I morse  plockade en sjuksyster bort Ellas övervakningsmanick. Den har stått på sängbordet och larmat och låtit sedan vi hamnade i denna lya. Puls och andetag har dansat med blå siffror och yvig svans på skärmen. Sedan en tid tillbaka har tangon gått över till wienervals och siffran 100 har stolt lyst i rummet. Full pott på andetagen!
Klart jag har varit extra nojig i dag. Lyssnat, satt en hand framför näsan för att känna Sparvels utandning. Varit nära. Precis som alla föräldrar.
Men detta var ett steg till framåt, hemåt!

Dagen har också spontant bjudit på ett besök av den sjuksköterska som arbetar med tidig hemgång. Hon undrade om vi var sugna och kände oss redo. Vi ville förstås skrika, JA, kan vi dra nu?!, men fick tygla oss.
Det är doktorn som har det sista ordet, efter samtal och intagande av information från alla änglarna här.
Hörde ryktesvägar att 2 kg. var en sorts gräns, men Ella är ju en liten tjej, trots sina veckor, så sjuksystern sa att siffrorna kanske inte var avgörande denna gång.
Vi sover på saken, så får vi se vad morgondagen bjuder.
Hoppas förstås på fina siffror från dagens nakenvikt till att börja med.

Ett annat spontant besök var att mannen, helt plötsligt stod i dörren till rum nr. 10. Vacker, och lycklig i ett leende.
Det märkliga var att jag kände på mig redan i morse att han skulle dyka upp, utan förvarning. Det är ofta så när det gäller oss. Vi fungerar lite som tvillingsjälar, med insidorna utanpå.
Han hade förstås med sig middagen, spaghetti med köttfärssås. Sonens favorit,  ja, det enda han egentligen riktigt gillar.
Fast i dag, när minsta storasyster fixade med middagen, åt han med god aptit upp hennes hemlagade hamburgare. Det är ett riktigt gott! betyg. Hon är lika bra i köket  som sin far, men när det gäller sång, så slår hon honom med hästlängder. Vart skall det sluta? Idol och Masterchef- släng er i studioväggen, this is the real shit!

Nu sover Ella-tjejen i sin säng, nyammad, nöjd och näpen. Jag skall strax släcka lampa och dator.
Vi har fått rumskompisar. En liten punk-kille med svart, taggig kalufs sover i andra änden av rummet. Han är lite större än Ella, men fortfarande liten i en ny värld.
Mamman och pappan är coola och skittrevliga! Det hade blivit tufft annars att kollektiva så här i känsligt, nervigt läge.
Välkomna lilla nya familj!

.

Det blev mycket uppskattat med bubbel i plastglas vid tolvslaget i går kväll här på avdelningen!
Änglarna, några trötta mammor och pappor, samt sovande sötnosar i plastlådor firade in det nya året i ett nedsläckt sal 4, (tom denna afton) med utsikt över Eskilstunas sprakande himmel.
Med vördnad inför det som komma skall och för det fantastiska arbete som utförs här, ja på många av landets sjukhus, öppna för alla, oavsett plånbok.

Ella har varit lite trött i dag med. Men jag har sondat på lite extra, och nu till kvällen ammade hon riktigt länge och bra. Hon orkar inte amma lika bra varje dag, det tar på hennes små krafter.
Nu ligger hon på min säng, inbäddad i en filt hon fått av några kvinnor som syr till den här avdelningen.
Den har en vit teddysida och en i ett tyg med nallar på. Mycket gosig, stort tack!
Det är även äntligen lite vitt ute också. Tog en promenad strax innan det skulle skymma. Det knarrade nostalgiskt under kängorna, härligt! Jag kan faktiskt njuta av vintern nu när åren har samlat sig på mig. Förr var vinter, snö och kyla pest. Kanske var det egentligen mest den självvalda avsaknaden av varma kläder.  Det är inte så fränt med termobrallor…
Det är skönt med växlingarna i naturen, det händer något i lunken. Som kapitel i en bok, en paus liksom.
Lite pånyttfödd efter promenaden, så här på årets första dag, orkade jag åter kämpa vidare med amning, magmassage, sondmängdsfunderingar och det lilla livet i rum nr 10.
Oj, nu kom jag åt någon knapp, så att det blev fet stil i texten, sorry!  Nu avslöjade jag min usla tekniska kompetens.
Gott nytt och ut och knarra lite innan känslan töat bort. (Det gick bra utan termobrallor! )

