Rätt som det är stannar pojken cykeln, fäller ut det lite besvärliga stödet och sätter sig ner på huk. Det är alltid så spännande att se vad det är han ser. Det lilla livet. Kryp, pinnar, en fin sten, en kärna att plantera, en fin blomma till mamman, en slemmig snigel, och en större, kanske pappa-snigeln?
-Åååh, vad fint jöv, ajdejes jött, nästan som ett hjätta. Tij dej mamma!
Ett klarrött litet lönn-löv har singlat ner på cykelbanan, alldeles mellan hemma och dagis.
Små barn ser allt det som vi vuxna glömmer bort att se.
En liten längre bit bort stannar han cykeln igen. På marken ligger en pinne som fått svans, ben och lång nos. En hund, såklart! Precis som den i Barna Hedenhös-sagan.
Det är inte så konstigt att jag ofta får springa sista biten till dagis med vagnen…  men det gör jag så gärna!

Går till lekparken. I dag följde pappan med samt kaffe, Pucko och kakor med klet emellan som bara måste delas på innan intagande.
Inte en kotte eller jo en hel del på marken. Tallkottar.
Dessa lägger vi i skålen till ”lyftkranen”.Hissar upp, fyller röret. Sedan är det så kul att öppna luckan och låta alla skramla ut med väldig fart.
Många kottar blir det.
Sedan kommer det faktiskt en liten pojke springande. Det är något bekant över honom. Kan först inte placera in honom i rätt familjefack.
Strax efter en mindre pojke, sedan pappan och mamman.
Kompisar från förr. Kul!
Tur att  vi hade två termosar kaffe med.
Då, för sådär en 20 år sedan satt vi på Sultans och fikade. Många slöa timmar ibland. Var det lördag, hände det att vi fortsatte till ”Loket”, minns att en liten Martini kostade 12:- och ett glas vin en tia.
Nu ses vi i lekparken. Tycker faktiskt att ”vår bästa tid är nu”.
Men det är kul att dela samma historia med minnen, anekdoter och kompisar från förr.

Sedan dyker en annan familj upp.
Och sedan en mamma med son.
Det är i lekparken ”det händer”.
Ärligt, skrattigt, spontant. Under bar himmel.
Hoppas vi ses snart igen!
Var rädd om kottarna. De är diamanter och värda hundratriljoners biljoner.

I dag har Ella fått smaka på sandlådan! Det blev även en svängom i bebisgungan.

Sonen smet in till bibliotekets lilla lekpark när vi var på sta’n i några ärenden. Vi hade en ledig och lat fredag framför oss, så det var helt o.k. Dessutom var solen framme med bara blått bakom. Bäst att passa på med uteliv så länge det är skönt!
Koftan blev till och med för varm!

Ella fick sitta med nakna tår i sanden. Oj, vad skönt och rysligt!
Undrar om den smakar bra också?
Ja, hur ska man veta om man inte provar.
Vi gav upp sandlådan. Hon lyssnade inte på mina och sonens förmaningar.
Vi testade gungorna i stället. Det var kul, särskilt när man kom så nära mamman att det nästan blev en krock. Då skrattade Ella stort. Överraskande och direkt.
Precis lika kul var det att ge fart på brorsan. Det långa, ljusa håret fladdrade i vinden. Fram och tillbaka. Ibland ett ”bu” alldeles nära sin syster.
Bullar, saft och sol på varm träbänk smakade sedan extra bra.

Skön eftermiddag/kväll. Njuter på verandan. Pojken är lycklig med granntjejen/bästisen. Just nu i höga hopp, tillsammans på studsmattan, nästa stund en brottningsmatch. Vi stör inte med tjat om mat. Fyller en tallrik som får stå på lut.
Minns ni hur skrattigt livet var? Ibland hade man nästan ont i kinderna när kvällen kom.

Bror min kommer och morsar en snabbis. Alltid på språng. Alltid i ett ärende. Men verandan är inbjudande och han skitar faktiskt ner en tallrik. Ett skönt uttryck som svärmor myntat.
Ella är också med. Njuter av det rofyllda, ljuset, lugnet, kärleksheten.
Läget mellan lust och fägring stor. Kvällen närmar sig, dagen till ända.
Vi fyller rött i glasen, passar perfekt till peston som hånglar med pastan.
Sjunger sedan för litet knytt, nå’n gammal Thåström som sitter som klistrad i skallarna. Tänk så mycket onödigt bra som ryms där inne. Helt plötsligt är jag 18 igen och lyckligt berusad på Hultsfred 1988…
Vad mannen spelar för film har jag ingen aning om, men jag hoppas den också är glad!

Ella är stilla i min famn. Njuter stort av sång och musik. Betraktar, tar in med öppna sinnen.
Vi dansar på vacker veranda. Vår alldeles egna. Här skriver vi historia. Binder med  allra mjukaste fina band.
Lilla knytt, allt så nytt, varje dag ett äventyr.

