Sonen sitter på boben. Vi är på väg till pulkabacken. Går man stadens bakgator är föret fint. Ingen sand som hugger i.
Pappan har nyss skruvat dit en ny frontskida. Det är den tredje i ordningen. Oj, vad vi har åkt mycket! Tur att det finns reservdelar. Köpte samtidigt även en värmedyna till sitsen. Liten pojkrumpa behöver varm stoppning. I alla fall tror mamman det…

-Titta mamma, en sisk! FFFFisk, menaj ja ju, rättar han sig själv direkt. Han håller en snöklump i ena vanthanden.
-Höde du mamma vad ja sa föst?
-Om man vändej den blij den e jal. VVVal, föstås! Han skrattar till. Så medveten om när de gamla invanda orden helt plötsligt låter fel.
Ja, det blir lite som att lära sig ett nytt språk.
Vi vardagstränar hela tiden. Det är ju så lätt. Och tänk, nu är det bara två bokstäver kvar att lära. L och R.

Pulkabacken blev glad när vi kom. Helt ensam och övergiven, som nästan alltid…
Bobben var snabb, kanske till och med snabbare nu med en ny, blank frontskida.
Hem lyxade vi med att åka stadsbuss. Vi åkte två varv för att bli riktigt varma.
Ella sov. Vaknade inte ens när fredagsystra skolungdomar intog bussen med stora gester.
Undrar vad deras mammor gör med all ledig tid…Måste vara fruktansvärt långtråkigt!

 

I dag var vi till simskolan igen. Lektion två.
Ella trivs och njuter under tiden hos mormor och morfar. Här får hon 100%-ig uppmärksamhet hela tiden och behöver aldrig vänta på den. Som en riktig prinsessa! Klart hon trivs!
Och så ska det ju vara när man är barnbarn.
Inga ”vänta, mamma kommer snart, ska bara, en sekund, kanske en annan dag, inte nu”…

Det är också så härligt att återigen få tid med sonen. På tu man hand- tiden. Som det var innan lillasyster så kavat tog sig ut.
Ge all uppmärksamhet. Hinna, lyssna, iaktta, dela och mest skratta.

Som i dag, när jag skulle kliva i bikinin. Då upptäckte jag att jag hade två olika underdelar med mig men ingen topp. Försökte få till något av det ena paret till tuttarna, men det är faktiskt rätt svårt,  eller ja omöjligt.
Dessutom är tuttarna mjölkfyllda, och lite större än vanligt.
Såg framför mig hur jag tvingas hyra en noppig badhusbaddräkt med sladdriga sömmar i någon mysko kvalité. Marinblå eller ve och fasa kornbblå?!

Kvinnan i receptionen skakar på huvudet och säger att det bara finns badkläder till försäljning.
-Något kvarglömt då, försöker jag.
-Nej, vi lånar inte ut sådant, tänk om ägaren kommer.
Jo, det är klart och förståeligt.
Och nu börjar snart lektionen.
-Hur stor är chansen, säger jag.
Antagligen ser vi rätt sorgliga ut. En stressad, blöt mamma iförd handduk ute i foajén med en långhårig pojk i solkig badkappa i hasorna.

Hon greppar en rejäl nyckelknippa och öppnar dörren till Pandoras box. Här finns en hel del kvarglömt, gisses!
Hon räcker mig en polkadot-bikini-bh.
-Strl. 36, läser hon på lappen.
-Ja, just, vrålar jag. Den blir bra!
Och tänk, den satt som en smäck. Har faktiskt aldrig haft en bättre. Sämre dock till mina randiga byxor, fast ganska uppiggande.

Vi simmade sedan 600 meter, det omaka och jag. Blev ett med vattnet. Längd efter längd. Egentid, med livet inom räckhåll.
Snart öppnas dörren på vid gavel och ut springer en tanig, långhårig sagoprins ut, lycklig med hela livet framför sig, ja efter badbuset som nu tar vid.
-Kom mamma, hitåt!
600 meter fritid, det räcker gott nog!

 

-Jo de e så häj, mamma. Ja gijjaj inte baja stenaj, ja, jijjaj bjommoj också, som du!
Då ska man veta hur stor och fin hans stensamling är. Plockade med omsorg. Endast de mest unika är goda nog.
Så nu är jag så stolt och förstås mycket rörd!
Hittills har det bara varit Ella som varit ”lilla blomman”.
Nu finns det två i huset.

 

”När jag sen trummelummar på min kastrull”

Med musik och mat kommer man långt här i livet.
Storebrorsan sa för en tid sedan att det var papporna som lagade mat….
I så fall skall jag ändra på det.