Slet nyss upp de inplastade champagneglasen. Det blev ras och knas över hela golvet i det lilla skötrummet.
Dessa var av sådan sort som man sätter ihop själv. Själva foten  klickas i glaset…

Minns du, min älskade man, den där tokblå sommardagen, 2005, hur vi fick lätt panik minuterna innan bröllopet, när vi upptäckte att glasen var byggsats. Vi hade c a 100 st. att meka ihop och hör du, nu spelar mitt ex. själva inmarschen till oss, för oss, för kärleken, till varandra på elguran. Jävlar!
Tårarna rann av kärlek och skratt i en husvagn med orange heltäckningsmatta, nu fylld av billiga plastbitar.
Hur gick det egentligen? Jag var så nervös att jag inte hörde gitarrens ylande. Minns bara att jag klev av på ”fel sida” av hojjen och brände mig på piporna. Sedan stod vi plötsligt hand i hand och sa ja och ja och puss, kyss och skål – i knasiga plastglas av byggsatsmodell. Vi hade inte kunnat gjort det bättre!
Tack för att du vill vara min man.
Jag älskar dig, knasboll,  yes, I do!

Ligger på sängen med Ella på mitt bröst. Utanför smattrar smällare och raketer. Årets sista dag är här.
Det har varit en tuff dag. Magen har krånglat på Sparvel.
Det enda som har varit o.k är närhet med mamman. Lite amning emellanåt + en del sondmatning när liten är trött.
Nu har Ella nästan kommit till ro i sin säng, mamman passar på att skriva lite.
Det gnyr dock från sängen, hon är inte helt nöjd.
-Släpp på bajset, Ella. Det är inget att spara på!

Mannen är med sonen hos mycket goda kamrater. För en gångs skull var det han som blev bjuden på mat, tre-rätters. Hummern till förrätt hade varit mycket spännande, tyckte sonen. Han åt dessutom av den med mycket god aptit. (Väldigt ovanligt.)
Nyårsafton på sjukhus är sjukt trist för en 4-årig vilding, så det var jag som ”körde iväg” dem.
Jag vill ju gärna tro att vi snart är hemma. Då kan vi köra repris på hummern.

Nu är klockan 23.00. Det är en timme kvar av ett omvälvande år.
Jag har laddat sjukhuskylen med bubbel, köpt champagneglas i plast. Tänker bjuda änglarna som jobbar i natt. Så klart ska det nya året skålas in, dock lite annorlunda denna gång.
Gott nytt år och kram alla fantastiska, knasiga och underbara vänner! Hoppas att vi alla får ett mycket kärleksfullt och kul 2012!
Ses snart!

Morgonens vikt: 1710. Alltså oförändrad.
Vi har kämpat, men inte nått riktigt fram.
Men inte bak heller. ..
Så nu fortsätter vi med lite sondmatning och mycket amning och försöker hitta en bra nivå.
Ska nu försöka att inte fundera så mycket. Kanske ett nyårslöfte!?
Ta en dag i taget. Som vi alla borde göra och må så mycket bättre av.
Och säkert kommer jag att rätt som det är upptäcka hur Sparvel orkar tutta på bröstet lite längre en dag.
Klart jag är otålig. Men det vet ju alla föräldrar att barn får man vänta på.

