Soluppgång vid Backasjöns spänger. Det blev en magisk omväg i tidig, tät morgondimma på min väg till dagiset med den höstiga fixardagen.

Hantverkat och klart.

Så kom den till slut, och jag är nästan framme. Hej då vackra skog. Du slutar aldrig att förvåna.

Vill du också smaka?

Litet knytt på väg in i ”Lejonskogen”. Sonen har döpt skogen på ”vår” ås till det, för ett av träden ser just ut som ett lejon som gapar riktigt stort.

Ett svärd är bra att ha med sig in i lejonkulan.
-Titta, mamma. Så här gör man.
Eller egentligen: Ejja, Ejja, Ejja!!!

Störstaste stenen. Hårdaste killen.

Småfolk i skogen.

 

 

 

Mäktigt och märkligt hos Johnny Bläster. Som vanligt alltså! STORT tack för Kulturnatt 2013. På återseende, take care!

Till och med bullarna är lite vackrare hos Blästrar’n. Ett hjärta på undersidan…hur gör karl’n?…

Hos Johnny får man måla vad man vill på ”Kritbilen”. Det var fränt! Norton skrev nästan hela alfabetet och så målade vi några fjärilar för att lätta upp den annars rätt så grabbiga tonen…

En robot och hans skapare.

Ella sover middag med sin Bodyguard. Kråkor, Skator och andra nyfikna, närgångna gör sig icke besvär.

Ella och jag hälsar på de höstlurviga korna vid Djulö. Spännande, imponerande och rogivande. Ella satt alldeles tyst och stilla i sin vagn.

En heltäckningsmatta i höstens färger rullades ut på vägen framför vagn och fötter.

När jag hämtade sonen på dagis i dag, så kändes höstjackan på hans krok så tung. Fickorna stod rakt ut, knöliga.
-Vad har du i jackfickorna, frågade jag?
-Ekollon, svarade han alldeles självklart. Jag har plockat dem till dig, sa han och började tömma fickorna. Öppna händerna!
Så det gjorde jag, men insåg ganska snart att de inte skulle räcka till.
-Vi får nog be om en påse, sa jag. Vad många du har plockat, det måste ha tagit lång tid.
-Ja, svarade han och log så där nära mot mig och ögonen skrattade.

Jag såg honom framför mig. Ivrigt plockandes ekollon under en rast. De andra grabbarna som spelade fotboll eller satt vid datorn.
Ja, jag var ju likadan själv som barn. Älskade att springa ut i skogen när klockan ringde ut till rast. Upptäcka, leta, samla. Ta med något hem. Ofta till mamma.
…Och pappan hans var inte heller någon bolltrollare, mer än jävel på kärlek och intresserad av att skapa i alla former.
Älskade pojk, tack för en påse full av kärlek!

Ja, det var länge sedan vi var och vägde oss. Knytt växer ju, det märks tydligt på alla kläder! Och lite tung är hon allt att bära. Så det där med vägning och mätning känns inte så stressande längre. Fast jag trodde nog att vågen skulle visa lite mer.
Ella och jag var på BVC i dag för att hennes ena öga kladdar och rinner. Tänkte se om de hade något tips eller om det var läge för någon penicillinkur.
-Det är bara att badda med ljummet vatten och se tiden an, sa sköterskan. Vi vill helst inte ge penicillin, men blir det inte bättre får ni förstås komma tillbaka, sa hon.

Sedan gick vi till kyrkans loppis en sväng. Mest för att det var en sådan skön dag. Nästan sommarvärme igen och sol! Där träffade vi en kvinna som alltid är så rar mot Ella. Ja, damerna där har ju sett Ella ända sedan hon var en mycket liten flicka, med sond i den pytelilla näsan.
-Från mitt land, där jag kommer ifrån, sa hon,  baddar vi alltid barnens ögonen med tevatten. Det är bra för olika slags ögonåkommor.
Det var mer än vad BVC-tanten visste!
Under kvällen baddade vi de väldigt blå med Liptons Earl Grey. Inte alls gott att dricka, men så brukar det ju vara med ”medicin”.
Och Ella verkade tycka det var skönt.
Nu håller jag tummarna att kvinnan med de stora, bruna och väldigt vackra ögonen har rätt. Det är så häftigt när gamla huskurer fungerar!