Svärmor ringer och undrar om hon får komma förbi med nykokt äppelmos?!
Hon rörde i stora grytan i lördags! kväll.
Det är alltså det man ska göra på helgen. Inte löka med film och flott…

Jag slår på kaffepannan och välkomnar med solig veranda. Det är till och med ljummet i luften! På solsidan alltså…

De morgnar vi är på väg till dagis, passar det utmärkt med grötfrukost. Vi toppar med kanel och äppelmos. Både prins och prinsessa gillar denna kombo. Nu blir den både nyttigare och godare med hemlagat fullt ut!

Nya hyresgästen med son knackar på dörren.
-Här kommer vi med efterrätten! Det blev tårta över från kalaset, informerar mamman.
Pojken blev 6 år i går.
Ja, det är helt okej att smöra lite för hyresvärden. Repris tack!

Tänk vad kul att ha en lekkamrat en trappa ner och en trappa upp i samma hus!
Killarna känner varandra sedan tidigare, då de gått på det rara lilla dagiset tillsammans.
Ella har redan godkänt de nya hyresgästerna. Hon skrattar sitt tandlösa mot både pojken och mamman. Det är en sann bekräftelse. Hon är nästan alltid annars neutral i sitt uttryck. Larvar inte i onödan och absolut inte åt vem som helst! Varför hålla på, liksom? Så korkat!
Och blåbärstårtan var söt och god. Behövdes inte några tänder till den.

Drar iväg ett snabbt sms i biomörkret. Vill kolla med mannen om allt går bra. Om Ella klarar sig utan tutte en stund.
Väninnan ler och säger att hon ser att det inte är den nya telefonen…
-Nej, den ligger fortfarande kvar i sin bruna kartong hemma på bänken i köket, skrattar jag.
Ska ta tag i det projektet när Ella inte är hungrig, sällskapssjuk och kanske klarar sig ensam några snabba minutrar på golvet. Kanske att jag väntar tills hon blir 1, svarar jag.

Mannen kommenterar förstås detta varje dag med ett typ: är den bra, din nya telefon?

Jag skaffade den för att jag fick reda på att det går att filma en hel del med den. Bilderna blir också helt o.k. har jag hört.
Ja, en helt ny värld finns i den, faktiskt!
Skrämmande.
Måste bara lära mig språket först..
Klart det är svårt när man är 42 och inte 15…
Finns det någon kurs? AFFO (Aj Fån För Ointresserade)

Det är något visst med att gå på bio. Förväntningarna är höga. Likaså priset…
Har velat sett Pixars nya Modig ända sedan jag såg reklamen.
Sonen och jag, grannflickan (bästisen) med mamma och så rara familjen med dottern , kompis och mamma. Ett stort gäng tjejer. Och så en film med en tjej i huvudrollen. En vikingaflicka med så mycket klokt i huvudet och mod förstås. Mod att göra något stort och bra av allt.
Revolt. Punk! Punkt.
Fantastisk film för både stor och liten. Budskapet når fram ändå till alla. Vi återberättar bara på lite olika vis.
Njuter också stort av egentid med sonen. Nära i mörkret delar vi chokladkakan och en härochnustund i livet. Ibland vänder han sig mot mig och känner lite.

Ella får hänga på backyard-fest. Tyvärr inte på vår gård…
Pappan tar en öl eller två med grannflickans pappa. Han har nyss fått snyggt och i ordning där. När vi drar iväg på våra cyklar, sitter de tre där på baksidan i sköna fåtöljer och med en strimma sol som matta.
En del ljug och drömmar klaras säkert av. Nya projekt startas upp. Alla fall i huvudet.

Ella gillar grannpappan. Och han henne.
-De hade en riktig djup och lång konversation medan jag var på toa, skvallrar mannen när vi kommer hem.
Det är verkligen lyx att ha så schyssta och braiga grannar som vi är/har   😉

När sonen och jag läst go’nattsaga och släckt lampan, fnular vi som vanligt lite innan tystnaden.
Vi kommer fram till att vi alla kanske är något helt annat när vi sover. Kanske en katt som jagar i natten. Eller en fågel…
Det är därför vi tror att vi drömmer, men egentligen är det bara ett äventyr i natten!?

Go’ natt mina älsklingar. Vad vore livet utan att det gick med tvära kast i 180… Tomt, trist och förbannat tyst.

Tänder ljuskronan på verandan. Kvällen är här. Det är ett mysigt vemod. Sommaren som närmar sig ett slut. En höst står och trampar och vill in. Välkomnar med lite kallare, högre luft, friskare vindar och mera regn. Och så de tidigare mörkare kvällarna.

På bordet i kväll: kräftor! Med trevliga tillbehör och personer. En liten skiva med lilla familjen.
Ellas första.
Sonen var bättre förra året. Då skalade han kräftor och tyckte det var både gott och spännande. Nu vill han bara skala åt mamma.
Ella får smaka på räkor och lite Västerbottenpaj. Gott! Hon har god aptit och nyfikenhet, men avslutar gärna varje liten måltid med tutten.

