Flashback

I dag var den bästaste storebrorsan av alla hos mig och såg till att jag fick njuta av skön barnvagnspromenad. Norton är fortfarande hängig, och får stanna inne.
De kollade på tänkvärda Pixarfilmen ”Upp” tillsammans. Jag fick egentid med Ella och tänkvärda tankar under Djulörundan i mitt annars mest robotliknande huvud. Det blir mest rutintänk med litet knytt där hemma och en 5 åring. Jag och barnen,  vår lilla värld. Fick då en flashback från Uppsala i skallen. Jag var åter i ”mitt” rum och låg och väntade på att knytt ville komma ut. Eller egentligen inte, för att alla dagar som hon låg kvar i min mage ökade överlevnadschanserna och annat trubbel med 5%. De sa sjuksköterskorna, doktorerna och alla inblandade till oss.
Nu förstår jag varför allt gick så bra. Varför jag var så lugn. Varför Ella var så stark.
Vi hade ju faktiskt varandra. Hon med sin enorma vilja och överlevnadsjävlaranamma. Jag med ”här och nu”. Har lätt att stänga av i går och i morgon.
Åter kände jag det lilla huvudet tränga fram nästan smärtfritt.Värmen från ett nytt liv. Starka armar och ben som fäktade mellan mina.
Fan vad bra vi var. Ja, är! Klart vi fixade det, vi hade ju varandra.
Jag bara önskar så innerligt att pappan också hade varit med där på vårt lilla inbodda, gula rum, en grå novemberdag med den mycket närvarande talgoxen utanför fönstret.