 

 

Ja , så var hon här, den lite äldre kvinnan, eller tanten.
Jag har blivit med glasögon. Ja ingen kommer undan åldersseendet. Ni vet det där klassiska att armarna inte räcker till. Jag märkte det när jag skulle trä på tråd på en nål i somras. Men visst, efter lång koncentration så gick det ju, ja och med mycket envishet. För synen var det ju inget fel på…nålen däremot hade ett extremt litet öga.
Så har jag haft pulserande huvudvärk vid några irriterande tillfällen nu i höst. Stress har jag tyst sagt till mig själv och tagit en Djulörunda och andats in djupt.
Men jag bokade i alla fall en tid hos optikern. Har ju varit glasögonorm sedan 4-års ålder, men i högstadiet hamnade de i skrivbordslådan och där har de blivit liggandes.
Optikern ojade sig.
-Gisses flicka lilla, vad du arbetat! Vad du jobbar. Jo, det var absolut dags att bli tant, trots att han kallade mig flicka…
Så idag kvitterade jag ut ett par aggresiva,(mannen kallar de så och jag tycker det är himla bra), och ett par läsglasögon.
De har 50-talsvibbar och är leopardmönstrade, ja visst låter det kitschigt!
Jag minns mina första som jag fick som fyra-åring. Ett par ljusblå, små fyrkantiga i plast. De hade jag i många år, (jag växte lite och långsamt, levde mest på bananer och Skogaholmslimpa med ”bara smör”…)
-Glasögon, sa sonen när han kom upp från grannpojken och hasade ner dem på min näsa. Bättre utan, konstaterade han och släntrade vidare in till sitt rum.
Ja, mamman ska se ut som vanligt, inte ens ett läppstift till fest är accepterat.
Hej tant, välkommen in i medelåldern, flicka lilla!

I dag fixade sonen ”Silverfisken” i simskolan. 25 meter bröstsim på djupt.
När simskolan började för dagen sa fröken:
-Ni får välja om ni vill simma med eller utan simägg och dyna.
Barnen hoppade i bassängen, en efter en. När det var sonens tur fortsatte hon:
-Norton du kan simma utan.
-Ja det kan jag. Det vill jag! Och så simmade han hela längden. Jag simmade en bit ifrån och sneglade lite, lyssnade.
-Glöm inte benen, sa hon.
-Bravo, sa hon också.

När lektionen var slut kom han utspringande och ropade:
-Jag vill simma nu!

Det blev lite mer sim, några åk i det gröna röret, trampolinhopp och några ”ataaaack-hopp” från kanten. Ja, och så lite vanligt bus och en rätt stor vurpa ner i ett argt bassänghörn…
När vi efter nedvarvning i bastun lämnade badhuset, gjorde vi det med varsitt brett leende, lite varma snax och en blank silverfisk i ena grabbnäven.

 

 

Ligger näsa mot liten näsa i mörkret. Hör andetagen, korta och snabba. Här och nu är världens vackraste plats. Jag kryper ännu lite närmare, trots närheten. Vi andas samma. Ett mirakel, livets under här och nu. Inget annat spelar någon roll. Tänker bara på att andas in och ut. Morgondagen väntar där runt hörnet.

Ikväll efter lite sen men asgod lasagne ville sonen krypa ner i sin säng och kolla på film. Det blir ofta så dagen avrundas. Han valde den tredje Harry Potter-filmen.
Ella valde en med ett glittrigt rött omslag som hon snabbt rev åt sig ur filmhyllan.
-Ejja, Ejja hojtade hon, höll upp den och deklarerade att hon minsann också skulle titta på film.
Så sprang hon efter Norton och slängde sig på hans säng.

När jag kom in i rummet låg det två nakenfisar under täcket och väntade på att filmen skulle börja. Ja, Ella tyckte det var helt okej med Harry Potter. Nöjd med att bara vara nära sin älskade storebror.

