En ung, rar undersköterska kommer in på julaftons morgon med ett egethandknåpat julkort i form av en tomteluva till Ella med hälsningar från hela personalen. Hon fäster den på Sparvels säng.
Det behövs inte mer än så för att jag ska känna att julen blir bra här på sjukhuset, mitt i alla frågetecken.
Jag viskar god jul Ella, mamma älskar dig, i det lilla perfekt formade örat. De sista timmarna, någonstans mellan mörker och ljus har jag sovit (slumrat) med Sparvel på mitt bröst. Hon är orolig emellanåt i sin lilla plastlåda och blir alldeles lugn av att få vara nära.

Sedan räcker en sjuksköterska över paket till Ella, mig och 4-åringen.
-Tomten har nyss varit på barnavdelningen, berättar hon. Din son kommer väl i eftermiddag?
Personalen är så jäkla bra här. Lyhörda i alla lägen.
Två manliga städare sveper denna morgon runt i tomteluvor och bidrar även de till den varma, stilla och nästan lite vördnadsfulla stämningen i luften inför denna helg.

Jag ber om barnvakt och tar en morgonpromenad.
Det är alldeles för varmt ute. Den magra mängd snö som kom för en tid sedan, har lämnat en brunskitig sörja efter sig överallt. Jag känner mig klumpigt klädd i grova kängor och ullduffel, men har inget annat här i ”garderoben”
Dessa promenader laddar mina batterier till någonstans mellan plus och minus. Det är tuffa nätter, med löjligt lite sömn som regerar. Jag skulle inte fixa dessa eller situationen överhuvudtaget tror jag om jag inte fick lämna rum nr 10 en stund och bara ”ta in” livets larm.

Det blir eftermiddag, jag kurar skymning med Sparvel på bröstet, slumrar till lite emellanåt och hör plötsligt  en liten röst utanför dörren. Sonen och pappan är tillbaka och skall fira julafton här med Ella och mig.
Det blir julmat i dag igen, härligt! (Sonen är dock av annan uppfattning) Till dessert: julklappsutdelning.
Flera av änglarna här kommer in under kvällen och frågar hur vi har det.
Med mätta magar, presenter från nära och kära och den lilla familjen samlad kan vi svara att det är bra!

Nu sover pappan, sonen och dottern. Snön har smält till vatten på taken, endast mamman är vaken.

Så hörs en liten stämma i rummet:
-Pappa?
Sonen drömmer. Jag blir rörd. Det är pappan och pojken som kämpar med vardagen där hemma. Det är dem som ligger nära i natten. De får jag så väl bekräftat nu.
Jag blir varm i hela kroppen. Vad bra att ni lär känna varandra på grabbars vis nu. Var det därför ni skrattade åt mamman när hon inte visste var spoilern skulle sitta på formel 1 legobilen…

I dag tog kocken med sig alla sina barn och ett makalöst julbord till lilla lyan. Revbensspjäll, skinka, Jansson, skaldjursomelett, ägghalvor, sill, rostbiff, prinskorvar, gravad och rökt lax, handtrillade köttbullar av minsta storasyster…. ja, det blev så fullt bland faten att fönsterbrädan fick agera gåbord.
Och mitt bland detta trevliga stim en liten sovande Ella. Klurigaste julgåvan av alla. Eller en alien som största brorsan kommenterade.
Fast nog kände hon av att det var fest. Hon gjorde sin lilla, gälla stämma hörd emellanåt och fick snart lön för mödan, då en storasyster paxade första hållningen. Två systrar intog sedan ryggläge på sängen och njöt kärleksstint av varandra
.
Lilla storebror ville mata och hålla och klappa och snusa och känna överallt på Sparvel.
-Kanske hon vill vakna nu, undrade han, hoppfullt.
Ja, säkert, om hon visste vilken omtänksam och mycket snäll bror som otåligt väntar på att lära känna sin nya syster!

Vi hann med kaffe på maten och ett sällskapsspel som 4-åringen fick lite i förskott av den gamle mannen i rött.
Gemenskap, mat och massor med kärlek. Kan det finnas något mer att begära av livet.
Ja, kanske då något starkt i glasen. Men det har vi ju gjort så gräsligt många gånger förut, med skiftande resultat…

God Jul, lite i förskott, så här dan före dan till alla förbannat trevliga, sköna och unika vänner.
STOR Kram och tack också till goda förstklassiga päron.
Längtar efter er alla!

