Tandläkaren sa åt mamma att hon nog borde skaffa sig en eltandborste. Den passar även för mina fyra tänder. Mycket roligare och pirrigare än den rosa jag hade innan.

Med brorsan på Stoora Ica.

Pekbok!

Söndagshäng på verandan.
Vi njöt av sol, fika och skönt gung i hängmattan i dag. Kanske mamman var lite ”dagen efter”?

Pappas knasklubbkompis Mäki, kom förbi och visade sitt nya åk. En Dodge från tidigt 70-tal. Drar närmare 3 liter milen… fränt!

Mannens hårdrocksband, Loud n’ Prod spelade ikväll på Villa Sandhem.
Farmor kom så gärna över till vårt hem. Sövde till slut liten envis Ella. Storebror klarade sig själv. Kollade film i sitt rum. Släckte lampan när den var slut. Stor men ändå liten, fast klok. Ledsen när han förstod att mamman skulle lämna hemmet en stund. (Det händer ju nästan aldrig…) jag har inget större behov av det, faktiskt, Men jag var nyfiken på att höra Loud n’ Proud.
Spelningen var mycket lyckad. Publiken taggad. Kul! Bandet var i sitt Esse. Vackrast denna kväll: en kram mellan pappa Jimmy och äldsta dottern Julia. Så full av känslor och kärlek så att nästan tiden stannade. Sonen Oskar var också på plats. Klok, ung man, stolt över pappan.

Barnen sov när jag kom hem. Allt hade bara gått bra, informerade farmor.
STORT tack för din närvaro och kärlek. Vi ses väl snart igen!? Sköt om dej och go’ natt!

Middagen blev sen. Mannen skulle promt göra en rödvinsås som skulle utklassa Morbergs och Mannerströms. Ett par timmar kokade den ner på spisen till en sprängfylld smakupplevelse. Till detta: rapsgris i form av kotletter och en skir potatisgratäng samt bubbel i glasen. Klart det blev bra! Fredagsmys med lilla familjen i lilla köket. Till dessert: Gitarr och sång, mycket Neil Young. Ella trummelummade på sin kastrull. Provade visp och slev. Sleven lät mest. Om kastrullen vilade på lilla foten, kom ljudet ut och lät så mycket mer än när den stod platt mot golvet. Hon myste och kollade så att vi var med på noterna.
Sonen stack ner till grannpojken. Där skapades det i Lego. Just nu bättre än Neil Young…

Skönt att fredagsmysa utan TV. Faktiskt har den inte varit påslagen alls i dag!

Ella tröttnade på trumvirvlar och tamburiner. Vi tog en svängom på köksparketten till nå’n Red Hot Chili Peppers-dänga. Hon somnade in, vaggandes i en lycklig mammafamn.
Lycklig över att ha berikats med en fin, kärleksfull familj. Både den lilla och den stora.
Nu kommer sonen i långa kliv uppför trappen. Full av energi. Snart 6 år.
Så mycket barn, så klok, så full av liv.
Ella älskar sin storebror. Mer än allt annat här i livet.
Jag förstår henne så väl.

Äntligen fick liten syster följa med storebror till simskolan.
Åååh, vad hon trivdes, ja som fisken i vattnet faktiskt. Roligast var det nog med alla barn. Ella tittade förundrat på hur leken virvlade runt där i de små bassängerna, hon ville så gärna vara med. Trapporna upp till en stor vattenrutschbana var så inbjudande. Mjuka, runda steg i klarblått. Vatten som skvalpade in och ut i dessa.
Ella provade, snabb men ändå inte. Barnen väntade bakom, otåligt. För små för att charmas, för stora för Ella.
Just denna dag var det extra mycket barn i simhallen. Skolan var stängd, det var någon typ av studiedag. Annars brukar det vara nästan tomt här i barnbassängen.
Men det hade förstås inte varit så intressant för Ella.

Morbror var med. Skönt! Då fick mamman simma några längder och njuta av lite egentid. Ella gillar verkligen morbror Håkan. Det gör även Norton. Han är snäll och generös med tiden; lektiden, närvarotiden, på barnen-nivå-tiden. Och intresserad av barnen, på riktigt! Allt det där vuxna får då komma i andra hand. En fantastisk egenskap, unik. Varför lyssnar vi så otåligt på barnen. Vad är det som är så bråttom. Snart står ju de svettiga 42:orna i hallen och dörren till det rara rummet är stängd.

Efter simskolan ville sonen också busa med morbror. Fast ute på ”djupa”.
Ellla och mamman fick fortsätta att förundras av livet i den blå lagunen. Här fanns inte en piraya så långt ögat nådde, bara guldfiskar av den näpna sorten, strängt upptagna med vattenkannor och hinkar… och så de blå trapporna förstås!

Vaknade i morse. Det gnagde till i skallen. Lite oro. I kväll skulle jag skriva artikeln om dansJohanna. Var och gjorde en intervju med henne i fredags, på själva kvinnodagen.
Sedan brukar jag ha pratet i huvudet några dagar innan jag tar tjuren vid hornen.
Ungarna ville inte sova. Den minsta absolut inte.
Hur kan så mycket argt och envist rymmas i sådan liten kropp. Snacka om kraftpaket. Ja, ja, det finns att brås på…

Men så, strax innan 22.00 blev det tyst i huset. Det hördes försiktiga snarkningar från prinsens rum. Vid Tv:n satt älskade mannen med argbiggan hårt i famnen. Nu sov hon, nöjd ändå, trots att hon blev fasthållen. Hon gillar pappans trygga, varma famn.