-Mauu, säger katten. Ella härmar så fint.

Men var är katten?

-Pappa, jag klarade det!

Ja, nu är det brorsans tur att plaska i barnbassängen. Ella har blivit ”för stor” för babysim…
Vi pratade om simskolan kvällen innan vid nattningen. Jag märkte att han var lite orolig för hela grejen.
-Men mamma, ja kan simma. På mitt sätt, hundsim.
-Ja, men man orkar inte simma så långt då.
-Jo, ja ojkaj mamma! Pjata inte mej nu, sa han och drog täcket över huvudet.

Såklart. Varför hålla på och tjata och prata. Det blir som det blir, liksom. Och oftast bäst utan de stora förberedelserna. Bättre att gå in i 180 och bara köra på. Tänk att barn är så kloka.

Simskola blev det. Fick en ängslig, tårfylld blick, då simskolefröken/majjen bad oss föräldrar att vänta utanför tills lektionen var slut.
-Mamma är här bakom. Jag ser dig hela tiden genom glasrutan, tröstade jag.
Pojken torkade snabbt bort de salta ur ögonen.

Så stod jag då och stirrade på en långhårig prins genom ett fönster, iklädd bikini. Alla andra mammor och pappor hade bara rullat upp jeansen. Men sonen och jag skulle ju busa i badet efteråt. Det förstod jag ju så väl. Dessutom hade jag i min enfald trott att jag kanske skulle få till några längder motionssim när simskolan pågick, men det får väl bli en annan dag…

-Kom mamma, nu badar vi, skrek pojken och slog upp dörren. Först ut av alla.
Äntligen skulle jag få blöta ner min bikini!

I barnbassängen fanns ytterligare en mammig mamma med tid. En mycket klok tjej med tre busande, badande barn. Hon älskade hemmamammalivet, ja, det var ju just det som var livet, menade hon på. Och fler barn önskade hon sig. Fast hennes man tyckte att det var nog. Han hade haft med sig ett par i bagaget. Vilken knasboll…;)

 

Rara små ärtor.

Ägg med gaffel är lite knivigt…

Hjälper mamma med sockerkakan.

Pulkapremiär! Fick följa med storebror till en lagombacke. Fick åka själv!
Det var så kul så jag skrattade högt.
Bakom mig på bilden ser ni ”Hemgården”. Vi är på Skogsborgsskolans gård.

Det allra roligaste just nu, är när brorsan tar med mig på en eller två rundturer i lägenheten.
Mamma tjatar mest att jag skall gå själv med vagnen, men det är ju inte alls lika kul!

 

-I dag kan mamma vänta här, säger logopeden Siv till sonen och pekar på det knappa 4 kvm lekrummet strax innan hennes rum.
Sonen svara inte. Bara drar mig hårt och krampaktigt i armen.
Jag följer med. Ser att Siv blir lite trött.
Gömmer mig därför bakom en skärmvägg i hennes rymliga rum.
Undrar varför hon envisas med att ha ett barnsligt hårspänne i den grå luggen?
Kanske för att komma lite närmre barnen?
Undrar om det funkar?
Varför måste jag tänka så här?

Sonen är ivrig. Vill berätta om sin nya bokstavsupptäckt.
Siv plockar fram de pedagogiska korten. O, U, Y, K, S… bara sådana bokstäver som han redan kan.
-Vad säger raketen, frågar hon sedan.
-Svisssh, svarar sonen.
-ja… och kanske fffffff
-Äf, svarar han då. Tydligt och högt.
-Fffff, säger Siv igen.
-Fis, fiska säger sonen.
Han är så stolt.
Jag ler bakom min skärm. ”Ser” honom så tydligt.
-Ja, just det, svara hon då. Bra.

Sedan spelar de ett spel. Varje gång man vänder upp ett kort skall man ljuda det som är på bilden.
Sonen är tyst varje gång han inte kan. Då fyller Siv i istället.

-Han har verkligen huvudet på skaft, säger hon till mig sedan. Han vill inte säga det som han vet att han inte klarar av.
-Ja, men så fungerar vi väl lite till mans, försöker jag. Vi utmanar väl inte våra svagheter i onödan.
-Ja, tror att han lär sig ”V” snart också, fortsätter Siv. Men vi fortsätter bara just nu bara med ”F”.

På kvällen under go’nattsagan säger han ett tydligt ”V” mitt i ett ord, utan att tänka på det.
Jag försöker att få fram några fler, men han är trött.
Vi nöjer oss med ”våg”. Och tänk, titeln på boken vi just slagit ihop är ”Våga Vinn”.

Får se om vi får träffa Sij eller Siv på torsdag…