P.S. Mannens julklapp till mig i år är en digital fotoram med en mängd omsorgsfullt utvalda bilder från våra 12 år tillsammans… fast bara på honom själv!  Den står nu här på mitt sängbord och bläddrar bland knasigheterna.
En av anledningarna till att det är just honom jag valt att dela mitt liv med…
Don´t worry, be happy-filosfin personifierad.

Nyduschad mamma.
Nyammat barn
Handtvättade kläder på fisvarma element, stora och väldigt små.
Håkan skrålar skönt på datorn.
Tv:n sänder sockrade julprogram.
Livet i vår lya, dan före dan.
…och några fler före hem.

Försöker att stänga av längtet.
Tänka att i dag var en bra dag. Med viktökning, bra amningar, närhet.
Bra. Förstås!
När kommer bättre och bäst?

Med lite rundare armar och ben som stretar och sprattlar med humör.
Fortfarande en liten förpackning, men med stort, klokt innehåll.
Minns att sonen som kom ut för fyra år sedan, också var liten men tuff. Han vägde 2.500 g. och var 47 cm lång.
Så jag hade väl inte föreställt mig någon heffaklump denna gång heller.
Vi stretar på här med maten, försöker att slicka faten och visa att liten kan.
Ella somnar dock under amningen. Orkar bara en liten stund. Men hon känner igen min röst mycket väl, så jag brukar ”ramsa”  för henne när ögonen vill ramla ihop. Då rycker hon till och ser fundersamt på mig, typ det här kände jag igen.
Då kan hon komma igen och dra några tag till.
I dag släppte hon taget efter en ganska lång stund, lutade huvudet en bit ifrån, och rapade högt och mycket nöjt.
Lycka!

I dag har Ella och jag kurat skymning med bara överkroppar under landstingsfilten.
Vem mår inte bättre av lite naket!?
Ge din älskade lite mer av den varan i jul. Årets julklapp?
Starta trenden redan nu.

Trött mamma kallar sitt barn vid fel namn under blöjbyte.
Någonstans mellan mörker och natt.
Panoramafönstrena stirrar tillbaka, speglar.

Litet barn vill inte sova. Gnyr, kvider. Magen svider.
Rädd för mörkret, ensam i en ny värld.
Var det inte någon annan här?
Kom var nära, alldeles intill.
Mamman kan heller inte sova.
Jag snusar på ditt huvud, du blir tyst och allvarligt still.

Så sitter vi en stund, det är december någonstans i livet.
Snabba varma andetag mot en mammas hals
en saga som viskas i mitt öra
Ett litet hjärtat springer
med lätta steg över spända bröst.
Vi dansar stilla vidare i natten.
Vilken tur att jag får dela den med dig!

– När nu Ella visat sig kunna amma så fantastiskt och överraskande bra, så minskar vi lite på sondmatningen, säger den söta sjuksystern. Vi glesar också ut till var fjärde timme, så får du amma fritt där emellan.
Hurra va’ bra! Då slipper vi känslan av att trycka i lilla Sparvel mat. Den skall ju inte rinna ut  genom öronen…dessutom blir det ju faktiskt en längre stunds vila där emellan för trött mamma, skönt framåt småtimmarna, där varje minut är hårdvaluta.
Nu måste vi fixa det här, Ella. Annars blir det bakläxa för oss båda.

Mannen åkte hem till övriga familjen i dag. Minsta storasyster hämtade sonen på dagis efter mellis, och tillsammans skapade de tu sedan fritt på den snötäckta gräsmattan. Resultat – en barhuvad snögubbe med ett litet snett leende.
Jag tänker och oroar mig så klart massor för älskad 4-åring. Blir tacksamt lycklig och lugn, när jag ser hur bra det fungerar där hemma, utan att mamman är med och påverkar.
Så klart det är mycket roligare att leka med syrran i snön!
Men oj, vad jag saknar hans bångstyrighet, besvärlighet och kärlighet.

Nu sover liten Ella sin styrkesömn.
Snön ligger faktiskt vit på taken. Mamman otålig och hemlänktigt vaken.
Amma, sonda, pumpa, sova. Mamma våndas, dagar sovra.

