-Er lilla tjej är sämre idag, säger en sjuksköterska till mig när jag kommer till avdelningen.
Jag kramar hårt flaskan med nyss utpumpad bröstmjölk jag har i min hand.
Jag blir alldeles kall, varm eller tom.
-Det är någon infektion. Vi sätter in antibiotika. Två sorter. De brukar svara fort på behandlingen. Redan efter något dygn kan man se skillnad.
-Tankarna fladdrar, stretar och drar i mitt huvud. Vad är det för infektion, varför? Starka Ella, kom igen nu. Jag var ju uppe här hos dig i natt, och då sov du så stilla och nöjd med din mycket lilla napp i smultronmunnen.
En överläkare kommer in och berättar att det är mycket vanligt med olika infektioner hos de här mycket små barnen.
-Det kommer att bli fler ”bakslag”, fortsätter hon. En 3-4 infektioner innan ni får åka hem.
Jag försöker att hålla tillbaka tårarna. Tar in informationen och säger att jag förstår.
Men egentligen vill jag bara ta mitt lilla barn till famnen och hålla hårt, vagga, sjunga, lugna och vara nära. Hud mot hud. Andas tillsammans igen. Utan slang till näsan.
Går ut. Solen letar sig fram mellan de höga husen. Tar in sol och luft i min kropp. Måste vara stark nu. För mig, pojken och Ella. För pappan som är svag i sin starka kropp.
En talgoxe flyger förbi och sätter sig i en buske. Lilla fågel gul. Har du också hittat hit från Uppsala.
Jag tar det som ett gott tecken, vänder om och går tillbaka till sjukhuset igen.
Mamma kommer Ella-flickan. Såja, allt blir bra igen. Ssschh, sov nu. Vi behöver vila. Snart kommer pappan också.
Var stark och visa honom vilken kämpe du är!
Lämna ett svar