I dag tittade en läkare på Ella-ängels mycket lilla hjärnan. Med ultraljud mättes den från olika håll och vinklar. Det är inte ovanligt att dessa mycket små och tidiga barn får hjärnblödningar. Det är en stor påfrestning att komma ut till denna värld när man egentligen inte är riktigt klar.
Tystnaden är tjock och kvävande i rummet. Mannen vill inte se. Tycker det är jobbigt när de håller på med lilltjejen. Han sitter i en fåtölj med ansiktet vilandes i sina hårda, känsliga arbetarhänder.
Jag stirrar på dataskärmen. Försöker lista ut hur en hjärnblödning ser ut i svart/vitt. Varför tar det så lång tid?
Ser bra ut, säger läkaren till slut. Jag kan inte se något avvikande.
Likt en tjock vinterjacka, som man äntligen får ta av sig när vårens första, riktigt värmande strålar smeker en på ryggen, lättar jag. Vill klappa händerna, skrika och ta ett glädjeskutt.
Älskade starka, coola Ella, vi fixar det här!
Storebror sa att bebisen är som en sån där knopp vi har hemma. Den där som blir en stor, gul blomma sen. Som bina gillar.
Lämna ett svar