Sol ute och sol inne. En vild och galen 4-åring är åter här och springer i korridorer, hissar och rum. Frukosten är nyss avslutad med stort chokladspill i landstingets gula sängkläder.
Vi njuter återigen tillsammans. Mannen har gått upp till Ella-flickan. Hon har haft en bra natt, trots hennes dipp i går. Vi vet inte än om det är någon infektion. Ibland kan det bara vara så att dessa mycket små människor behöver gå tillbaka till c-papen och få lite andningshjälp en tid. Lungorna har en tid kvar till mognad, som så mycket annat i deras små kroppar.
Hon äter, kissar, bajsar och sover. Sköter sig och är en mycket duktig tjej, som personalen säger. Alla hennes värden är bra och visar inte något konstigt.
I natt när mannen var hos flickan, fick han till och med prata lite motorcyklar med en mycket skön ”tant” som jobbat här i 30 år.
-Du åker väl förstås en sån där fin, med långt framhjul, sa hon på sin sköna Köping-dialekt. En av alla fantastiska människor som arbetar här. Arbetar med att rädda liv. Går till jobbet och har så gjort de senaste 30 åren utan en tanke på att göra något annat. Med fyra vuxna flickor som hon fostrat under alla dessa år, samtidigt som hon arbetat skift. Nu ensam med en Honda i garaget och lycklig singel.
När man hamnar i en sådan här väldigt upp och ner vänd situation i livet betyder dessa änglar så jäkla mycket. Vi föräldrar är ju precis lika sköra och bräckliga som dessa mycket tidiga barn. Det är som att vara fastlåst i en tvångströja. Gilla läget, men inte kunna styra. Klockan som tickar på väggen, Dagar som går. Oviss väntan.
Då är det skönt att få en målbild tilldelad sig:
-I vecka 34/35 brukar de allra flesta kunna åka hem, säger en av dessa änglar.
Jag räknar lite snabbt i huvudet. Det är ungefär lika lång tid som en semester. Den brukar ju knappast kännas som en evighet…
Och vädret brukar ju variera.
Lämna ett svar