Mannen är här och och vi njuter av närvaro, samvaro och tillvaro.
Har återigen blivit bjuden på hemlagad, rackarns god middag.
-Vintergryta, hojtar mannen, när jag frågar vad han kallar sin skapelse.
Nötkött, rotfrukter, svamp, lite bacon för sältans skull i en god sås gjord på öl, grädde, lite rött och enkla kryddor. Svensk husman, när den smakar som bäst.
Till detta, en god pilsner!
Det är ju en jäkla tur för mig att mannen har ork att ta en sväng om här i köket emellanåt, annars hade det bara blivit smörgås, yoghurt, gröt, ärtsoppa och frukt… och så glögg med pepparkakor förstås.
Ella äter också med god aptit! Nu i kväll fick hon i sig hela den tänkta sondmängden mat genom att amma. Makalösa mirakulösa madam!
En nöjd liten fröken lutar huvudet bakåt, släpper taget om tutten med ett högljutt smack och belåten min. Ögonen ramlar ihop och hon mår bra. Jag också!  Att få amma ett litet barn, vara nära och bara ”ta in” är poesi, ja kanske i detta fall en saga.

Nu har Ella och jag flyttat ihop. Vi har uppdaterat oss till två rum och skötvrå, med hög utsikt från nästan Panoramafönster!
Och inga stökiga grannar som festar hela natten, bara en nyföding med stor släkt som gärna och ofta gör sin stämma hörd.

Inredningen är spartansk men trivsam. I ett av fönstren strålar en adventsljusstake.
Två sjukhussängar agerar dubbelsäng. Med praktiska handtag dinglandes alldeles ovanför.
Ja, man är ju ingen ungdom längre…
Ella har sin lilla invanda låda med julröd sänghimmel. Vi kör vidare med lite värme i madrassen. Är lite avis faktiskt!

Detta läge kallas samvård och är ett förstadie till hemgång. Här sköter vi lilla Sparvel alldeles själva, dygnets alla timmar. Det tuffaste är att hon äter var tredje timme.
Matning med sondkontroll innan, amning och ett snabbt blöjbyte, detta tar ca 1 timme. Sedan skall jag försöka pumpa ur lite mjölk också, så det inte blir mjölkstockning. Ella äter ju inte så mycket  från mig än. Så sömn är det rätt snålt med.
I natt har jag blivit lovad av en rar undersköterska att få hjälp med matningen klockan 03.00. Fantastiskt skönt! Ren lyx, faktiskt.
I morgon kommer mannen hit, då får vi provligga pensionärssängarna.

01.30. Har varit hos Ella och matat. Vägde henne lite på skoj innan för att se hur mycket eller kanske mest OM hon fick i sig någon typ av mätbar mängd från mitt bröst.
Jodå, hon hade fått i sig hälften av det som jag skulle ha gett henne via sonden genom amningen! Sjuksystern hämtade en stjärna och klistrade in i hennes protokoll. Duktig, envisa, starka tjej, oj vad jag imponeras av dej!
Keep up the good work!

Får ett foto skickat till mig från mannen. Det har varit pepparkaksbak i det lite sparsamt juliga huset. Nu är en av säsongens dofter i alla fall applicerad. Lite bränd i hörnen, precis som det ska va´. Bilden visar ett tvåvåningspepparkakshus, överdekorerat och med mycket snö på marken, ja, lite överallt faktiskt.
Storasyster på 24 år med kamrat var även med. Om man som förälder lyckas vinna över krogen en fredagskväll, måste man nog anse sig lyckad i sin föräldraroll. Nåja, kanske att en som vanligt überlagad god måltid lockade med dito rött i glasen…
Sonen har det alltså bra.Med mycket uppmärksamhet och enkla familjära upplevelser, precis som det ska va´ när man är barn. Det ger en grundtrygghet som man har med sig i ryggsäcken hela livet.
Det bästa jag visste när jag var barn var att åka till sjön och bada.
En helgföreteelse när pappan med körkortet var ledig.
Detta enkla, fantastiska nöje håller jag mycket högt än i dag! Tur att även sonen delar detta med mig. Mannen blir mest rastlös. Kanske att han inte har samma bakgrund?
Längtar till sommaren 2012 då Ella ska invigas i denna mycket viktiga ritual. Får väl säga åt mannen att han tar hojen och jag bilen, så han kan dra en repa när det börjar krypa i benen.

Ella och jag har mest bara latat oss och mått riktigt bra i dag. Har haft fredagsmys hela da’n, liksom. Med mycket närhet och kärlek. Precis som det ska va’!