På fredagar är det den stora mätardagen.
Ellas huvudomfång: 29 cm
Längd: 42 cm

Ett stort plus i dag, ett steg framåt! är att den fina sjuksystern plockade bort Ellas värmesäng. Sparvel håller sin temperatur bra nu på egen hand. Värmen har dragits ner med en halv grad i taget, och fyller inte någon funktion längre.
Men då krävs det ju lite hull på kroppen… Här ska vi alltså inte snåla på maten. Att dieta är faktiskt skittrist! Vad vore livet utan choklad, goda viner, hembakt till kaffet, Kockens fantastiska middagar och så mjölk förstås…! Eller hur Ella- tjejen!

Går förbi sal 4. På ”Ellas” plats sitter en ung pappa på en stol och vakar utanför en kuvös. Inte helt bekväm.
Med säkert tusen tankar i huvudet och gnagande oro av ovisshet.
Jag har lust att gå fram, ge honom en kram och tala om att vi nyss lämnat hans stol. Kuvösen, c-pap, syrgas, provtagningar, skinn och ben. Att allt går bra.
För det gör det. Sakta förstås.
Prövningar.
Men framåt. Det är så tydligt nu när jag ser pappan.

Inne på rum nr 10 ligger Ella. Hon är trött i dag. Redan kl. 07.00 i morse kom två sjuksystrar in och gav Sparvel ögondroppar. Hon skulle få ögonen undersökta av en doktor kl. 08.00. Dropparna gör att ögonen domnar och pupillerna vidgar sig. Då kan doktorn titta med sin starka lampa på alla fina kärl inne i ögat. Skulle det vara något som ser misstänkt ut, är det ganska lätt att med en operation åtgärda detta, så kanske Ella slipper glasögon.
Ella stretar, doktorn kämpar, sjuksystern håller fast Ellas huvud, jag händerna. Stackars Sparvel. Pulsmätaren larmar. Ella skriker.
-Oj, ett riktigt storbarnsskrik, säger doktorn förvånat! Jag vill inte plåga henne mer, fortsätter hon. Allt ser bra ut, men jag vill ändå göra en sista koll nu på måndag. För säkerhets skull.
Ella är helt slut efter all envishet. Jag kryper upp i sängen med liten fröken och ammar henne som tröst. Jo då, det smakar. Säkert både gott och tryggt.

Dagen passerar. Ella-fröken är inte riktigt i form. Men det är helt normalt, säger en rar sjuksyster.
Ammar, slumrar på mammans bröst, vilar i egen säng.
Pappan kommer. Vilar i pappans tryggstora  famn.
Ammar.
I dag är det bara amning som gäller. Det blir nervöst att lägga Ella på vågen i morgon. Svart på vitt, liksom. + är förstås bra. 0 är okej, men – är underkänt.

Dagens vikt är 1.710 g. Ella är i vecka 35… om hon hade varit kvar i magen.
Det var länge sedan hon låg i kuvösen, men ändå känslan av ganska nyss.
Pappan ligger och myser med litet barn på bröstet. Nummer fem i ordningen.
Känslan är bekant, men ändå annorlunda.

Är en tänkare, fnulare, grubblare och funderare.
Men om.
Kanske att.
Ifall.
Tänk.
Ja, det är så det snurrar likt en tvättmaskin i huvudet.
Målet är ju solklart. Att få byken ren och färdig.
Grubbleriet de senaste dagarna har handlat om amning/sondmatning. Mat som mat och dessutom av samma sort. Bara olika uppläggningar. Bygga snygga torn på höjden, eller inte, liksom.
Tänker:
om jag ammar när Ella vill är det hennes egen hunger och instinkt som styr. Hon är duktig och får i sig en hygglig portion varje gång. Det har jag märkt.
Sedan skall jag enl. plan, mata henne med 4 timmars mellanrum via sonden.
Då stör jag hennes instinkter.
Tror jag…
Tänker vidare:
om Sparvel inte får mat via sonden var 4:de timme, borde hon bli riktigt ordentligt hungrig av sig själv, och kanske amma bättre/längre. Instinkt!
Insikt?
Framförde mina tänkor till en helskärpt, superbra sjuksyster med varmt, vackert och öppet ansikte.
Hon sa: Prova att bara amma i morgon, så får vi se på Ellas vikt.
Vad skönt…och lite nervöst. Tänk om jag tänkt fel. Tänkt för mycket. Grubblat. Om. I fall…
Ja, men då har vi ju i alla fall prövat. Ett steg fram och kanske två steg till, fram!

