälp. C-pap heter den. En stor klump som sitter med grova slangar runt den mycket lilla näsan.
Nu ser man det lilla ansiktet och hon andas lugnt och bra helt själv.
Nu kan Ella ligga på magen mycket lättare och ser även världen ovanför sin näsa.
Hon kan lyfta på sitt lilla huvud och vända det till andra sidan, sedan tillbaka igen. Vi häpnar över styrkan. Keep up the good work, Ella-ängel.

God natt familjen, vi ses i morgon igen. Ett utspritt pussel ska sammanfogas. Men alla bitar finns där.

I dag tittade en läkare på Ella-ängels mycket lilla hjärnan. Med ultraljud mättes den från  olika håll och vinklar. Det är inte ovanligt att dessa mycket små och tidiga barn får hjärnblödningar. Det är en stor påfrestning att komma ut till denna värld när man egentligen inte är riktigt klar.

Tystnaden är tjock och kvävande i rummet. Mannen vill inte se. Tycker det är jobbigt när de håller på med lilltjejen. Han sitter i en fåtölj med ansiktet vilandes i sina hårda, känsliga arbetarhänder.
Jag stirrar på dataskärmen. Försöker lista ut hur en hjärnblödning ser ut i svart/vitt. Varför tar det så lång tid?
Ser bra ut, säger läkaren till slut. Jag kan inte se något avvikande.

Likt en tjock vinterjacka, som man äntligen får ta av sig när vårens första, riktigt värmande strålar smeker en på ryggen, lättar jag. Vill klappa händerna, skrika och ta ett glädjeskutt.
Älskade starka, coola Ella, vi fixar det här!

Storebror sa att bebisen är som en sån där knopp vi har hemma. Den där som blir en stor, gul  blomma sen. Som bina gillar.

 

 

Klockan är 06.00 och det är jag och bröstpumpmaskinen som ger avtryck i mörkret. I sängen ligger en liten stor och oändligt älskad lintott, bredvid honom en man som är så fantastisk  att det gör ont. Vi är en familj igen, samlad i ett fult rum i en ful bortglömd korridor, på ett stort sjukhus.  Återigen TV på rummet, men denna är trasig. On/Off knappen har slutat fjädra. Precis som företaget…

Det droppar gul, fet näringsrik mjölk ner i två plastbehållare. I mitt nakna knä samlas salta tårar. Jag är så lycklig mitt i allt stora, konstiga.
Funderar om det kommer att ligga två skitungar och trängas mellan oss i natten. Svettiga, med långa armar och bråkiga ben.

Den nyfödda lilla fågeln ligger en trappa upp och har det bra. Hon har inte sagt något annat i alla fall. Varannan timme får hon min bröstmjölk. 6 ml. genom en slang ner i magsäcken.
Irriterad innan och nöjd efteråt. Som en ”vanlig” bebis. Som folk i allmänhet.
På radion går just nu Lalehs’ makalöst fantastiska version av Eva Dahlgrens- Ängeln i rummet. Jag ryser i dubbel bemärkelse. Lilla, spröda, starka, fantastiska, målinriktade, säkra Laleh. Tack!

Pojken sträcker trevande ut sin arm och kollar om pappan är där bakom, mumlar något.
Grabben, du har världens knasigaste och bästaste pappa av alla. Han kommer aldrig att släppa din hand.
Nu sover vi en liten stund till och låter gryningen väcka oss. Jag kryper nära och låter lintottens existens krypa in i min kropp.

 

Vi trivdes så bra ihop, hud mot hud så att tjejen  t o m bajsade. Då är man väl rätt trygg.
Själv brukar jag i alla fall vilja stänga dörren om mig…
Vi slumrade faktiskt till en stund båda två på sängen gjord för mys. Så nu är vi även sova-över-kompisar. Känns bra. Jag kräver en repris.
Go´natt världen och lilla fågel gul. Stort tack för allt hittills. Vi mår bra nu.

