Barndomsvännen ringde.Det var ett tag sedan vi sågs, som alltid…
Livet och dagarna rullar på. Hon med en 5-årig prinsessa och en vilding på två.
Jag med en 5-årig livfull prins och en äventyrslysten 1-åring.
Männen som jobbar heltid. Hus i stan och på landet.

-Ska vi ses på öppna förskolan i Östra Vingåker på fredag, undrade hon.
Öppna förskolan-bilden uppenbarade sig för mig med snoriga, arga barn, stressade mammor (oftast) som är många år yngre än vi och massor med halvtrasiga leksaker.
Jag gick en hel del med sonen på de olika som staden erbjöd. Man gör ju så mycket mer med första barnet. Sedan kommer man på att det är rätt skönt att ”bara” vara hemma och att tiden rusar fort ändå.

Men det är klart, ska vi ändå ses över en fika med klåfingriga ungar, så är väl detta en kalasidé!
-Vi kommer, hur dags?
-Halv tio till tolv. Fikat är tio.

Jisses, då skulle jag få sätta klockan på ringning denna dagisfria fredag. Det bär mig alltid lite emot…
-Mina vaknar runt sju svarade väninnan. Hon är tillbaka i jobbsväng emellanåt och lämnar då tidigt på dagis.

Klockan skrällde. Den rusade sedan likt en tjur med den röda i framkanten. Någon frukost hanns inte med. Jo, Ella fick förstås tutte. Hittar den själv. Har svårt att säga nej då.
Det kändes inte bra att ge sig iväg med tomma barnmagar i bilen. Det har faktiskt aldrig inträffat tidigare. Mat är hög prio.
Men fredagsfikat väntade ju runt hörnet.
Bilresan var som tagen ur en snygg reklamfilm. Februari, slingrig väg, skog, öppen mark, röda små stugor, vatten…
Vad kan klå detta? Det är så vackert ute nu så att man blir löjligt sentimental och nästan tårögd.
Dubbla pardörrar välkomnade oss.
Några få barnfamiljer, inget snor, schyssta leksaker och löjligt trevlig personal.
Fika på övervåningen, (frukost för oss) Med gott kaffe, varma frallor, pålägg och väninnetugg.
Till och med barnen njöt, kort och intensivt.
Sedan fortsatte leken på undervåningen.

Ella kollade in det mesta. Roligast var nog ändå trappen upp till övervåningen. Bred och generös, välkomnande på något vis.
Det fanns en till 1-åring här i dag. En pojk som mest höll sig på mattan. Jisses vad lång han var… eller ja, i jämförelse med Ella. Många tänder och ben som bar honom. Han blev nästan lite kär i Ella.  Ja, det blev nog allihopa.

Ses snart igen. Det blev ju riktigt lyckat. Helt klart värt en icke-sovmorgon!

 

 

 

 

Två vargar i ”Lejonskogen”.

-Kan vargar klättra i träd, frågade grannflickan mig. Ja, lite kanske, svarade jag. Det ser ju ut så i alla fall…
-Men i leken kan de ju det i alla fall, svarade hon mig raskt då.
Ja, och jättehögt!
Sedan sprang de två bästaste grannungarna vidare upp på åsen, förlåt, Lejonskogen och satte sig på den största stenen. Kanske till och med ett berg?. Strax efter hördes vargarnas ylande eka över byn.

Ella höll sig nära vargmodern. Hon hade åkt pulka med storebrorsan flera gånger nerför åsen innan vargflickan kom. Emellanåt ivrigt pekandes på pulkan när farten tog slut.
Lite mellis i skogen smakade också bra.
Tänk att vi bor så nära en riktig lejonskog! Bara ett stenkast ifrån, ja inte av mig, men från mannen. Han som hade skolrekord i grenen ”kast med liten boll” i Vingåker.
Det stör mig lite ibland att han är en jävel på allt. Nej förresten, en svaghet har han; stavning. Men det uppväger han med att vara en mycket god berättare, förstås…

Tack för snön, Jack Frost!
Pssst. Om ni inte sett filmen ”De fem legenderna” där Jack är med, så gör det!!
Tänk, nu är klockan exakt 00.00. Kommer nästan aldrig i säng på ”rätt” sida.

 

Kommer till dagis med bråttom-minen på. Pojken blir glad. Alltid. Visar så stolt de två pärlplattor han knepat ihop. En dalmatiner och en nalle.
-Ååh, vilken glad mun nallen har, skrattar jag.
-Ja, så kjat, säger pojken alldeles självklart.
Nej, varför gå runt och sura, liksom.

Onsdagar är snärjiga. Simskolan börjar 14.30 och dagis slutar 14.00. Tänker varje gång att jag skall hämta lite tidigare, så att jag slipper vara en argstressig mamma. Men det blir liksom aldrig så…
Mellis i ena näven och pärlplatta i andra. Det funkar.
I dag är det armtag i simskolan. Men inte ihop med bentagen. Det är nog klokt. Jag står och tittar på de drömmande, långt-bort i blicken-barnen genom fönsterrutan. De pratar inte så mycket med varandra. Gör som simlärarna säger. Sedan väntan. Pojken får syn på mig i fönstret. Blir glad, vinkar energiskt, flera gånger. Jag gör tummen upp och skrattar stort, lika stort som pärlplattenallen. Så att det skall synas bort till honom.
Åååh, du lilla fina pojk. Fortsätt att vara lycklig och uppfinningsrik. Och snäll. För då får du förhoppningsvis bara snällt tillbaka.
Jag drar några repor till i motionssimmet. Tittar på klockan. I dag skall jag stå på andra sidan dörren och fånga upp min guldfisk. Med glad mun!