Ella vaknar till. Vi byter en blöja. Ger henne magmassage. Hon är pigg. Tittar sig omkring i det lilla skötrummet. Lyssnar. Det är kul när hon är nyfiken och på.
Jag beställer in ett bad till rum nr.10. Till pigga Sparvel.

Droppar i både barnet och lite olja.
Först fötterna. Hon blir alldeles stilla. Sedan sänker jag ner henne, sakta, bit för bit.
En liten kropp, inte större än en docka.
Stjärten, magen, bröstet, ryggen. Nu ligger Sparvel  i badet. Det är bara det lilla nyfikna ansiktet som är kvar ovanför vattenytan. Hon verkar gilla att spa-a. Jag öser lite vatten försiktigt över hennes huvud.
Så verkar det som hon är nöjd. Underbart är kort!
Jag sveper in henne i en handduk. Plockar fram ett av alla de mycket små plagg hon fått av snälla kamrater. En röd och rosa-randig sak med hela ben och armar. Det blir skönt efter badet. Och så ett par stora, fluffiga strumpor.
Vi avslutar med varm mjölk, uppkrupna i sängen.
Ute härjar fortfarande Dagmar. Sliter och drar i de stora fönstren. Plåtfasaden skramlar i hennes framfart.
Vi kurar skymning. Ella somnar nöjd med mjölkmustasch och flurigt hår.

Vaknade i morse och skötte Ella. Varje morgon kl. 08.00 tar vi nakenvikt av lilla fröken. Dagens höjdpunkt! Hittills har hon ökat i vikt varje dag. I morse stod vågen på 1.650 g.
Nu när jag ammar henne så ofta hon vill, är denna morgonrutin extra spännande, men förstås även nervös. Bättre amning = mindre mat i sonden! Mindre mat i sonden betyder också att det är Ellas egen hunger som styr när hon vill käka, inte ett klockslag.

-Nu när Ella visat sig så duktig på att amma, så kan vi ta bort sondmatningen klockan 04.00 på prov, sa nattsjuksköterskan när hon kom in till oss för ett hej- det är jag som jobbar i natt-besök.
Vad skönt! Då blir det bara tutten till Ella, när hennes mage skriker. Så mycket enklare!
Och gärna får hon somna på mitt bröst efteråt. Jag bullar upp med kuddar på varje sida av landstingets ”dubbelsäng” och lägger mig själv på rygg i mitten. Sparvel har jag innanför mitt linne som i en känguruficka.

-Nu har du en fot här och den andra nästan hemma, fortsatte sjuksköterskan.
-Hörde de Ella? Du regerar och imponerar. Keep up the good work!

Har sagt hej då till mannen och fyraåringen. Med tårar, kramar, kör försiktigt, ses snart och nerverna utanpå. Hej och hej då är skitjobbigt. Ovisshet, nakenhet.
Vardagsmönster och scheman flippar ur när jag inte själv styr över dagen. Rutiner håller människor i schack. Det kan jag förstå nu. Annars rasar det.
Önskar att jag bara kunde ge mig hän och njuta av att allt blir upp och ner en stund, men jag blir störd, irriterad och stressad  emellanåt. Förlåt!
Vill ju bara packa min väska och följa med tillbaka. Till det vanliga.