Klockan är 06.00 och det är jag och bröstpumpmaskinen som ger avtryck i mörkret. I sängen ligger en liten stor och oändligt älskad lintott, bredvid honom en man som är så fantastisk att det gör ont. Vi är en familj igen, samlad i ett fult rum i en ful bortglömd korridor, på ett stort sjukhus. Återigen TV på rummet, men denna är trasig. On/Off knappen har slutat fjädra. Precis som företaget…
Det droppar gul, fet näringsrik mjölk ner i två plastbehållare. I mitt nakna knä samlas salta tårar. Jag är så lycklig mitt i allt stora, konstiga.
Funderar om det kommer att ligga två skitungar och trängas mellan oss i natten. Svettiga, med långa armar och bråkiga ben.
Den nyfödda lilla fågeln ligger en trappa upp och har det bra. Hon har inte sagt något annat i alla fall. Varannan timme får hon min bröstmjölk. 6 ml. genom en slang ner i magsäcken.
Irriterad innan och nöjd efteråt. Som en ”vanlig” bebis. Som folk i allmänhet.
På radion går just nu Lalehs’ makalöst fantastiska version av Eva Dahlgrens- Ängeln i rummet. Jag ryser i dubbel bemärkelse. Lilla, spröda, starka, fantastiska, målinriktade, säkra Laleh. Tack!
Pojken sträcker trevande ut sin arm och kollar om pappan är där bakom, mumlar något.
Grabben, du har världens knasigaste och bästaste pappa av alla. Han kommer aldrig att släppa din hand.
Nu sover vi en liten stund till och låter gryningen väcka oss. Jag kryper nära och låter lintottens existens krypa in i min kropp.
Lämna ett svar