Skön eftermiddag/kväll. Njuter på verandan. Pojken är lycklig med granntjejen/bästisen. Just nu i höga hopp, tillsammans på studsmattan, nästa stund en brottningsmatch. Vi stör inte med tjat om mat. Fyller en tallrik som får stå på lut.
Minns ni hur skrattigt livet var? Ibland hade man nästan ont i kinderna när kvällen kom.
Bror min kommer och morsar en snabbis. Alltid på språng. Alltid i ett ärende. Men verandan är inbjudande och han skitar faktiskt ner en tallrik. Ett skönt uttryck som svärmor myntat.
Ella är också med. Njuter av det rofyllda, ljuset, lugnet, kärleksheten.
Läget mellan lust och fägring stor. Kvällen närmar sig, dagen till ända.
Vi fyller rött i glasen, passar perfekt till peston som hånglar med pastan.
Sjunger sedan för litet knytt, nå’n gammal Thåström som sitter som klistrad i skallarna. Tänk så mycket onödigt bra som ryms där inne. Helt plötsligt är jag 18 igen och lyckligt berusad på Hultsfred 1988…
Vad mannen spelar för film har jag ingen aning om, men jag hoppas den också är glad!
Ella är stilla i min famn. Njuter stort av sång och musik. Betraktar, tar in med öppna sinnen.
Vi dansar på vacker veranda. Vår alldeles egna. Här skriver vi historia. Binder med allra mjukaste fina band.
Lilla knytt, allt så nytt, varje dag ett äventyr.
Lämna ett svar