-Klara kommer hem i morgon, skrattar pappan glatt mitt under fölsedagskalaset.
-Hon fick visst lite långledigt och snubben hennes också.

Klart det är hem. Alltid.
Tänker på den dagen då våra små står och är ivriga i hallen. Fast stora då, eller inte…
Hur klarar man det? Och tänk så gamla vi är då, med ännu närmre till alla tårar.

Med sig i bagaget hade hon en sjujäklars trevlig pojkvän. En skånepåg. Han blev polare med Norton redan innan han klev ur sina skor i hallen. Mycket märkligt. Hur gjorde han?
Ella föll också pladask.
Jag tjuvkikade lite. Han var närvarande, nyfiken. Betraktade, lyssnade. Med barnens sinnen.
Så klart!
Håll hårt i pågen, Klara, och se för guds skull till att han börjar jobba med barn!

Vi firade mannens 47-års dag två gånger, faktiskt. Det är ju så gott och trevligt!
Glasveranda, vin, mannens smörgåstårta och framförallt tid för umgänge. Löst prat i all sin nakenhet.
Ibland känns det så mycket vardag. Den lunkar liksom på. Klumpar ihop sig. Måndagar blir till fredagar och strax står söndagen där igen.
Högtider. Det hör man ju bara på namnet. Det är viktigt.
Eller; kom som du är, när du har vägarna förbi. Det är nästan ännu trevligare.

Det gjorde mannens gamla polare Ale i dag, med sina två rosarandiga dötttrar. Minsta flickan är 1 år, precis som Ella. Det är nu man förstår att Ella är en rätt liten skit.
Bredvid varandra såg det ut att skilja ungefär 1 år…
Den rosarandiga heter Ebba. Hon gick sedan en tid tillbaka, vilket förstås gjorde henne ännu större…

Tack alla för en trevlig helg! Kom snart tillbaka, kalassvirare och hemmalirare!
Blev nästan lite kollektivkänsla här. Fast inte som Klaras i Norge. Tyckte hon sa att det på hennes våning bodde 50 ungdomar…
Tur att Norton är fem år och liten lillasyster ett!

Tuggummi från skånepågen.
Kanske det är så de ser ut i Norge. Ja, det är ju ett rikt land…

Golfboll, knasboll, tandtroll…

Strax utanför staden ligger Fågeltornet. Ett andhål, en oas. Alldeles bortom vardagslarm, tid, stress, pengar och måsten. Dessutom utomordentligt snyggt. I dag badade allt i sol. Visst var det nästan lite varmt?
Inbjudande, lockar att slå oss ned en stund. Blunda mot en vägg som doftar trä. Februari, Sverige, is på sjön, mössan neddragen i blek panna. Det droppar lite från ett utskjutande tak. Dagarna är minsann lite längre, om än kalla.
Ella var trött efter en febrig natt. Hon sov tungt med vacker vy i motljus. Ammade henne säkert 15 gånger natten som var. Tänder, ett gissel. Stackars pappan som skulle upp 05.00 och åka på tungt golvläggarjobb i Vagnhärad, inte nästgårds precis…
Dessutom hans födelsedag. Det skulle ha varit han som satt mot väggen och lapade sol istället.

Långhals, våghals, gaphals.

Oj, vad vi får tjata på pojken om allt som har med att äta att göra.
-Lite till. En tugga. Ta köttet då, hoppa över potatisen…
Han petar i allt. Frågar aldrig efter fika. Tjatar inte efter godis. Skulle inte ens komma på tanken att själv gå ut i köket.
Så det var en mycket förvånad mamma och pappa som såg sonen äta på egen hand hos farmor i dag. Lax, potatis och till och med sås! Han slevade på under tystnad.
-Ja kan ta jite meja sås, mamma! Mycke sås, den va så god.
Så plötsligt var tallriken helt tom.
Jag ställde en fråga som jag aldrig drömt om att jag skulle få göra: Vill du ha lite mer mat?
-Ja, de vijj ja, svarade sonen raskt.
Så det blev en portion till. Pappan och jag tittade på varandra mycket förvånat. Jo då, även denna portion tog slut.
Att vara med farmor en eftermiddag i Vingåkers badhus ger tydligen aptit.

När vi lite senare tackade för oss, säger sonen: Mamma, ja ä hungjig.
Så då blev det en macka och ett glas mjölk i farmors kök.
Jag är mållös.

 

 

 

 

-Kom, nu  e de fika, mamma!
Sonen kommer och hämtar mig och Ella i köket. (Det är mycket här vi hänger…)
Han har dukat i salongen. Det är bara hårdingar runt bordet. Vi hakar på och hoppas kunna hänga med i motorsnacket.

Två tänder i överkäken snart ute i full blom. Dessutom med charmig glugg mellan. Det är många fina tjejer som har en sån. Typ Kate Moss, Vanessa Paradis, Dregens fina fru Pernilla…och så Ella snart också.
Mamman hade också en, men tandläkaren rättade så ordningssamt till den.
Det är det udda som är det fina, glöm aldrig det!
Tänk vad trist om alla såg ut som Barbie och Ken…i H&M-kläder.

-Mamma, ja jij! Ja kan faktiskt.
Ella vet vad som komma skall. Litar fullt på storebror. Liten backe till liten tjej. Vi börjar så.

Glada barn.
Termometern skrämde oss inte i dag, så då fick det minsta ansiktet  titta ut och vara med en stund. Klart mycket roligare än vagn.
(Vi gick faktiskt till en lite större backe sedan, men säg inget till pappan…)

 

Ny hoj från swapet. Kanske måste byta till aphäng…