 

Flickan gör framsteg, hurra! Envist och duktigt med stor aptit på livet.
Vi kommer därför att bli förflyttade till Eskilstuna i morgon förmiddag. Flickan med ambulans i transportkuvös under övervakning av en läkare och en sjuksyster/barnmorska.
Men mamman fick inte plats…
Nu när jag skriver detta, vet jag inte riktigt hur det kommer att lösas. Det är en fråga som bollas mellan de två sjukhusen och handlar förstås om pengar. Ur vems plånbok tar man denna transportkostnad?
Petitesser i tillvaron. Det är ju nästan löjligt. Blir kanske till att använda tummen då?

Min man har i dag åkt hem till lillpojken, men vi ses alla 3, ja, kanske alla fyra i Eskilstuna i morgon igen. Allt det vardagliga kommer att funka så mycket enklare med ett fjärt-i-rymden-avstånd. Jag längtar obeskrivligt efter sonen. Den vilda, envisa, kloka, aktiva, busiga, livsglada, med-kort-stubin och förstås snälla pojken. Skönt att se samma gener hos den lilla flickan. Som Thåström sjöng- stå aldrig still.

Innan min älskade rörde sig mot horisonten på sin grå springare, hann han mysa och mata flickan. Det är väldigt viktigt för dessa mycket små med hud mot hud. Ja, livsviktigt för alla människor, egentligen. Synd att vi ”glömmer bort” det emellanåt!
Vi har en säng bara för dessa stunder, alldeles bredvid kuvösen. Här fick pappan och flickan ligga, naken mot naken och finna en plats i tillvaron. Bara närvarande i nu.
Snart snart skall jag också få känna liten mot mitt bröst. En halvtimme kvar nu…
Jag är rädd, samtidigt nyfiken.  Det är alltid lite pirrigt att lära känna nya människor.

 

Lite drygt ett dygn gammal. Sover säkert nu. Men mamman är vaken. 3 våningar upp i det stora sjukhuset. Tänker på det som hände. Har först nu förstått att vi hade en jäkla och fantastisk, tur. Eller en stor skyddande hand…
Det var den 8 november som jag födde ett mycket litet barn.
Jag låg på sängen i det gula familjerummet. Hade sammandragningar. Nu i efterhand förstår jag ju att det var värkar. Hade nyss fått ett par Alvedon, trodde att det skulle lindra lite. Kanske jag till och med kunde somna lite en stund?!

Var tredje minut kom detta ”sendrag”. Hela underlivet som liksom knyter ihop sig och håller ett krampaktig, fast tag med en molande, ihärdig värk. Det pågår i lite drygt en minut, sedan släpper den taget. Detta hade pågått under eftermiddagen, men intervallerna hade blivit tätare.
Det sista ”knytet” släpper inte taget. Jag reser mig upp och tar de två stegen som behövs för att kunna öppna toalettdörren. Sätter mig och försöker kissa. Det där knytiga gör att det inte kommer något kiss. Kanske är jag bajsnödig? Tar i, och då bränner det liksom till i underlivet och jag känner bebisens huvud glida ut.

Reser mig upp och lyckas ta de två stegen tillbaka till sängen medan jag håller min hand under bebisens huvud. Får upp mitt ena knä på sängen, och då rinner liksom resten ut och landar mjukt mellan mina ben. Var det bebisen? Jag vågar inte titta, men jag känner hur något sprattlar och rör sig. Jag skriker på hjälp, bebisen också. Vi är lika rädda båda två.
Jag tittar försiktigt ner mellan mina ben. Det är en bebis. Ett litet huvud, två armar, två ben.
Jag skriker igen. Fan, jävlar kom då!

Jag förstår att bebisen kan använda sina lungor eftersom den skriker. Det lugnar mig lite. Då får den ju luft hela tiden.
Dörren öppnar sig och jag ser en vit rock.
-Den har kommit nu, bebisen har kommit. Den är här. Den ligger här på sängen, här, får jag fram. Ta den, den blir kall, skynda, fortsätter jag.
Någon sveper in den lilla i ett badlakan och lämnar rummet. Jag får order att lägga mig ner.
Krystar ut moderkakan, livets träd.

Nu börjar ett nytt liv.
En flicka har fötts. En kämpe på 922 g. 34,5 cm lång och med ett huvudomfång på 22 cm.
Jag ringer min man, 20 mil härifrån. Tårarna kommer.
-Tänk på ett flicknamn, säger jag mellan gråten. Bebisen har kommit ut nu och den lever!

 

.