– När nu Ella visat sig kunna amma så fantastiskt och överraskande bra, så minskar vi lite på sondmatningen, säger den söta sjuksystern. Vi glesar också ut till var fjärde timme, så får du amma fritt där emellan.
Hurra va’ bra! Då slipper vi känslan av att trycka i lilla Sparvel mat. Den skall ju inte rinna ut genom öronen…dessutom blir det ju faktiskt en längre stunds vila där emellan för trött mamma, skönt framåt småtimmarna, där varje minut är hårdvaluta.
Nu måste vi fixa det här, Ella. Annars blir det bakläxa för oss båda.
Mannen åkte hem till övriga familjen i dag. Minsta storasyster hämtade sonen på dagis efter mellis, och tillsammans skapade de tu sedan fritt på den snötäckta gräsmattan. Resultat – en barhuvad snögubbe med ett litet snett leende.
Jag tänker och oroar mig så klart massor för älskad 4-åring. Blir tacksamt lycklig och lugn, när jag ser hur bra det fungerar där hemma, utan att mamman är med och påverkar.
Så klart det är mycket roligare att leka med syrran i snön!
Men oj, vad jag saknar hans bångstyrighet, besvärlighet och kärlighet.
Nu sover liten Ella sin styrkesömn.
Snön ligger faktiskt vit på taken. Mamman otålig och hemlänktigt vaken.
Amma, sonda, pumpa, sova. Mamma våndas, dagar sovra.
Lämna ett svar