Jag gick ut i köket, slog på den nyservade laptopen. Plockade fram mina kladdiga, nästintill otydbara kråkfötter och letade en rubrik… fan, det låste sig direkt.
Fortsatte istället med ingressen, det gick lite bättre. Gick till skafferiet, plockade fram ett paket kex, blandade en kanna juice.
Skrev vidare. Utan stopp. Var tvungen att sålla i alla ord.  Vi hade ju suttit rätt länge och pratat vid Johannas köksbord. Kaffet hade kallnat.
Nu hade jag samtalet igång i huvudet och hällde bara ut det på datorn.
Oj, vad bra det gick. Och lätt, kexmätt.
Texten är ivägdragen och nu väntar jag på ett o.k. från Johanna.
Lite pirrigt är det alltid. Tänk om det blev knas. I hennes ögon.
Tack och go’natt. Vad härligt det är att få skapa. Och så kostar det inte en spänn! Bara lite lätt armsvett…

Sitt du, nu är det min tur att köra dej, brorsan!

Kolla en soldörr, ska vi ta den?

Vaknar av att Ella är ledsen. Hon ligger i egen säng, alldeles bredvid vår, en armlängd från mamman. Lyfter över henne till mig, hon är varm. Feber och rätt så hög, det känner jag. Pojken hade det förra veckan, så känslan är nära.
Börjar amma, men hon vill inte. Jag blir alldeles förskräckt, vad nu? Är det över? Jag provar igen, men hon vänder bort sitt lilla ansikte. Jag märker hur trött hon är. Det är nog därför. Ger mig inte, tänker att hon behöver näringen, särskilt nu med feber i den lilla kroppen. Jo, nu tar hon tutten. Det rinner till ganska direkt och Ella smackar återigen ivrigt.

Mitt sista lilla knytt, ha inte så bråttom. Du hinner bli stor. Se på din bror. Det var ju nästan nyss det var han och jag som satt i natten och myste när hela världen tycktes sova. Han var snabb. Kanske hungrigare? Istället för längtig?
Men han längtar också. Efter tidig morgonkiss, smäller han igen toalocket och kommer på snabba nakna fötter till mammans sänghalva. Så ligger vi och trängs på 1,40, hela den lilla familjen tills pappans mobil skräller i arla morgon. Åååh, du trötte man, sluta snooza, snälla!

Äntligen feberfri.
Måndag. Ledigt från dagis. Sol, slask, isigt. Inget pulkaväder. För tidigt för cykel. Det blev en vända på byn och lite småärenden som mamman hade att styra med.
Ella sov som vanligt gott i vagnen. Norton och jag njöt av en soldränkt lekpark i lä. Här, på   bibliotekets innergård, värmde solen våra längtande anleten. Annars var det rätt bitigt i luften, absolut alldeles för tidigt för att snacka om vår.
Vi kryssade oss sedan mellan hundbajshögarna mot norra sidan av sta’n, hem till mormor och morfar.
Där njöt vi av uppassning, fika, kramar och tid. Som alltid.
Ella hade nog längtat efter mormors varma, öppna famn, för flera gånger tryckte hon sig mot mormors bröst, lade sitt huvud lite på sned och bara myste stilla.
Det var sann kärlek från djupet av en liten 1-årings hjärta.

I dag var den bästaste storebrorsan av alla hos mig och såg till att jag fick njuta av skön barnvagnspromenad. Norton är fortfarande hängig, och får stanna inne.
De kollade på tänkvärda Pixarfilmen ”Upp” tillsammans. Jag fick egentid med Ella och tänkvärda tankar under Djulörundan i mitt annars mest robotliknande huvud. Det blir mest rutintänk med litet knytt där hemma och en 5 åring. Jag och barnen,  vår lilla värld. Fick då en flashback från Uppsala i skallen. Jag var åter i ”mitt” rum och låg och väntade på att knytt ville komma ut. Eller egentligen inte, för att alla dagar som hon låg kvar i min mage ökade överlevnadschanserna och annat trubbel med 5%. De sa sjuksköterskorna, doktorerna och alla inblandade till oss.
Nu förstår jag varför allt gick så bra. Varför jag var så lugn. Varför Ella var så stark.
Vi hade ju faktiskt varandra. Hon med sin enorma vilja och överlevnadsjävlaranamma. Jag med ”här och nu”. Har lätt att stänga av i går och i morgon.
Åter kände jag det lilla huvudet tränga fram nästan smärtfritt.Värmen från ett nytt liv. Starka armar och ben som fäktade mellan mina.
Fan vad bra vi var. Ja, är! Klart vi fixade det, vi hade ju varandra.
Jag bara önskar så innerligt att pappan också hade varit med där på vårt lilla inbodda, gula rum, en grå novemberdag med den mycket närvarande talgoxen utanför fönstret.

-Mamma, vänta här på mig,  jag ska bara se vart tunneln leder.
-Det är lugnt, brorsan väntar på andra sidan.

Prinsen lipade åt det lilla trollet utanför fönstret och undrade sedan:
-Vad gör du här och var är din vita springare?
Trollet svarade:
-Jag kom med tåget från Hallsberg, steg av här i Katrineholm för att jag hörde en prins rop på hjälp. Sitter du fast i din borg eller kan du tänka dig att komma ut och leka?
-Kom in min sköna, här finns inga drakar, bara ett stort busigt hjärta. Vill du kanske ha några chokladrussin?

Efter chokladrussin blir det tandborstning.