Det var den minsta, yngsta och snabbaste kräftskiva jag varit på. Kanske rent av också den allra finaste!
Skål!

Sonen, pappan, mamman och Ella har tillsammans varit i Vingåker på Babysim. Badhuset i Katrineholm har inte så mycket kul att erbjuda en 5-årig storebror medan lillasyster får siminstruktioner.
Det är något konstigt med Vingåkersbor. Har märkt det vid flera tillfällen tidigare. Man hälsar inte liksom. Det blir ingen start, ingen typ av presentation.
Likadant nu.
Ella och jag kliver ner i vattnet i den varma, lilla bassängen. Här guppar redan några små bebishuvuden tillsammans med sina mammor, ja en pappa också faktiskt. Och så fröken.
Det verkar som lektionen redan startat, eller? Fröken berättar om ett bra nybörjargrepp, kommer fram till oss och visar.
Ja, så flyter! det på… inget ”hej eller välkomna”. Bara instruktioner. Sedan får vi lyfta upp barnet och säga dess namn och vårt eget.
-Nu ska ni bubbla tillsammans.
Jag undrar stilla i mitt huvud och tyvärr även spontant hur det ska gå till…

Lektionstiden börjar närma sig ett typ av slut. Det känns så i alla fall. Det blir en sångstund i ring, med bebisarna vända mot varandra. Fröken sjunger så tyst så att det knappt hörs. De andra hakar på. Känns som jag missat ett par lektioner, trots att det är första träffen.
Ella har tröttnat. Hon har tagit in vatten några gånger. Det verkar som den där ”dykreflexen” är borta. Den försvinner tydligen vid 6 månaders ålder. Sonen hade den när han var babysimmare.
Fröken går runt lite bland föräldrarna och ”reprisar lite”. Lektionen är tydligen slut…
Sonen kommer med ett stort plask ner i bassängen. Lycklig efter att ha busat en lång stund med pappan i vattenrutschkanan.
Ella blir också lycklig. Storebrorsan är idolen och hennes absoluta favorit. Hon skrattar högt och med hela lilla ansiktet när han är i närheten. Det lyser lycka om henne.
Vi följer med ut i den stora bassängen. Ella insvept i en badkappa med nyckelpigehuva. Nöjd i pappas famn.
Sonen visar trix i vattnet.

När jag kommer hem, anmäler jag oss till babysim i Katrineholm. Okej om det inte är superkul för 5-åringen, men jag tror att Ella trivs bättre på hemmaplan, ja mamman och pappan också.
Simfröken heter Anna.
Mannen skrattar. Ja, det är Anna som är mamma till hans stora barn.
Världen är bra liten. Ibland mindre än samhället Vingåker…

Hänger lite i en lekpark. Snart är klockan dags för TANDLÄKARBESÖKET!
Sonens alltså.
Har funderat mycket på hur det ska gå. Eller kanske OM det ska gå…
Han är ju så envis och jäkla bestämd.
Vi köper en kul tandborste på vägen. Tar den mycket gamla hissen istället för trapporna, pusslar i väntrummet, sedan tandborstning på liten toalett med vackert handfat i ett hörn.
Tandsköterskan ropar in sonen.
-Du får sitta i den här stolen som ser ut som en solsäng, säger hon till honom. Det är ju nästan en sollampa det här, fortsätter hon och visar lampan på en arm från taket.
-Då får väl mamma sitta här i hörnet på den hårda, vanliga fortsätter jag.
Tandsköterskan frågar hur många tänder han tror att han har.
Sonen skakar på huvudet och tittar lite frågande på mig.
-Vi räknar, fortsätter hon.
-Tio uppe och tio nere, hur många blir det?
En ny frågande blick mot mamman.
-Insomningsnapp står det i våra papper. Men den har du väl slutat med, ler hon mot sonen.
-Ja, näj ja va fem åj, säger han raskt och bestämt.
För så var det.
Han har smygit med den vid nattningen fram till fem-års dagen. Väl medveten om att han var alldeles för många år för napp.
Sedan födelsedagen har han inte nämnt napp en enda gång, vilket förvånat mig.
Precis som dagens tandläkarbesök!

Sedan kommer rara tandläkaren Anna in, ställer lite frågor och tittar på tänderna.
Hittar lite tandsten och berättar lite om varför det blir så.
Sedan plockar hon fram den där vassa otäcka kroken och börjar kratsa.
Jag vet ju själv att det gör ont, och ljudet sen!
Men sonen ligger lugnt och stilla i stolen, ja rör inte en fena.
Sedan borstar hon lite efteråt, MED TANDKRÄM! Det som är så otäckt och farligt.
Sonen får sedan spotta och skölja, vilket han gör länge.
-Vad duktig du är, berömmer Anna och tar fram en låda med små leksaker.
Att välja tar nästan lika lång tid som tandläkarbesöket…