 

En unge i badhuset i Katrineholm, den andra i badhuset i Vingåker, Samma tid, samma plats. Hur är det möjligt, som ”Just D” undrade i sin låt från slutet av 90-talet…
Jo, för farmor ringde och ville låna den lilla under eftermiddagen.
Klart hon fick.
Farmor Gunilla hade bad-date med sin arbetskamrat som också har en 1-åring.
Efter vattenbuset, blev det som vanligt skitgod middag hos henne.
Norton som inte är ett dugg intresserad av mat, sa spontant i bilen på vägen dit:
-Farmor gör ju den godaste maten!
Ja, ungar blir man liksom aldrig klok på. Men oj, så rätt han har. I dag blev det potatisgratäng, fläskfile´ under kantarelltäcke och en äppelpaj med hemkokad vaniljsås till efterrätt. (Jag tror inte att Gunilla vet vad halv eller helfabrikat är!)
Farmor sa att det var länge sedan hon skrattat så mycket.
-Hon är ju så glad, den ungen!
Ja, det är ju skönt att höra. Den arga är nog mest hemma med oss.
När jag var liten och blev arg sa alltid min mamma: nämen är det Sebastian Nigge som kommit och hälsat på…
Vem han var vet jag inte. Jag minns bara att jag blev ännu argare när han gjorde entre´.

Norton simmar bättre för varje onsdag. I dag, under buset efter simskolan, ville hans kompis Anton som vanligt åka i det stora, gröna röret. Norton brukar klättra med upp, men sedan springa snabbt ner när Anton åker. Men i dag satte han sig i röret och drog i väg när lampan lyste grönt. Bara så där!
Ja, plötsligt händer det!
Han har haft i huvudet den gången han och jag åkte tillsammans i röret och slog oss. Jag i ena ögonbrynet så att blodet rann ymnigt. Jag har förklarat att det var otur och för att vi åkte tillsammans, vilket man inte ska…
Men lusten vann till slut över oron.
Det är ju så med barn, de måste få bestämma och välja själva när det är läge för saker och ting.
Eller; vem gillar egentligen att inte få bestämma själv?!
Nu snarkar pappan stort inifrån sovrummet. Bredvid honom ligger en baddare till gladbadare i olåten. Skolpojken ligger uthälld i hela sin säng och sover, fast tyst. Jo, han andas, det är kollat…
Endast mamman i huset är vaken.
Disken blänger grinigt på mig från sin ”pool” när jag sitter uppslukad framför datorn här i köket. Ha, jag skiter i den, det är absolut inte läge! Och tänk, det bestämmer jag alldeles själv. Antagligen med lätt ånger i morgon.
Go´natt mina ädelstenar som jag har till låns en tid under ett liv som råkar vara mitt. Älskar er enormt! Ja, jättemassormycket faktiskt. Eller som Norton sa för något år sedan till sin syster: från månen och tillbaka 101 gånger! Det är mycket. Det är Kärlek.

 

 

Ella sitter mittemot mig på den älskade verandan. Det är middag, sen sådan. Typisk söndag. Vi har dukat här ute, fast det nästan kändes lite kyligt. Det är första gången sedan i våras som vi fick dra på värmefläkten under måltiden. Nu är hösten här på riktigt.
-Mamma, säger Ella och tittar på mig med lurig min. Så gömmer hon båda armarna bakom ryggen och frågar på sitt sätt ”var”. Då trollar hon. Då måste man fråga var Ellas händer är och gärna dra ut på det lite. Typ: vad konstigt, var är alla fingrarna?
Då myser hon och drar snabbt fram de rara små händerna och ser så stolt ut.
Det här är något hon kommit på själv. Fast hon har förstås blivit inspirerad av pappan. Han trollar med Norton och kompisarna emellanåt. Det har hon förstås uppmärksammat och gjort sin grej av.
Joe Labero, släng dig i väggen. Ella är mer magi på riktigt än du någonsin kommer att komma i närheten av!… och vi slutar aldrig att förvånas.